Mmmmmmm... Nigella, Nigella, Nigella

Englands matlagningsdrottning Nigella Lawson är Sverigeaktuell med sin kokbok ”Nigella Express: Gott och snabbt”. Jag intervjuade Nigella i köket i hennes 90-miljonershem mitt i centrala London. För Elle, september 2008.

Text: Jan Gradvall

Att träffa kokboksdrottningen Nigella Lawson hemma i hennes eget kök känns lika overkligt och lika elektrifierande som när jag en gång var i en skivstudio med popkungen David Bowie.

Märkligt nog finns det även likheter mellan dem. Båda talar en lika vacker och ordrik engelska med meningar som framstår som ornamenterade i sin utformning.

Båda är också lika artiga, med en humor som är som en nybakad scone: torr endast på utsidan. När vi talar om hennes barndom säger till exempel Nigella: ”I wasn’t really suited for the condition of childhood”.

Nigella Lawson och David Bowie utstrålar även precis samma rastlösa energi.

Medan David Bowie irrade runt som en ekorre, en nikotinberoende ekorre som oavbrutet pumpade vita Marlboro, sitter Nigella Lawson visserligen hyggligt stilla vid köksbordet, men hennes ena ben pendlar konstant upp och ned. Och hon har två koppar te i beredskap på köksbordet framför sig.

Som hennes medhjälpare och nära vän Hettie halvviskar till mig:

– Det är ingen idé att bara ställa fram en tekopp till Nigella.

Och, framförallt, Nigella Lawson och David Bowie är precis lika framgångsrika och närmast ikonförklarade inom sina respektive yrken.

Nigella Lawson bor i det exklusiva område i London som kallas Belgravia. Hennes hus ligger bara kanske tio foccacia-kast (ok, tjugo om du inte har Carolina Klüfts armar) från caféerna och sorlet runt Sloane Square, men ligger ändå i en annan värld.

Det är nästan helt tyst på dessa centrala London-gator. Inga bussar, knappt någon trafik överhuvudtaget, knappt ens några som promenerar förbi. På gatan står en väntande chaufför och stryker bort nyfallna löv från vindrutan på en svart Mercedes.

När jag ringer på dörren till Nigella Lawsons vita townhouse har jag redan läst på Wikipedia att det värderas till 90 miljoner svenska kronor.

Att kliva in i själva huset är som att kliva in i engelsk version av ”Fanny & Alexander”. Ändlösa rum med typ fem meters takhöjd leder in i varandra. Trots att det ännu är flera månader kvar till jul ser man i hörnen spår av julfirande.

– Oh, det där, vi har precis avslutat arbetat med min julkokbok, förklarar Nigella och visar mig runt på bottenplanet.

– Det har varit julafton här i tre månader. Vi tog precis ned granen. Vill du smaka på min julkaka?

I det vardagsrum som leder in till det förvånansvärt blygsamma men fullkomligt avväpnande sympatiska köket sitter fyra andra kvinnor utspridda vid olika datorer eller står böjda över skisser på blivande boksidor. Mitt i allt detta står ett pingisbord. Jag frågar om hennes hem också är hennes kontor.

– Kontor? Nja, jag ser snarare på det som en flickskola. Vi driver ett ”sorority house” (kvinnoförening vid college), säger Nigella och blinkar till de andra.

– Mitt liv är inte uppdelat i ett arbetsliv och ett hemliv. På samma sätt har jag inte en separat arbetsplats och ett hem. Allting flyter liksom ihop. Hettie och Zoe, som du redan träffat, har varit här i snart tio år. Mina barn kan inte minnas ett liv utan dem. De är nästan som fastrar.

– Vi har skapat en gemenskap där alla kan hjälpa till med allt. Förutom att vi lagar mat tillsammans kan Hettie och Zoe lika gärna hjälpa till med barnens läxor. Hettie kan matematik, det kan inte jag.

När man tar reda på historierna om dessa ”fastrar”, Zoe Wales och Hettie Potter, nystar man även upp historien om Nigella Lawson själv.

