Skivrecensioner, DI Weekend
Usher
Titel: Here I stand
(Sony BMG)
Betyg: 2
Varje genre har sina varningsklockor. Inom rockmusiken är det när gitarristerna slutar ögonen när de spelar solon. Inom soulmusiken är det när artisterna sätter vid pianot och tror att de är Stevie Wonder.
29-årige Usher kan vara soulmusikens just nu störste artist. ”Confessions” från 2004 sålde i nio miljoner exemplar. Usher blev samtidigt den förste artist sedan Beatles att ha tre singlar samtidigt på Billboards Topp 10-lista.
Förväntningarna på denna uppföljare har därför skruvats upp högre än Turning Torso. Men när man tar del av slutresultatet förstår man varför det tagit fyra år att få den klar. Singeln som släpptes som försmak, ”Love in this club”, var perfekt. Precis den typen av totalt IQ-befriad gatumusik som blivit Ushers signum.
Men albumet i övrigt svävar så högt över markytan att man kan höra Sony BMG-cheferna Andrew Lack och Rolf Schmidt-Holz desperat ringa till varandra över Atlanten. ”This is bad news, Rolf.” På innerkonvolut citeras hyllningsröster till geniet – ja, hyllningscitat innan skivan ens är släppt – som talar om ”enormous spiritual growth”, detta om en artist som senast sjöng om att han ville ha sex på en bardisk.
Om någon motat megalomanin i grind, silat bort Stevie Wonder-balladerna och tajtat albumet från 18 spår till häften kunde ”Here I stand” ha räddat bokföringsåret 2008 åt Sony BMG.
Jan Gradvall
Bonnie ”Prince” Billy
Titel: Lie down in the light
(Domino/Playground)
Titel: 2
I dokumentärserien ”Dancing in the street” illustrerades allt som var problemet med 1970-talets talets rockmusik med en helikopterbild på tre långtradare märkta med EMERSON, LAKE och PALMER. Den symfoniska trion krävde så mycket utrustning att de behövde var sin långtradare för att frakta den.
Om man på motsvarande sätt ska illustrera vad som blivit problemet med 2000-talets rockmusik blir det istället en inzoomning på en ensam skäggig mansperson med begagnad skjorta och akustisk gitarr.
För Irak-generationen har Will Oldham haft samma inflytande som Bob Dylan hade på Vietnam-generationen. Men det var länge sedan den här typen av självömkande lägereldsmusik slutade att kännas uppriktig och i stället blev en kliché. Nya skivan med Bonnie ”Prince” Billy (en av Will Oldhams många pseudonymer) är inte dålig men precis lika navelskådande som just sjuttiotalets mest pompösa rockmusik.
Gå på gym, Will. Eller köp en dyr handväska.
Jan Gradvall
Hucknall
Titel: Tribute to Bobby
(Simplyred.com)
Betyg: 4
Världens genom tiderna främsta soulsångare? Det finns ungefär 223 namn på den listan, men jag skulle inte protestera om Bobby ”Blue Bland kom överst. Med dödsföraktande mod har nu Mick Hucknall från Simply Red gett sig på kamikazeprojektet att göra en hyllningsskiva till samma fortfarande märkligt okände sångare.
Men det fungerar just för att de har totalt olika röstregister. I de här sammanhanget är Mick Hucknall en rödhake som landat på ryggen av elefant. Och som kvittrar lika vackert.
Smart nog har Hucknall även valt att hoppa över Bobby ”Blue” Blands två mest kända låtar. Det går inte att överträffa Van Morrisons version av ”Turn on your love light” eller Jay-Z:s ommöblering av ”Ain’t no love in the heart of the city”. Mick Hucknall flyger stället lika högt med ”I pity the fool”, ”Lead me on” och ”Farther up the road”.
Jan Gradvall
Spiritualized
Titel: Songs in A&E
(Universal)
Betyg: 3
Ett av tidernas bästa barkoncept var konstnären Damien Hirsts inredning av den i dag stängda Pharmacy i Notting Hill, London. En bar som såg ut som ett apotek där gränsen mellan hälsosamma och ohälsosamma läkemedel bokstavligen suddades ut.
Att lyssna på Jason Pierces nya album med Spiritualized är som att befinna sig på Pharmacy efter att ljuset släcks ned. Jason Pierce har egentligen alltid sjungit om droger, främst illegala sådana, men ”Songs in A&E” går hela vägen och blir ett medicinskt temaalbum, inte bara för att skivomslaget är en pastisch på en läkemedelsförpackning.
Jason Pierce sjunger om sviterna av en lunginflammation som nästan dödade honom och av effekterna av smärtstillande medel. Soulmusik brukar vara svart men Spiritualizeds variant är vit som desinficerad bomull. Albumet sviktar lite under processens gång men särskilt ”Soul on fire” bedövande vacker.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
Friska Viljor, ”Old man”
Är Friska Viljor det sämsta svenska bandnamnet i modern tid eller det bästa? Hur som helst går det inte att värja sig. ”Old man” låter som om en ung Håkan Hellström i sin sjömanskostym seglat hela vägen över till England.
Studio, ”Brown piano”
Från utmärkta albumet ”Yearbook 2”. Snarare än att remixa andra artisters låtar bygger Göteborgsduon om dem från grunden. Här en extreme makeover av en låt av A Mountain Of One.
Austin Pitre & The Evangeline Playboys, ”Flumes d’enfer”
Ett av totalt 28 utropstecken på samlingen ”Rock on” (Ace/Bonnier Amigo). Varje gång jag drabbas av cajun frågar jag mig själv varför jag egentligen lyssnat på något annat. Pur livsglädje från 1959. Inspelat av en bilmekaniker.