Skivrecensioner, DI Weekend
Tobias Fröberg
Titel: Turn heads
(Playground)
Betyg: 3
Det kommer en dag i varje ung singer-songwriters liv när de vill sparka undan trubadurpallen och höja yxan mot månen. Till och med José Gonzalez, den mest lågmälde av dem alla, måste ibland ha längtat efter det. Men inför uppföljaren satte sig Gonzalez ned på pallen igen.
Tobias Fröberg, däremot, låter pallen flyga. Efter sitt andra utmärkta album ”Somewhere in the city” befann sig Tobias Fröberg i en position parallell med José Gonzalez. Samma lågmälda magi, lysande recensioner i England och USA, en genombrottslåt placerad i en internationell reklamfilm för ett elektronikmärke.
Men allt det gör han uppror mot här. Omslaget är någon sorts ironisk åttiotalspastisch där han poserar med en blåtira runt ena ögat. Öppningsspåret är explosiv powerpop. Och allting känns lika fel som om Nick Drake gått med i Slade.
Att sedan resten av albumet rymmer flera fina ballader lär tyvärr inte hjälpa. Det är för sent. Dörrarna stängs för Tobias Fröberg. Tänk om han i stället öppnat med den fingerplockande ”Delicate dance of ghosts” och byggt vidare därifrån.
Jan Gradvall
Markus Krunegård
Titel: Markusevangeliet
(V2/Universal)
Betyg: 3
Det vore intressant att ta del av en studie om hur dagens intensiva mailande, sms:ande och bloggande kommer att förändra unga svenskar sätt att skriva. Man kan redan nu se en effekt i den svenska poplyriken. Medan tidigare generationers poptexter präglats av noggrant utmejslade versrader antar nu alltfler svenska poptexter karaktären av långa, vindlande mail.
Annika Norlin i Säkert! skriver den sortens extremt ordrika texter, så även Markus Krunegård. Med sitt band Laakso och sidoprojektet Hets! har Markus Krunegård sprutat ur sig popmusik de senaste fem åren. Av bara farten har nu även gjort ett soloalbum. (Eller till och med sitt tredje. I pressutskicket skriver han att de två första förblivit outgivna.)
Detta enorma uttrycksbehov kan bli ett kvalitetsproblem för Markus Krunegård men det är också hans stora tillgång som artist. Han förmedlar en ”allt eller inget”-känsla som är omöjlig att inte beröras av. ”Jag är en vampyr”, ett skrik från förorten, för tankarna till Ebba Grön. Skillnaden är att ”Jag är en vampyr” innehåller tre gånger så många ord som en Ebba Grön-text.
Jan Gradvall
Raconteurs
Titel: Consolers of the lonely
(XL/Playground)
Betyg: 3
Efter att Jack Whites reviderat rockhistorien med White Stripes gör han nu samma sak med PR-branschen med sitt andra band Raconteurs.
I dag är det standard att en lanseringen av en ny skiva börjar månader i förväg. Först ges intervjuer för ”long lead” (magasin med lång pressläggning). Därefter dagtidningar, radio och TV, sedan kampanjer i butik. Excel-dokumenten för Madonna nya är förmodligen lika omfattande som för invasionen av Irak.
Men nya albumet Raconteurs släpptes utan en enda pressrelease, pressutskick, intervju eller affisch på stan. En dag fanns skivan plötsligt bara där i skivaffärerna. Och vi fick en chans att upptäcka den ungefär som man upptäckte skivor förr.
Det är också lätt att finna sympati för musiken. Det är visserligen stentvättad musik (slitaget är fabricerat) men Jack White gör den här typen vintage-rock bättre än någon annan. Missa framförallt inte titelspåret som låter som Mike D från Beastie Boys tagit över sången i Led Zeppelin.
Jan Gradvall
Anders Persson och Carl Smith
Titel: Anders Persson och Carl Smith
(Capitol/EMI)
Betyg: 4
När den 25-årige John Holm 1972 släppte ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” var det en låt som stannade upp världen. Ingen hade tidigare inom ramen för en rocklåt uttryckt den sortens känslor och verklighet.
På ett liknande sätt särskiljer sig Anders Persson, 26, och Carl Smith, 23, från alla annan svensk rockmusik just nu. Dels för att Anders Persson har en nerv i rösten som påminner lite om John Holms. Men framförallt för att hans sånger berättar om något helt annat än hans jämnåriga kollegor.
Från ett ensamt rum i Falun berättar Anders Persson om det där andra Sverige. Det Sverige som inte hänger med i den nya tiden. Det är historier om piller och knivar, ändlösa sjukhuskorridorer, psykmottagningar, självmordsvakt och ”knark under sängen” (något han nämner i två olika låtar).
Ändå låter det aldrig inåtvänt. Melodierna är starka nog att bära sig själva. Geniale producenten Johan Lindström bygger ut ett grundkomp på två akustiska gitarrer till något större och rikare men fortfarande lika intimt.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
The Hold Steady, ”Certain songs”
Fantastisk rocklåt från 2004 som hyllar en jukebox. För att vara helt exakt är det jukeboxen på Hi-Fi Bar på 169 Avenue A i New York.
Duffy, ”Serious”
En påminnelse om den blonda engelskans utmärkta souldebut. Skivan redan recenserad på dessa sidor men ges ut i Sverige först på onsdag.
Amanda Jenssen, ”Amarula tree”
Om en dryg vecka kommer våren till svensk popmusik. Så totalt oväntat, så svängigt, så rätt för Amanda. Låter som Clash-låten ”Jimmy Jazz” fött en dotter.