Zoe Wales är egentligen en vetenskapsstudent. Hon anställdes av Nigellas första man, journalisten John Diamond, för att hjälpa till med en bok han ville skriva om alternativa mediciner. John blev sjuk i strupcancer 1997 och dog 2001. De sista åren kunde han endast äta Nigellas mat i flytande form. När John dog började Zoe i stället jobba för Nigella.

Hettie Potter började jobba hemma hos Nigella för att hjälpa till med logistiken när hon skulle göra uppföljaren till sin första kokbok, ”How to eat” som gavs ut i England 1998. Att Nigella Lawson överhuvudtaget började göra kokböcker var ett resultat av hennes mans sjukdom.

– Jag börja skriva en kokbok för att det var ett sätt för mig att kunna börja jobba hemifrån, säger Nigella. Jag hade inget val. Jag hade två små barn och en allt sjukare make att ta hand om. Att jag skulle kunna fortsätta gå till mitt gamla jobb var därför en omöjlighet.

Nigella Lawson, född 1960, arbetade tidigare som litteraturredaktör och restaurangkritiker på prestigefyllda Sunday Times. Det var också där hon träffade sin man, journalisten John Diamond.

2003, två år efter att John Diamond gick bort, gifte Nigella Lawson om sig med reklamlegenden och galleristen Charles Saatchi, född 1943, som i sin tur hade varit gift två gånger tidigare. Charles Saatchi var en nära vän till både John och Nigella vilket ledde till skriverier i engelsk press.

Charles Saatchi och Nigella Lawsons sammanlagda tillgångar förklarar även det drömhus de numera bor i. Charles Saatchi, vars nya galleri ligger alldeles nära deras bostad, uppges ha en förmögenhet på 900 miljoner kronor. Nigella själv har tjänat 200 miljoner kronor på sin matlagning.

Att Nigella har en bakgrund som journalist – inte som kock – särskiljer från henne alla andra av dagens matlagningsstjärnor, från Jamie Oliver och Gordon Ramsay till våra inhemska Mat-Tina och Mat-Niklas.

Titeln på hennes första bok, ”How to eat”, genomsyrar alla hennes böcker och TV-program. Det viktigaste är egentligen inte själva matlagningen utan att njuta av att äta.

– Jag är inte professionell kock och låtsas inte vara det, säger Nigella. Att vara restaurangkock är mer som kasperteater. Du drar i trådar för att försöka få andra att göra som du vill.

– Riktig matlagning är alltid hemlagad mat. Jag låter som en socialistisk arbetare när jag säger det, men restaurangkockar är en ren kapitalistisk uppfinning. Det är skrattretande att maten skulle vara bättre eller finare för att någon betalat för den.

Merparten av alla restaurangkockar är också män.

– Vilket är så typiskt. Allting som associerats med kvinnor har historiskt sett nedvärderats. I dag säger en del att det är anti-feministiskt att stå hemma och laga mat. Jag säger att vad som är verkligen är anti-feministiskt är att attackera kvinnor som vill laga mat. För varför skulle det vara dåligt? För att det associeras med kvinnor.

– Matlagning är ju basen i hela vår civilisation, avslutar hon med uppeldad röst.

– Vad tycker du om julkakan förresten? Inte för torr, va?

Vid det här laget har jag hela munnen så full med himmelskt god italiensk julkaka, med smak av russin och vagt orientaliska kryddor, att jag bara ivrigt kan nicka fram mitt gillande.

Om man kunde mäta med Nigellas passion för mat med en ugnstermometer skulle den konstant visa 225-250 grader.

När man ser henne i TV framstår hon som den perfekta kvinnan som har allt i världen. Alltid leende och omgiven av familj och vänner.

Hennes timglasfigur är ännu mer anslående i verkligheten. Hur Nigella än drar handen genom håret hamnar det perfekt. Det är fler än en tidning som utsett Nigella Lawson till Englands sexigaste kvinna. Ingen fotograf missar inte ett tillfälle att zooma in när hon lustfyllt slickar på sina fingertoppar.

