Krönika, Dagens Industri
Weekend 25 april
Krönika
Jan Gradvall
Manusförfattare har tidigare hämtat inspiration från kriminaljournalistiken i kvällstidningar när de letat bra skurkar. I dag läser de i stället Wall Street Journal, Financial Times och Dagens Industri.
Att affärsmän ofta framställs som skurkar på film och i TV är i sig ingen nyhet. Minns Gordon Gekko i ”Wall Street”. Men exakt hur långt det nu har gått framgår i en rapport från amerikanska The Media Research Center’s Business & Media Institute.
Efter att ha analyserat 129 avsnitt från tolv olika amerikanska TV-serier har institutet kommit fram till siffror som är så flagranta för affärsvärlden att även styrelsen för Svenskt Näringsliv borde dra öronen åt sig.
Varje gång någon form av affärsverksamhet är en del av handlingen framställs affärsmän eller affärskvinnor på ett negativt sätt i fyra avsnitt av fem.
Om någon mördas eller kidnappas i en amerikansk TV-serie så är det 21 gånger mer sannolikt att en affärsman är skyldig än en maffiamedlem. Eller fem gånger mer sannolikt än en terrorist och fyra gånger än en gängmedlem.
På långfilmssidan är det inte bättre. I en studie av alla de filmer som nominerades till Oscar 2005 fanns det i hälften av dem (åtta av 16) en affärsman i en huvudroll eller biroll som begick brott. Av totalt 70 ledande rollfigurer kunde man hitta ett enda exempel på en affärsman som också hade ett rent moraliskt samvete.
Allt detta uppmärksammas på Voccine.com, en svensk podcast om amerikansk populärkultur som leds av Christina Jeurling och Tomas Seo. I sitt program om varför affärsmän blivit de nya skurkarna har Voccine också gjort en telefonintervju med amerikanska juridikprofessorn Larry E. Ribstein som skrivit en avhandling i ämnet, ”Film and firms”.
En förklaring till att affärsmän blivit Hollywoods nya favoritskurkar är att manusförfattare helt enkelt hämnas på sina egna överordnade. I avhandlingens kapitel ”Why filmmakers dislike capitalists” (finns på nätet) konstaterar Ribstein att Hollywood inte på något sätt är anti-business. Tvärtom hyllar man här fri företagsamhet förmodligen mer än någon annanstans i världen.
Däremot finns det hela tiden ett missnöje mot de investerare som finansierar filmerna och ofta även lägger sig i filmernas utformning och handling. De överkörda manusförfattarna tar därför varje chans att ge igen.
En annan förklaring till det kraftigt ökande antalet näringslivsskurkar på 2000-talet är att det speglar verkligheten. Utvecklingen löper parallellt med till exempel Enron-skandalen.
Men den intressantaste förklaringen är att Hollywood ger sig på affärsmän och affärskvinnor är att man vet att det är en målgrupp som aldrig ger igen.
I en politisk alltmer komplex värld är den tid förbi när man kunde låta filmskurkar bryta på ett främmande språk. Varje etnisk minoritet företräds i dag av högljudda intressegrupper som hotar med annonsörbojkott om de porträtteras som kriminella på film eller TV.
Ingen tycker dock synd om näringslivet. En annan fördel med affärsmän är att de också är ”ulvar i fårakläder”. Om det flyttar in en tatuerad gängmedlem i villakvarteret har tittarna ingen större svårighet att lista ut vem som är mördaren.
Det blir mycket bättre, rent dramaturgiskt, om mördaren i stället visar sig vara den kostymklädde med attachéportfölj som börjar morgnarna med att plocka upp sin rosa affärstidning.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
YOUTUBE
”God loves everyone”. Halmstads ungdomskör Nova Cantica framför Ron Sexsmiths låt under en konsert i Zürich. Allt filmat av solistens pappa. Så hårresande vackert att filmsnutten kan växa till ett svenskt Paul Potts-fenomen.
DVD
”Bra Boys”. Dokumentärfilm om ett gäng surfare i en av Sydneys mest ökända förorter. Brutalt uppriktigt och närgånget, blodiga knytnävsslagsmål varvas med hisnande surfscener. Och de har fått en hyfsad speakerröst: Russell Crowe.
TV
”Var fan är mitt band?”, SVT. Vad som verkade konstruerat på pappret – Magnus Uggla söker nytt band i en dokusåpa – fungerar strålande i praktiken. Uggla är en av ytterst få som tänker mer på underhållningsvärdet än sig själv.
+
BONUS NR 1:
Vilket är SVT:s just nu mest värdefulla program? I och med att kanalen inte är reklamfinansierad går det inte att mäta exakt, men hur man än räknar är det svårt att tänka sig något program som skulle kunna vara viktigare för SVT:s framtid än barnprogrammet ”Bolibompa”.
Med en i närmaste 100-procentig täckning i målgruppen borde varumärket ”Bolibompa” klassas som ovärderligt av SVT:s ledning. Särskilt som det är just yngre tittare som företaget har svårast att nå.
Men insikten om att dagens trogna ”Bolibompa”-tittare också är lika med framtidens SVT-tittare verkar det dock inte ha nått programledningen.
Varje gång det är sportevenemang – nu senast en meningslös hockeylandskap mellan Tjeckien och Tre Kronor utan något av lagets stjärnor – är det just alltid ”Bolibompa” man flyttar på.
Beslutet blir ännu mer obegripligt med tanke på att SVT genom SVT24 och Kunskapskanalen i dag har fyra marksända kanaler till förfogande.
Men ”Bolibompa”-generationen hämnas på sitt eget sätt. Varje gång SVT flyttar på ”Bolibompa” är det hundra tusentals små fingrar som i stället kollar på vad det är på de andra kanalerna. Och Cartoon Network, Disney Channel och de andra tackar Eva Hamilton för hjälp med marknadsföringen.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2.
Om man på Google söker på ”Wake up and smell the coffee” kommer man till en Time Magazine-artikel som gör en mer vaken än morgonkaffet. Oavsett vilken verksamhet man håller på med – affärer, konst, journalistik – kan man lära sig åtskilligt av de förändringar som amerikanska kaffekedjan Starbucks just nu går igenom.
Vid en första betraktelse är Starbucks ett av tidernas smartaste affärskoncept. 16 000 filialer i 44 länder omsätter just nu tio miljarder dollar om året.
Men att aktievärdet sjunkit med 40 % de senaste 12 månaderna är ett av flera tecken på att Starbucks nu börjar svikta. Många stamkunder är öppet kritiska. En bloggare som citeras i Time Magazine sätter fingret på huvudproblemet: ”Det luktar inte längre kaffe på Starbucks, det luktar som på McDonalds”.
De senaste årens satsning på att inte bara sälja kaffe utan även mackor har gjort att Starbucks kortsiktigt höjt omsättningen men samtidigt långsiktigt håller på att förlora sin själ. Att man på Starbucks i dag även kan köpa böcker, skivor, tidningar, till och med kramdjur, gör att huvudprodukten, kaffe, till slut bara blivit en produkt i mängden.
Denna insikt delas av Howard Schultz som efter att lämnat sin VD-post 2000 i januari gjorde comeback på samma post. Och Schultz är inte rädd att ta obekväma beslut. Bort den med lönsamma försäljningen av varma mackor (just för luktens skull), in med bonuskort för stamkunder och gratis påfyllning av kaffe.
Den 26 februari lät även Howard Schultz stänga samtliga Starbucks i USA under tre timmar. Syftet var att nyträna 135 000 baristas och påminna dem – och alla andra – om vad företaget står för.
Jan Gradvall