Skivrecensioner, DI Weekend
Per Gessle
Titel: Partycrasher
Skivbolag: Elevator/Capitol/EMI
Betyg: 4
Efter tre decennier som skivartist är Per Gessles verkliga storhet som låtskrivare och artist fortfarande inte klarlagd och analyserad. Per Gessle är den ende svenske artist på sin nivå som förstått att pop inte är en gitarrdominerad musikgenre utan en attityd. Och därmed något ständigt föränderligt.
Pop har absolut ingenting med realism att göra. Pop ska vara som ”Star Trek”, en resa till en plats ”where no man has gone been before”, ett rymdskepp där Marc Bolan står på kommandobryggan i rollen som Kapten Kirk. Och ens öron ska bli lika spetsiga som Spocks när man hör resultatet.
Medan Son Of A Plumber-skivan lät som en botanisering i Per Gessles samling med vinyl från tidigt 1970-tal låter ”Partycrasher” som han gått upp på vinden och hittat en låda med ”Poporama”-kassetter från 1975 till 1985.
”Partycrasher” är glimrande Kaj Kindvall-pop. Sammantaget låter albumet som en slags prequel till ”The Look”. Ett resultat av slumpvist knapptryckande på maskiner som Per Gessle inte riktigt behärskar. Och det är inte tråkigt en sekund.
Jan Gradvall
Eldkvarn
Titel: Hunger hotell
Skivbolag: Capitol/EMI
Betyg: 2
Tanken är riktig. Efter att Eldkvarns bästa låtar de senaste tio åren präglats av att de varit långa, vindlande, episka – en utveckling som till slut skulle kunna ha lett in i en återvändsgränd – går gruppen här tillbaka till den koncisa och komprimerade pop som präglade album som underbara ”Musik för miljonärer” från 1980.
Men det klickar inte riktigt. Eldkvarn och alla inlånade gästmusiker låter visserligen extremt taggade. De spelar så fort, fort, fort att musiken står på två hjul i varje kurva. Men problemet är låtmaterialet. För första gången på väldigt länge i Eldkvarn-katalogen så ekar det lite ihåligt.
Allt som Plura Jonsson sjunger på ”Hunger hotell” har han sjungit förut. Höjdpunkten denna gång är Carla Jonssons bidrag, ”Lilla Sofie”, pop med en närmast waldnersk underskruv.
Jan Gradvall
The Fireman
Titel: Electric arguments
Skivbolag: MPL/Border
Betyg: 3
Sydsvenskans nytillträdde chefredaktör, Daniel Sandström, har en intressant teori om Beatles. Tvärtemot den gängse föreställningen var det enligt honom Paul McCartney – inte John Lennon – som var den mest experimentelle och konstnärligt äventyrlige i bandet.
När jag ber honom utveckla det säger Daniel Sandström: ”Det är ingen teori, det är en sanning. Macca var den som hängde på gallerierna och lade örat mot gatan. Lennon satt hemma i förorten och var deprimerad över att vara medelklass.”
Paul McCartneys senaste projekt stärker den teorin. Under namnet The Fireman har Paul McCartney gått samman med Martin ”Youth” Glover och gjort ett album så fräckt, respektlöst och modigt att man häpnar. Allt fungerar inte men det är oavbrutet inspirerande. För den som vill hitta en klurig fråga till nästa popfrågesport är ”Sun is shining” perfekt: alla kommer att slita sig hår i tron att de missat en Beatles-låt.
Man ska heller inte underskatta Youths roll i det här projektet. Som medlem i Killing Joke låg han bakom klassikern ”Eighties”, den låt Nirvana snodde rakt av till ”Come as you are”. Youth producerade även Verves bästa album ”Urban hymns” och är denna vecka aktuell även som en av gästerna på Guns N’ Roses ”Chinese democrazy”.
Jan Gradvall
Guns N’ Roses
Titel: Chinese democrzy
Skivbolag: Geffen/Universal
Betyg: 3
13 miljoner dollar i inspelningskostnader. 14 olika skivstudior, 15 förspillda år sedan Guns N’ Roses senaste skiva. Minst 16 olika medlemsbyten. Och hur många gånger hann Kristian Luuk i ”Melodifestivalen” och ”Videokväll hos Luuk” skämta om att ”Chinese democrazy” var försenad? Förmodligen 17.
Det är många som börjat hoppas att den här skivan aldrig skulle komma ut. Läskedrycksfabrikanten Dr Pepper utlovade en gratis burk till ”alla i Amerika” om albumet kom ut innan årsskiftet. Just nu biter Dr Pepper på naglarna över hur många som anmäler sig företagets hemsida. Men Dr Pepper har humor. I erbjudandet står det att det inte gäller för Slash och Buckethead (gitarrister som spelat med Guns N’ Roses).
På Handelshögskolan har professorn Micael Dahlén använt ”Chinese democrazy” som case i tre olika ämnen och säger i dag: ”Det är kanske tidernas mest fascinerande album”.
Men det allra mest fascinerade med ”Chinese democrazy”, när man nu äntligen kan lyssna på den, är att den fortfarande låter ofärdig. Bara hälften av låtarna håller. Att Queen-gitarristen Brian May sagt att han 1999 gjorde ett gitarrpålägg på låten ”Catcher in the rye” – och att det pålägget nu är bortklippt – säger en del om den prokrastineringsblues som härjat Axl Rose.
Men Axl Rose kan verkligen sjunga. Bästa spåret är balladen, ”Street of dreams”, som låter som Elton John sagt adjö till Sunset Strip istället för Yellow Brick Road.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
White Denim, ”Let’s talk about it”
Austin-trions nervöst elektriska album ”Workout holiday” vitaliserar rockmusiken på samma sätt som debuterna med Violent Femmes och Bongos. Eller minns någon Minutemen?
Metronomy, ”Heartbreaker”
Dansmusikens tronföljare gör för lantliga Devonshire vad LCD Soundsystem gjort för New York och Daft Punk gjort för Paris. Omslagsmålningen på albumet ”Nights out” är en av årets finaste.
The Killers, ”Spaceman”
Fast Per Gessle gnisslar nog tänder över att han inte skrev den här. En hitlåtarnas hitlåt, Belgian Blue-pop. Som om Meat Loaf och Magnus Uggla varit den tredje och fjärde medlemmen i Pet Shop Boys.