Skivrecensioner, DI Weekend
Nick Cave & The Bad Seeds
Titel: Dig!!! Lazarus Dig!!!
(Mute/Playground)
Betyg: 4
Ett av mitt livs stora musikupplevelser var när jag 18 år gammal såg Nick Caves första band Birthday Party på en liten klubb i London. Bandet såg ut och lät som långrockade präster från 1800-talet som klivit in från en bondhåla i någon öken och började predika om helvetet. Med andra ord precis som i bioaktuella ”There will be blood”.
Även Nick Caves nya album ”Dig!!! Lazarus Dig!!!” skulle i många stunder kunna vara ett soundtrack till Paul Thomas Andersons film. Precis som Grinderman, Nick Caves sidoprojekt från i fjol, påminner denna nya skiva med The Bad Seeds mycket om Birthday Party.
När jag såg Birthday Party 1981 avslutade de sina konserter med en förkrossande version av Stooges ”Loose”. Andra spåret här, ”Today’s lesson”, är en direkt parafras på Stooges ”Real cool time”. Titelspåret låter som The Bad Seeds trängt in The Kingsmen i en gränd, slagit dem med biblar i huvudet och rånat dem på riffet till ”Louie Louie”.
Men just genom att söka sig bakåt med själva musiken – låta den bli ännu enklare och mer repetitiv – lyckas Nick Cave ännu en gång gå framåt med sitt berättande och låtskrivande. 50 år gammal befinner han sig just nu på den absoluta toppen av sin konstnärliga förmåga. Spelningen på Annexet 17 maj kan bli årets konsert.
Jan Gradvall
Billy Bragg
Titel: Mr Love and Justice
(Cooking Vinyl)
Betyg: 3
Vad säger det om världen att musik av popmusikens svar på C-H Hermansson börjat användas vid modevisningar? Enligt Daniel Lindströms modeblogg i Café använde Burberry vid Milanovisningen i januari Billy Braggs ”Tank park salute”, en låt om hur Bragg såg sin far dö i lungcancer. Vid modeveckan på Berns kort därefter gick Whyred-modeller upp på catwalken till ”A new England”.
Parallellt med detta har även den yngre generationen engelska popmusiker omfamnat den länge bortglömde socialistiske punkbarden. Kate Nash, KT Turnstall, Jamie T och Hard-Fi har alla spelat Bragg-låtar. När Billy Bragg fick Q Magazines låtskrivarpris i höstas sade prisutdelaren Turnstall: ”I wish Billy was my history teacher or older brother”.
Billy Bragg själv, som fyllde 50 i december, verkar dock helt omedveten om alla bonuspoäng han fått på sitt hippkonto. Även om Bragg tappat något i udd på senare år fortsätter han på sitt nya tolfte album att göra det politiska personligt och det personliga politiskt. Med första upplagan av CD:n medföljer en bonusskiva med alla låtarna i akustiska versioner.
Jan Gradvall
Caesars
Titel: Strawberry weed
(Dolores/EMI)
Betyg: 4
Av precis samma anledning som det är väldigt lätt att underskatta tidiga Beatles är det väldigt lätt att underskatta ett band som svenska Caesars.
Medan de flesta popband, och kritiker, i dag har sena Beatles som ideal satsar Caesars på att, album efter album, försöka återuppliva omedelbarheten från ”A hard day’s night”. En samling poplåtar så korta och intensiva att de i stället för att försöka säga något om livet, försöker uttrycka hur det känns att leva. Och alla i bandet vill vara Ringo.
Inget av de album som Caesars Palace (deras tidigare namn) gett ut sedan debuten 1998 har hamnat på svenska kritikers årslistor. Men varje gång man i efterhand hör någon av bandets låtar, vilka påfallande ofta hörs inte bara i amerikanska filmer utan i SVT:s barn- och sportprogram, slås man av hur förbluffande bra de låter.
Dubbelalbumet ”Strawberry weed” kan vara Casears bästa album hittills. Producenten Ebbot Lundberg från Soundtrack Of Our Lives har hjälpt Stockholmskvartetten att hitta ett luftigare och mer varierat sound. Caesars fortsätter också sitt samarbete med eminente konstnären Jockum Nordström som gjort omslagen till bandets samtliga album.
Jan Gradvall
Tomas Andersson Wij
Titel: En sommar på speed
(Universal)
Betyg: 4
Varför sjunker albumförsäljningen? En anledning, som det i branschen talas betydligt mindre om än nedladdning, är att artisterna själva verkar ha tappat tron på albumformatet. Allt handlar om låtar numera. Har man två-tre bra låtar är man hemma. Är det då så konstigt att vi konsumenter inte längre vill betala fullpris?
I detta rastlösa och kortsiktiga musikklimat, som även präglas av billiga hemmainspelningar, har Tomas Andersson Wij gjort precis tvärtom. Uppbackad av Sveriges just nu bästa musiker har han gått in i en gammaldags och svettigt dyr skivstudio och spelat in tio sånger som bildar ett album så fulländat och sammanhängande att man som lyssnare börjar låtsas att man håller i ett utvikbart vinylomslag när man lyssnar på det. Finns ordet luftbläddring?
Precis som Jocke Berg i Kent är Tomas Andersson Wij en så citerad textförfattare att han blivit närmast underskattad som melodimakare. Men sångerna på ”En sommar på speed” är av det sällsynta slag som fastnar vid första lyssningen och fortsätter att växa vid den tionde. Albumet binds dessutom samman av svidande vackra stråkarrangemang signerade Joakim Milder.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Nick Lowe, ”Marie Provost”
Historien om en stumfilmsstjärna som dör ensam i hemmet och äts upp av sina knähundar. Allt detta inom ramen för en popsång. Nick Lowe borde vara gästläsare på journalisthögskolor.
Amanda Jenssen, ”Do you love me”
Efter fem veckor fortfarande den bästa sålda låten på iTunes. Har Sverige slutligen hittat sin egen Amy Winehouse?
Andreas Mattsson, ”Summer of speed”
Tomas Andersson Wijs översätttning av den här låten kan förhoppningsvis få folk att återupptäckta Andreas Mattssons utmärkta soloalbum, ”The lawlessness of the ruling classes”.