Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 december
Krönika
Jan Gradvall
Enligt många bedömare kommer januari 2009 att bli en dramatisk och avgörande månad för hela världsekonomin. Går det illa då, kan det gå riktigt illa under resten av året. Men redan nu står det klart att åtminstone den första dagen på det nya året kommer att gå i trygghetens och igenkänningens tecken.
Nyårsdagen inleds nämligen med att Eurosport övertar och återupplivar Sveriges Televisions gamla tradition med direktsänd backhoppning i Garmisch-Partenkirchen.
Premiärsändningen 1959 var den första direktsändningen av skidsport i svensk tv. Även om Sven ”Plex” Petersson tyvärr inte längre är tillgänglig som kommentator så är meditativ nyårsbackhoppning ett så klassiskt sätt att kurera en bakfylla att det borde vara k-märkt.
2009 kunde inte börja på ett tryggare och bättre sätt, även om det är märkligt att SVT låter en konkurrent ostraffat kliva in på helig mark och stjäla kyrksilvret.
Året kommer därför att fortsätta precis lika tryggt när Kanal 5 ägnar hela nyårsdagen till att maratonsända hela den sista säsongen av TV-serien ”Vänner”. Varför ens lämna hemmet 2009?
Det finns alltid ett glapp mellan hur populärkulturen bevakas i media och hur den konsumeras i hemmen. Medan media alltid fokuserar på nyheter – vad som har premiär i morgon – så är vi tittare, lyssnare och läsare lika intresserad av som hände förra året. Eller förra decenniet. Eller förra århundradet.
Ingen har uppmärksammat det men under hösten har man kunnat iaktta en märkligt utveckling i tv-branschen. Varje vardagkväll klockan 19.30 har gamla repriser av ”Vänner” lockat fler tittare än vad som egentligen borde vara rimligt.
Påfallande många kvällar har Kanal 5 tack vare ”Vänner” på primetimeslotten 19.30 slagit alla sina konkurrenter i den annonsmässigt mest värdefulla tittargruppen 15-44 år.
Även om jag själv under året fyllde 45 är jag en av dem. Jag följer numera fler tv-program på datorn än via vår gamla tjockteve, men när jag fortfarande tittat på reguljära tv-sändningar under det gångna året har det varit främst två saker.
Antingen har det varit dokumentärer och kulturprogram på SVT och Kunskapskanalen. Eller också har det varit gamla avsnitt av ”Vänner” och ”Seinfeld”, även den repriserad av Kanal 5 varje vardagkväll.
”Vänner” spelades in mellan 1994 och 2004, ”Seinfeld” mellan 1989 och 1998. Det dök aldrig upp några lika bra situationskomedier som kunde ersätta dem och kanske kommer det aldrig att göra det.
”Vänner” och ”Seinfeld” är som tv-mediets motsvarighet till Beatles och Stones. Även om det kommit massor av andra bra artister därefter så har Beatles och Stones status och popularitet bara ökat. Original förblir alltid original, klassiker förblir alltid klassiker
De blir en del av en perenn vintagekultur som existerar parallellt med det nyproducerade. Kanal 5 slutade aldrig sända ”Vänner” trots att serien lades ned. Att ändå ”Vänner” ändå plötsligt ökade tittarantalet under den gångna krishösten visar att många kanaler underskattar vikten av handplockade gamla serier i utbudet.
Jag antar att jag vid det här laget har sett alla avsnitt av ”Vänner” och ”Seinfeld”. Ändå blir jag lika glad av att återse dem i tv-utbudet som jag blir av att på radion höra låtar som jag har redan har i skivsamlingen.
Under 2009 kommer att vi att titta lika mycket bakåt som framåt, precis som vi alltid har gjort.
(slut)
GRADVALLS VAL
DVD
”Tinker, Tailor, Solider, Spy” (BBC). Kasta dig på köpknappen på Amazon.co.uk och du hinner få denna lågprisutgåva till mellandagarna. BBC:s filmatisering från 1979 av John Le Carrés spionroman med en splendid Alec Guinness i huvudrollen. Fem timmar för sju pund.
BLURB
Årets mest oemotståndliga säljcitat finns på dokumentären ”Ernst-Hugo” som just getts ut som köpfilm. Och givetvis kommer det från Järegård själv: ”När jag går upp på natten och tar en smörgås behövs det bara att kylskåpsljuset faller på mig för att jag ska börja agera.”
NÄTDAGBOK
Journal.DavidByrne.com. Som sångare i Talking Heads levererade David Byrne rader som: ”Home is where I want to be, but I guess I’m already there”. Han är lika briljant i sin nätdagbok. Missa inte inlägget om Barbie-tillverkarens övergrepp mot konkurrenten Bratz.
+
BONUS:
En närbild på en rutig halsduk som fastnat i ett träd. Det var upptakten till den första stora följetongen i svensk tv. Hösten 1962 sändes ”Halsduken”, en kriminalhistoria i sex delar efter manus av den brittiske deckarförfattaren Francis Durbridge.
TV-deckaren ”Halsduken” virade in hela Sverige när den sändes. Det är dock inte troligt att den skulle göra samma intryck i dag. Den engelska deckarhistorien var inte det minsta omarbetad utan bokstavligen bara översatt.
Skådespelare som Lars Ekborg och Tomas Bolme gick omkring på svengelska hedar och sade saker som ”Har någon sett Miss Lloyd?” och ”Jag håller inte med dig, Mr Matthews”.
Men nu har även engelsk TV fått sin motsvarighet till ”Halsduken” med BBC:s nya storsatsning – ”Wallander”. Kenneth Branagh spelar huvudrollen, alla tunga skådespelare är brittiska, men allt annat i serien är svenskt.
Replikerna är i stil med ”Where is Martinsson?” och ”Nyberg, watch out!”. Det bibbas lådvin och det spelas innebandy. Hela serien är inspelad på plats i Ystad och Skåne och det smattrar svenska flaggor i flaggstängerna när Kenneth Branagh går omkring på rapsfälten och ser bekymrad ut.
Ändå fungerar det. Den engelska ”Wallander” innehåller både fler kamerainställningar, fler färger, mycket snyggare vinjett och – thank God – färre suckar & svordomar än den svenska varianten. De tre långfilmslånga avsnitten av ”Wallander” har fått mycket positiv kritik i England och lockat många tittare.
TV4 har köpt in den engelska ”Wallander” och sänder under 2009.
Jan Gradvall