Recension av Jay-Z:s debut
Recension från Expressen, augusti 1996.
4 getingar
Jay-Z: " Reasonable doubt "
(Priority/Import)
Om Al Pacino fått royalties varje gång hans namn nämnts i hiphoplåtar
skulle han haft ett par extra miljoner på bankkontot vid det här laget.
Jay-Z är ytterligare en rappare som sett "Scarface" hundra gånger. Han
klär sig till och med colombianskt: vit kostym, sidenslips, sidensjal och
svart slokhatt. Plus en cigarr stor som Brooklyn Bridge.
Om det går att diskutera hans moral och hans texter (årsbästa i
drogreferenser och nytt nationsrekord i antalet "fuck" per låt) går det
inte att diskutera hans timing och känsla för rytm. Jay-Z är en född
hitmaskin. Ovanpå en bastrumma hård som en Pete Sampras-serve - för att
citera ett av hans egna rim - strör han hakar och refränger som gjorda för
radio.
Detta debutalbum rymmer också hans dubbelsidiga singelhit "Dead
presidents"/"Ain"t no nigga". Den senare en guldduett med det kvinnliga
stjärnskottet Foxy Brown (även gäst hos Nas), en låt som varit på repeat i
amerikansk radio hela sommaren. Jay-Z får också draghjälp av Mary J Blige
i"Cant knock the hustle" och Notorious BIG i "Brooklyn"s finest".
-Jan Gradvall