Titeln på Nigella Lawsons andra kokbok, ”How to be a domestic goddess”, var ett försök att ironisera över detta, men titeln tolkades bokstavligt och provocerade ännu fler.

I själva verket har förvandlingstricket till en hemmets gudinna varit en ren överlevnadsstrategi för journalisten Nigella Lawson.

Inom loppet av 16 år förlorade Nigella tre av sina allra närmaste i cancer. 1985 dog hennes mamma i levercancer. 1993 dog hennes syster Thomasina i bröstcancer. 2001 dog hennes första man i strupcancer.

– Mat blev bokstavligen ”comfort food” för mig, säger Nigella. Att laga mat är ett sätt hålla dig själv men även hela hemmet sysselsatt. Någonting pågår hela tiden, något man kan samlas kring.

– Jag menar inte att man med mat kan skapa en idealvärld. ”Om du bara bakar rätt kaka så försvinner alla problem”. Men du, som också är journalist, vet hur det är. Som journalist bosätter man sig i sitt eget huvud. På samma sätt kan det även vara med matlagning. Man använder det till att skapa en tröstande fiktion.

Jag frågar om hennes tidigaste minnen av mat. Nigella börjar räkna upp en del som hon tyckte om som liten: varm choklad, spenat, sniglar i smör (”det var innan någon berättade att det var just sniglar”), men avbryter sedan sig själv och säger:

– Jag hatade att äta som barn.

Repliken blir hängande något ögonblick i luften. På en av sidan av den purrande köksfläkten hänger ett 30-tal olika slevar av vintage-modell med krackelerade ytor.

– Jag vet, det är djupt ironiskt med tanke på vad som blivit mitt levebröd, men jag gillade inte mat överhuvudtaget som liten och jag hatade framförallt måltider. Det var så mycket krav. Om du inte åt upp vid en måltid kom ditt gamla fat tillbaka kallt. Men på fredagarna gick jag till farmor. Det var där, när jag fick hjälpa henne att laga mat, som jag började tycka om det.

När Nigella Lawson dök upp i TV för första gången var hon ett nytt ansikte för alla svenskar, men i England var hon känd redan när hon föddes.

Hennes pappa är Nigel Lawson, född 1932, känd konservativ politiker som var en nyckelfigur i Margaret Thatchers regering. Nigel Lawson har även en baron-titel och titulerar sig numera ”Baron of Blaby” vilket är så mycket engelsk överklass det är möjligt att bli.

Att Nigella fick ärva sin fars namn, med ett a tillagt på slutet, säger en del om de förväntningar hon hade på sig. Även hennes systrar, Thomasina och Horatia, fick pojknamn med ett a tillagt på slutet.

Nigella revolterade aldrig hemma men hon gjorde det i skolan.

Är det sant att du bytte skola nio gånger?

– Ja, jag är rädd för det. Jag var ett problembarn i skolan. Inte enligt dagens definition, visserligen. Nej, jag dealade inte droger på toa. Men jag var inte bra på auktoritet och jag aldrig varit det. Jag fick nog lärarna att känna att de inte behövdes.

– Mycket i skolan handlar ju om att få alla barn att passa in i samma mall. Hur individuell kan du vara en i klass med 25 personer? Men jag var duktig i de ämnen som intresserade mig. Ju äldre jag blev, desto mer började jag gilla skolan.

Du var tonåring i London på sjuttiotalet. Var du involverad i punken?

– Jag var punkare på ett, låt oss säga, sansat sätt. Jag gick på en del konserter, köpte Stranglers-skivor. Jag hade tre olika färger här framme (drar ut håret till en spretande lugg) och så hade jag outlinen till en diamant inrakad här (vänder sig och visar bakhuvudet).

– Men litteratur var mycket viktigare för mig än musik under tonåren och är så fortfarande. Innan jag blev journalist drömde jag om att bli romanförfattare. Nu är jag ändå väldigt glad att det blev kokböcker i stället. Där har jag slutligen hittat min egen röst. Att läsa är lite som att äta, är det inte? Och att laga mat är mycket som att skriva.

