To infinity... and beyond!
Även jag har numera sett Pixar-filmerna så många gånger att jag förstår varför National Film Preservation Board i USA valt ut ”Toy story” till Kongressbibliotekets samlingar i Washington. Recension av boken ”The Pixar touch” för Sydsvenskans kultursida, 15/8 2008.
David A. Price
”The Pixar touch”
(Knopf)
Text: Jan Gradvall
En cineast är, enligt uppslagsbokens definition, ”en person som är mycket intresserad av film och filmrelaterade ämnen”. Min son, 5 år, är cineast.
När jag var i samma ålder fanns inte video eller DVD. Jag själv blev cineast när jag gick med i det lokala cinemateket och började lära mig stava till Truffaut och Kurosawa. Men under hela min uppväxt hade jag ändå inte sett någon film fler än kanske tre-fyra gånger.
Men min son, 5 år, har favoritfilmer som han sett kanske sett 30-40 gånger. Och åtminstone hälften av dessa titlar kommer från det amerikanska bolaget Pixar.
Hur kommer detta att påverka framtidens filmtittare och filmregissörer? Hur kommer det att påverka filmen som konstart?
Det är inte de frågorna som ställs i den amerikanska journalisten David A. Prices ”The Pixar touch”, en historieskrivning med undertiteln ”The making of a company”.
Men det är de frågorna man själv ställer sig när man under läsandet av boken påminns om Pixar-filmernas kvalitet och betydelse.
Bolaget Pixars första långfilm från 1995, ”Toy story”, var den första helt dataanimerande filmen i filmhistorien. Det i sig gör den historiskt signifikativ.
Men vad som gör att ”Toy story” och flera andra Pixar-filmer tål att ses om hur många gånger som helst är inte animationen utan historieberättandet. David A. Pierce publicerar i boken det allra första treatment som regissören och Pixar-eldsjälen John Lasseter skrev inför ”Toy story”.
På två meningar sammanfattas det som varit utmärkande för alla Pixar-filmer. Först en observation av hur barn tänker, en observation som bygger på insikten om att barnet alltid fanns kvar i den vuxna människan. ”Alla har upplevt den traumatiska barndomsupplevelse som det innebär att förlora en leksak.”
Och därefter en blixtrande insikt, ”the Pixar touch” om man så vill, om hur detta kan bli intressant på film genom att totalt vända på berättarperspektivet. Lasseter: ”Our story takes the toy’s point of view”.
För vad ”Toy story” handlar om är hur leksaken – inte barnet – upplever detta barndomstrauma. Allt den tappade leksaken vill är ju att återigen komma i händerna på det barn som älskar honom.
När min son i dag ser på ”Bolibompa” eller andra barnfilmer går jag och diskar eller plockar leksaker. Men när han ser på Pixar-filmer som ”Toy story” eller ännu hellre ”Toy story 2”, den enda uppföljare i filmhistorien vid sidan av ”Gudfadern 2” som nästan är ännu bättre än originalet, hamnar jag alltid bredvid honom i soffan.
Även jag har numera sett dessa filmer så många gånger att jag förstår varför National Film Preservation Board i USA valt ut ”Toy story” till Kongressbibliotekets samlingar i Washington.
Den 4 september är det svensk biopremiär för ”Wall-E”, den senaste och även djärvaste Pixar-filmen hittills som under sommaren blivit en stor framgång hos bodde stora och små cineaster i USA.
New York Times kallade i sin recension ”Wall-E” för ”a cinematic poem”. Filmen handlar om en återvinningsrobot som blivit ensam kvar på jorden efter en katastrof som för tankarna till Cormac McCarthys ”Vägen”.
Pixar bryter ännu en barriär genom att våga låta filmens första halvtimme utspela sig helt utan dialog.
För att spåra ursprunget till Pixar-figurer som roboten Wall-E, fisken Nemo och cowboyen Woody i ”Toy story” får man gå tillbaka professorn Ivan Sutherland som sent sextiotal satsade allt på att förverkliga en då vansinnig idé: att en dator, som då fyllde upp ett rum, en dag skulle kunna skötas av enda person.
David A. Price lägger ribban högt i inledningen ”The Pixar touch”. Han skriver att då och då i historien samlas så många talanger på en plats att de sporrar och hjälper varandra att nå längre än vad som tidigare ansetts vara möjligt.
Som exempel nämns vad som hände med filosofin i Aten 300 år före Kristus, målarkonsten i Florens i övergången mellan 1400-tal och 1500-tal och dramatiken under den elisabetanska eran i London.
Till denna lista lägger nu David A. Price staden Salt Lake City i övergången mellan 1960-tal och 1970-tal. Eller närmare bestämt avdelningen för datagrafik på University of Utah.
Ens första reaktion när man läser detta påstående blir att göra som Woody i ”Toy story” när Buzz Lightyear säger till honom att han kan flyga. Man slår sig för knäna och skrattar som Björn Skifs.
Men när David A. Price börjar räkna upp namnen på vetenskapsmännen i Salt Lake City och vad de uträttat inser man att han faktiskt kanske har rätt. I princip all den teknik som använts för att förverkliga denna artikel i Sydsvenskan, vare sig du nu läser den på papper eller på nätet, kan härledas till avdelningen för datagrafik på University of Utah.
Ett av alla de i dag tongivande företag som har sina rötter i Utah är just Pixar som från början vara ett hårdvaruföretag. Vad man tillverkade var en bildframställande dator, Pixar Image Computer. Själva datorn blev inte någon försäljningssuccé men den mjukvara som fanns inuti kom att förändra fyra industrier: data, film, spel och media.
Och har dessutom gjort att de i dag mer eller mindre flutit samman. För vad kom först, hönan eller ägget? Frågan blir inte lika intressant när båda kan dataanimeras.
En annan givande insikt i ”The Pixar touch” är hur mycket John Lasseter och de andra på Pixar är influerade av japanen Hayao Miyazaki. Genom filmer som ”Spirited away” och ”Min vän Totoro” är Miyazaki i dag lika viktig för femåriga cineaster som Kurosawa är för femtioåriga.
(slut)