Krönika, Dagens Industri
Krönika i Dagens Industris fredagsbilaga Weekend
18 november
Text: Jan Gradvall
Denna vecka inleds slaget om julhandeln. Att Madonna och Bruce Springsteen skulle gå upp i topp på den svenska försäljningslistan var ingen överraskning. Ingen hade dock kunnat förutspå att de skulle utmanas av Il Divo, en grupp som var helt okänd så sent som i somras.
Il Divo är operans svar på The Monkees. En kvartett som skapats vid ett skrivbord och marknadsförts så skickligt att Il Divo på mindre än ett år toppat försäljningslistorna i 13 länder. Medan järnet fortfarande är varmt släpps nu uppföljaren ”Ancora”. I vår ger Il Divo sin första konsert i Sverige – på Globen.
Idén till Il Divo kommer från Simon Cowell, en 46-åring från Brighton. Simon Cowell är mannen bakom pojkbanden Westlife och Five. Men han blev känd för allmänheten först som en av domarna i den engelska förlagan till ”Idol”. Cowell fick även samma jobb i ”American Idol”.
Samtidigt som Cowell lyssnade sig igenom tusentals sångtalanger från England och USA fick han tid att analysera vad som saknas i dagens musikvärld. Vad han kom fram till var popstjärnor som tilltalar flera generationer. En grupp som även mamma och mormor kan attraheras av.
Planen blev därför att hitta vad Burt McRoy på svenska Sony BMG beskriver som ”good looking guys who sing opera”. Simon Cowell genomförde auditions över hela världen. Ett slags motsvarighet till ”Idol”-uttagningarna, fast för privat bruk.
Vid julen 2003 var jakten över. De fyra vinnarna blev amerikanen David Miller, fransmannen Sebastien Izambard, schweizaren Urs Buhler och spanjoren Carlos Martin. Alla utom fransmannen är klassiskt tränade operasångare. Schweizaren lärdes upp av svenska stjärntenoren Gösta Winbergh.
Våren 2004 flyttade de fyra musketörerna till London där Simon Cowell fixade lägenheter och gav dem månadslön. Efter några månaders drillande var det dags för skivinspelning. Cowells vision: operans stora arior och klassiska poplåtar är två sidor av samma mynt. Musiken som Il Divo levererar är en hybrid av musikallåtar och ”Titantic”-pampighet. Självklart dyker Celine Dion upp för en duett. Lägg där till nyskrivna ballader signerade av svenska popmästare som Jörgen Elofsson, Per Magnusson och David Kreuger.
Simon Cowell valde ut Norge som lämplig testmarknad. Il Divo uppträdde på norska ”Idrottsgalan” i oktober 2004. Veckan efter låg albumet etta på norska försäljningslistan. Samma metod upprepades sedan i land efter land. Först uppträdande i TV-program som lockar hela familjen. Därefter massiv marknadsföring i butik.
I England var det ”Parkinson”. I USA var det en kombination av ”Tonight Show”, Oprah Winfrey och ”Good Morning America”. I Sverige, däremot, gick det lite trögare. Ett första framträdande i ”Bingolotto” i våras floppade – tonårsdöttrarna tittade inte. Men när operans The Monkees fick en ny chans på ”Victoriadagen” 14 juli funkade formeln. Veckan efter var Il Divo etta även i Sverige.
Det är inte så konstigt att Sony BMG gnuggar händerna när nu uppföljaren släpps. Burt McRoy, som håller i lanseringen, säger: ”Ett sånt här fenomen dyker bara upp var tionde år.” Bli inte förvånad om ett hårt paket med Il Divo även slinker ned i din familjs julklappssäck.
(slut)
PS.
Simon Cowell? Simon Fuller? Det är inte så konstigt att dessa två nya makthavare inom musiken ständigt förväxlas. Båda är engelsmän och nyblivna mångmiljonärer. De är nästan lika gamla (födda 1959 respektive 1960) och lika till utseendet. Men medan Cowell var domare i ”Idol” är Fuller den som skapade programformen. Även Fuller har en bakgrund som popproducent. Fuller skapade Spice Girls och S Club 7. I och med att även Cowell nu ger sig in i TV-branschen lär de förväxlas ännu mer. Cowells nästa projekt efter Il Divo är nämligen ”American Inventor”, en ren kopia på Fullers koncept, fast med uppfinnare i stället för popstjärnor.