Hur menar du då?

– Jag menar att jag till exempel tänker på meningar som smaker. Jag känner Martin Amis, som jag verkligen beundrar som författare, och brukar säga till honom: ”Jag älskar hur dina meningar smakar”. När upplevelsen är som starkast så blandas alla sinnen ihop.

Nigella Lawson lyckas verkligen också föra över den känslan till sina egna böcker. Jag har alla hemma i kökshyllan.

Hennes senaste bok ”Nigella Express: Gott och snabbt”, som nu kommer på svenska, har precis som alla hennes tidigare blivit storsäljare. Totalt har hennes böcker sålt i över tre miljoner exemplar.

När hennes första TV-serie, ”Nigella bites”, hade premiär fick Nigella Lawson erbjuden att bli adlad för ”services to journalism and to cookery”. Men Nigella tackade nej, vilket är ytterligare en sak hon har gemensamt med David Bowie.

Att hon tackat nej till en brittisk hedersutmärkelse är dock något som hon varken kan eller vill pratat om. Att Nigella Lawson och David Bowie, i likhet med bland andra författaren Graham Greene, tillhör de ytterst få som tackat nej till att bli Sir eller Dame avslöjades först när Sunday Times kom över hemliga dokument från regeringen.

Allt hon säger om det är att hela processen känns lite ”politisk suspekt” och ”Jag har inte förändrat världen”, men det är plötsligt lättare att föreställa sig henne med punkfrisyr.

Nigella försöker även uppfostra sina två barn, Cosima, 14, och Bruno, 12, till att tänka självständigt och att inte ta allt gör givet. ”Så gott det nu går i de här kvarteren.”

På vägen ut visar hon mig sitt arbetsrum. För att komma in får man tränga sig förbi Brunos tre skateboards och en BMX-cykel. Trots att överfulla bokhyllor sträcker sig ända upp till taket ligger det ändå böcker precis överallt i rummet. Raukliknande bokhögar sträcker sig osäkert från golvet och uppåt.

– Charles får huvudvärk när han tittar in här.

Hennes dotter Cosima revolterar redan på sitt sätt.

– Jag får inte längre komma till hennes skola. Hon skäms för mycket för mig. Jo, det gör lite ont, men jag vet att hon måste få göra det så sitt sätt.

Hur gör du när dina egna barn inte vill äta din mat du lagar?

– Jag insisterar på att de alltid åtminstone ska smaka, men jag tvingar dem aldrig att äta upp. Jag vet allt för väl själv hur det kan döda matlusten Men jag blir sur om jag en timme efter middagen hittar dem i köket görandes toast.

– Fast, å andra sidan, toast kan vara fantastiskt. En toast med mosat löskokt ägg är bland det godaste jag vet.

(slut)

FAKTARUTA:

Nigella Lawsons TV-program har i Sverige visats på TV4, TV4+ och TV7. Hennes senaste kokbok, ”Nigella Express: Gott och snabbt”, ges ut på svenska i höst av Schipsted.

--

Nigellas favoritförfattare:

”Världens bäste levande författare är Philip Roth. Ett av mina sommarprojekt var att börja läsa om alla hans romaner. Jag har även fått en ny favorit i Elinor Lipman.”

--

Nigella Lawsons böcker innehåller aldrig en enda rad om kalorier.

”Bland det finaste beröm jag fått är att min bok ’How to eat’ används på kliniker för ätstörningar. De använder den för att påminna om att mat är en vän, inte en fiende.”

--

Nigellas bästa råd till stressade människor:

”Mitt bästa råd är att keep being busy. Jag vet att man predikar motsatsen i världen just nu. Slappna av. Chill out. För mig är chilla det samma som att bli galen. Det är inte bra för ditt temperament om du har tid att tänka på dig själv hela tiden. Jag tror verkligen det är viktigt i livet att få känna sig produktiv.”