Krönika, Dagens Industri
Weekend 14 november
Krönika
Jan Gradvall
Kan de kommande 50 årens populärmusik verkligen bli så spännande som de senaste 50 åren har varit? Musikern David Byrne får just den frågan i en intervju i senaste numret av Word. Han svarar: ”Jag tror att de kommande 50 åren kommer att handla om framträdanden, om den sociala aspekten av musik i motsats till den inspelade aspekten.”
Musikbranschens kursändring de senaste åren tyder på att David Byrne kan få rätt. Förr åkte artister ut på turné för att sälja fler skivor. I dag ger artister ut skivor för att sälja fler konsertbiljetter.
Men detta behöver inte betyda att själva musikupplevelsen blir mindre spännande för framtida lyssnare, tvärtom. För även om morgondagens musiklyssnare kanske inte kommer att få uppleva skivor lika revolutionerande som ”Sgt. Pepper” eller ”Pet sounds” så kan de få chans att uppleva många fler oförglömliga konserter än vad vi hittills har gjort.
Svenske musikern Christian Kjellvander kommer i dagarna hem från en av höstens minst uppmärksammade men intressantaste turnéer. Under två månader har Christian Kjellvander tillsammans med sin fru Karla-Thérèse Kjellvander, som också är artist, åkt runt genom hela USA och spelat för sina mest trogna fans. Det har varit fullsatt, intimt, svettigt.
Men skillnaden mot en vanlig turné är att de inte spelat i konsertlokaler utan hemma i människors vardagsrum. ”Det var väldigt givande, turnén gjorde väldigt stort intryck på min västvärldsbild", säger Christian Kjellvander när vi stöter på varandra i ett vardagsrum utanför New York, dock en kväll när han inte spelar utan är ditbjuden privat.
Vardagsrumsturnéer är ett ännu okänt fenomen i Sverige men i USA börjar ”Living room tour” bli ett begrepp. Privatpersoner bokar sina favoritartister för exklusiva akustiska framträdanden. Därefter bjuder man in grannar och vänner. ”Välkommen hem till mig på lördag! Jag bjuder på barbecue och Christian Kjellvander.” Det blir som en fest och behöver nödvändigtvis inte vara mycket dyrare.
De amerikaner som bokade in paret Kjellvander upplät husrum några dagar före och efter spelningen samt stod för alla måltider. Därefter skickades en ”tip jar”, dricksburk, runt under själva spelningen. Det är inget man blir rik på så klart. Men det kan bli lika mycket (eller lika lite) i dricksburken som vad en klubbägare i storstäderna betalar. Ett amerikanskt band, Milwaukees, skriver på sina hemsida att de finansierar sina vardagsrumsturnéer genom at sälja sina T-shirts och CD-skivor.
De se som bokar in sina favoritartister till sina vardagsrum är i regel också de mest musikintresserade i respektive stad, så kallade ”early adopters”. Och alla konsertlokaler i världen är chanslösa mot upplevelsen att få se och höra sina favoritartister på en meters avstånd.
Den som organiserade turnén är danske Henry Toft som jag når på musikkonservatoriet i Århus, där han just nu studerar musikmanagement. Henry Toft jobbade tidigare på Sony och V2, men hoppade av musikbranschen när den kom att handla allt mindre om just musik.
Henry Toft spann vidare på kontakter han fått genom Mog.com, en social musiksajt på nätet där människor lär känna varandra genom musikintresset. ”Jag föreslog idén där och många moggers nappade direkt”, säger Henry Toft. ”Det blev så lyckat att jag kommer att jobba vidare med det. Att gå tillbaka till en undergroundnivå och återigen börja bygga på en ren kärlek till musiken.
(slut)
GRADVALLS VAL
BORDTENNISSERVE
Dimitrij Ovtcharov. Den 20-årige ukrainskfödde tyske pingisstjärna som tog Tyskland till lagsilver i OS i Peking har en extrem servevariant som i Time Magazine listas som en av 2008 års viktigaste uppfinningar. Sök på YouTube.
BOK
Martin Kellerman, ”Rocky 10 år” (Galago). Praktverk på 750 sidor. Men det som imponerar allra mest är Kellermans självbiografiska och totalt utlämnande text som inleder boken. Borde inte det blivit en egen bok?
TV
”Mad men”, Kanal 9. Även skaparna av ”The Simpsons” har nu insett att ”Mad men” är vår tids ledande TV-serie. I Halloween-avsnittet gjorde ”The Simpsons” en pastisch på ”Mad men”-vinjetten.
+
BONUS NR 1:
Vem vill inte äga en ”Parky Pod”? Nästa vecka kommer den engelske TV-legenden Parkinson till Stockholm i samband med utdelningen av Stora Journalistpriset.
Sir Michael Parkinson har också mer att lära svenska journalistkollegor än intervjuteknik. Genom att ha sett till att själv ha upphovsrätten till allt sitt intervjumaterial – vilket är extremt ovanligt i tv-branschen – lyckas 73-åringen Parkinson vara mer mediehipp och ”up to date” än de flesta 23-åringar.
Förutom sina TV-program och en självbiografi i bokform är Parkinson just nu aktuell med egen hemsida med alla sina gamla TV-intervjuer, en egen radioshow på nätet, en dubbel-CD med sina favoritlåtar och, inte minst, en ”Parky Pod”; en iPod fylld med idel Parkinson-favoriter.
Dubbel-CD:n ”My life in music”, som just kommit ut, varvar hans egna favoriter, från Frank Sinatra och Billie Holiday till Randy Newman och Paul Simon.
Ännu intressantare än hemsidan Michaelparkinson.tv där han streamar sina mest kända intervjuer från sin 36 år långa tv-karriär. Själv blev jag helt fast i en intervju med fotbollslegenden Sir Bobby Charlton, där han för första gången pratar om den flygkrasch i München 1960 där halva Manchester United omkom.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
För 25 år sedan började man i Japan tala om ”otaku”, en benämning på unga människor som var fullkomligt besatta tv-spel och anime. Otaku blev därefter ett begrepp över hela världen. Just nu talar man i Japan i stället om ”hodo-hodo”, unga människor som till äldre generationers fasa är ointresserade av att göra karriär.
Japan har varit känt för att ha den högsta arbetsdisciplinen i världen. Men inte nu längre. En studie av konsultfirman Towers Perrin avslöjade att endast tre procent av alla japaner ger sitt yttersta på jobbet, den lägsta siffran av alla för de 18 länder som undersöktes.
Den nya generationen ”hodo-hodo”, vilket möjligen kan översättas med sådär-generationen eller nja-generationen, prioriterar i stället sina fritidsintressen framför jobbet.
Och tackar därför nej till befordringar, med motiveringen att den höjda lönen inte är kompensation nog för att behöva vara kvar längre på jobbet. ”De kommer att förstöra hela Japan med sina dåliga arbetsmoral”, säger jobbkonsulten Yukiko Takita till Wall Street Journal. ”Det är ju dessa människor som ska föreställa nästa generations ledare.”
Men Wall Street Journal rapporterar om att många japaner inte har något att kallas ”hodo-hodo”. En bästsäljande bok i Tokyo just nu har titeln ”Långsam karriär” och ger råd som ”Glöm att sätta upp mål, var bara sann mot dig själv”.
En orsak till ”hodo-hodo”-fenomenet uppges vara Japans djupa ekonomiska kris på nittiotalet då många unga för gott förlorade tron på det gamla systemet.
Jan Gradvall