Krönika, Dagens Industri
Weekend 7 mars
Krönika
Jan Gradvall
”Satsar en kvinna på duglighet misstänks hon för okvinnlighet. Satsar hon på sin kvinnlighet misstänks hon för oduglighet.” Det citatet förklarar både Marianne Hööks storhet som stilist och varför nästan alla så kallat legendariska journalister varit män.
Tunga reportage. Grävande journalistik. Redan i de ordvalen avslöjas synen på journalistik som en utpräglad manlig sysselsättning, något som kräver både muskler och testosteron. Eller gör en enkät och ställ frågan till vilket kön folk associerar ordet murvel.
När jag för ett par veckor sedan var med på en temakväll på Kulturhuset om den amerikanska journalisten Joan Didion ställdes frågan: ”Varför har vi ingen motsvarighet till Joan Didion i Sverige?” Svaret är att det har vi visst. Man måste dock bläddra flera decennier bakåt i tidningsläggen för att hitta dem.
Två av Sveriges genom tiderna bästa journalister är Marianne Höök (1919-1970) och Barbro ”Bang” Alving (1909-1987). Båda får nu återupprättelse i form av en film respektive bok som förhoppningsvis kan introducera dem för en ny generation läsare. Och därmed vädra ut testosteronet från Pressklubben.
Renässansen för Marianne Höök smygstartar i Klas Gustafsons aktuella biografi om Tage Danielsson. Av alla som citeras är det Marianne Höök som kommer med den bästa beskrivningen av Tage: ”Naturen gjorde ett misstag med honom. Dess avsikt var att han skulle bli en alldeles tråkig, lång, rödhårig svensk mansperson i kommunalgrått. Men i sista stund kom något emellan. Han blev en fruktansvärt lustig tråkig man. Som fenomen är det obegripligt, men så är det.”
Just nu sitter Annette Kullenberg och skriver klart en biografi om Marianne Höök. Boken har den preliminära titeln ”Jag var självlockig, moderslös, gripande och ett monster av förljugenhet” och ges ut i höst. Parallellt med biografin ges det även ut en samling med Marianne Hööks egna texter.
I dag är det även biopremiär för en dokumentär om Barbro ”Bang” Alving. I filmen ”Bang & världshistorien” förekommer inte en enda intervju med någon annan journalist eller redaktör som förklarar hennes storhet eller betydelse. Den enda som intervjuas i filmen är Bangs dotter som får berätta om hur det var att växa upp med en ensamstående mamma.
Filmaren Maj Wechselmann har i stället valt att berätta historien helt ur Bangs eget perspektiv, i jag-form. En berättarröst läser högt ur Bangs artiklar och, förmodar man, dagböcker och anteckningar. (Inga källor uppges.) Det är ett vanskligt grepp, knappast journalistiskt, men det fungerar.
Som biobesökare sugs man verkligen in i Bangs värld och får uppleva hennes utanförskap med hennes egna ord. ”Bang & världshistorien” är en berättelse om en journalist som tömde lika många vinglas och såg lika krigsfronter som Hemingway. Bang var verkligen på plats när världshistorien skrevs. Och hon fick betala ett högt pris för det privat.
Bangs förmåga att måla med ord visar också att den här sortens journalistisk inte gjorts överflödig i Internet-världen, utan tvärtom behövs mer än någonsin. Bang var en av många som var på plats på den rundade stadion i Berlin 1936 när hela publiken reste sina högerarmar i luften. Vi har alla sett bilderna. Men Bang var den enda som i det ögonblicket backade perspektivet och skrev att stadion ”såg ut som igelkott”. Det är journalistik.
+
GRADVALLS VAL
TV
”Vad är en människa?”, Kunskapskanalen. Fredrik Lindströms allra största tillgång, bland många andra, är att han vägrar underskatta tittarna. Unik satsning med timmeslånga samtal utan reportageinslag. Tredje delen i kväll 20.00 med psykiatern Åsa Nilsonne.
BIO
”3:10 to Yuma”, premiär i dag. Briljant remake på västernklassiker som visar att den bästa actionfilmen – fortfarande – görs utan specialeffekter. Det finns en begränsning för hur fort en häst kan springa. Det kräver och föder verklig kreativitet hos regissören.
TV
”Livet kan börja”, Kanal 9, söndag 18.10. Nej, det är inte Lennart Nilssons dokumentär, utan nypremiär på den lysande och fortfarande inflytelserika brittiska dramaserien från 1990-talet. Fem unga, nyblivna jurister delar ett hus i London.
+
BONUS NR 1:
”Musikhistorien måste ständigt skrivas om.” Av allt jag skrivit om musik under 25 år är just den meningen, hämtad från en essä i tidningen Pop, förmodligen den mest omdiskuterade eller åtminstone citerade.
Min utgångspunkt var att det hela tiden dyker upp nya musikyttringar som inte bara förändrar dagsläget utan även vår syn på historien. Om någon till exempel 1975 eller 1985 hade sammanfattat sextiotalet hade låtskrivarna Burt Bacharach & Hal David förmodligen inte ens varit omnämnda. I dag skulle de få lika stor plats som Lennon & McCartney.
För dokumentärfilmare är denna uppdatering av musikhistorien också den stora utmaningen. Att göra något nytt av något gammalt.
BBC Bristol gjorde 1995 dokumentärserien ”Dancing in the street” och har blivit känt för att göra världens bästa musikdokumentärer. BBC Bristol har nu gjort en ny storsatsning i form av den sju timmar långa ”Seven ages of rock”.
”Seven ages of rock” är public service-television som bäst. En satsning som borde varit självklar i SVT, men i stället är det nu Kanal 9 som gjort kapet. Premiär på söndag 22.10.
Titeln ”Seven ages of rock” är en parafras på ”Seven ages of man”, Shakespeares monolog om människans sju åldrar, och berättar om sju avgörande skeden i rockhistorien. De första tre delarna utgör en grundkurs i rockhistoria, men innehåller egentligen inget nytt för den som sett till exempel ”Dancing in the street”. Jimi Hendrix tänder eld på sin gitarr ännu en gång.
De bästa och mest intressanta avsnitten är i stället det fjärde och femte som fokuserar på hårdrock (”Never say die”) respektive stadiumrock (”We are the champions”), två företeelser som aldrig tidigare fått sin rättmätiga plats i historieskrivningar.
Avsnittet om stadiumrock, där The Polices manager plötsligt träder fram som en historisk nyckelfigur, är så bra att det även skulle även kunna visas på inspirationsseminarium och managementkurser.
Jan Gradvall