Krönika, Dagens Industri
Weekend 29 februari
Krönika
Jan Gradvall
”Har du hört den förut?” Det är titeln på ett av Sveriges mest långlivade och förmodligen också allra mest omoderna TV-program. Gamla skolans komiker som Ewert Ljusberg, Jarl Borssén och Margareta Kjellberg sitter på en mellanbrun pub i en mellanstor svensk stad och utbyter skämt med varandra.
Men samtidigt är det precis på det här sättet som även den nya humorn sprids i Internet-åldern. I stället för att säga ”Har du hört den förut?” mailar vi länkar till varandra med rubriker som ”Har du sett den förut?”.
Skillnaden är att puben i cyberrymden är oändligt mycket större. Och att det därmed nu dyker upp riskkapitalister som tror att det går att tjäna grova pengar på arvet efter Jarl Borssén.
Sequoia Capital är ett amerikanskt riskkapitalbolag som blivit känt för sin fingertoppskänsla att satsa på rätt hästar. Sequoia investerade till exempel tidigt i både YouTube, Yahoo och Google.
Att Sequoia Capital nu finns med som finansiär till den nya oberoende humorsajten FunnyOrDie.com har därför orsakat något av panikstämning i Hollywood. Eller som affärsmagasinet Portfolio i sitt nya nummer rubriksätter en sexsidig artikel om Funny or Die: ”The end of media as we know it”.
Funny or Die startades för tio månader sedan. Mark Kvamme på Sequoia Capital säger till Portfolio att han fick idén till en renodlad humorsajt av sin tonårsson. Sonen som vill bli ståuppkomiker hade klagat på att det är för svårt att hitta bra humorklipp på YouTube.
Efter att Kvamme sedan pitchade idén för Will Ferrell fick han med sig både humorstjärnan och dennes högre hand, regissören och manusförfattaren Adam McKay. Till premiären slängde sedan Ferrell & McKay ihop en videosketch på en kafferast. McKays tvååriga dotter Pearl spelar en elak hyresvärd som driver in hyran från Ferrell.
Slutresultatet, ”The Landlord”, är redan både humorhistoria och mediehistoria. Med 50 miljoner träffar har ”The Landlord” blivit det tredje mest sedda videoklippet i Internets historia.
Och detta utan att det finns någon mellanhand mellan komiker och tittare. Inget TV-program, ingen teater, ingen ståuppklubb, ingen Vicky von der Lancken eller ens någon manager. Inte undra på att hela nöjesbranschen biter på naglarna.
Problemet med den omedelbara dundersuccén för ”The Landlord” är dock att den visat sig omöjlig att följa upp. Funny or Die har lyckats få stjärnor som Bill Murray, John C. Reilly och Jeremy Piven att agera i olika nätfilmer. Eva Longoria från ”Desperate Housewives” har även lockat miljonpublik med en parodi på Paris Hiltons sexvideo.
Men ingenting har varit lika roligt som tvååriga Pearl McKay och efter att ”The Landlord”-effekten lagt sig har antalet besökare på Funny or Die sjunkit med 73 procent. Medieanalytikern Michael Pond säger i Portfolio: ”We’re a hit-driven society, and Funny or Die has had one big hit.”
I den meningen sammanfattas både skillnaden och likheten mellan den nya och gamla medievärlden. Genom Internet har vi fått helt nya scener, mötesplatser och distributionsformer. Men det är fortfarande lika omöjligt att hitta en garanterad framgångsformel för något som i grunden är slumpartat och alltid kommer att vara det.
Trots att 50 miljoner sett ”The Landlord” har Funny or Die inte heller ännu lyckats tjäna några betydande pengar på sketchen. Och kanske är det som är den stora skillnaden mellan den analoga världen och den digitala. En hit handlar numera enbart om antalet träffar på nätet, inte om intäkter.
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Fjärilen i glaskupan”. Inte sett den förrän nu. Om den fortfarande går kvar på en biograf nära dig, släpp allt du har och köp biljett. Annars på DVD i april.
TIDNING
The Word. Firar nu femårsjubileum. Fortfarande underskattad bland mediebevakare som bara bläddrar i tidningar. Men inte för den som läser dem.
TV-KANAL
Kanal 9. Även om direktsändningen av Oscargalan slog rekord i lågbudget kan ingen ta ifrån Kanal 9 att kanalen har bäst fingertoppskänsla i landet vad det gäller inköp.
+
BONUS NR 1:
Det har gått inflation i popjubileum. Rockmagasinen är överfulla av rubriker som ”It was twenty years ago today”. Finns det längre något år, någon månad, någon vecka då det inte är något Dylan-jubileum?
Att 30-årsjubileet av Nick Lowes första soloalbum ”Jesus of cool” dock verkar ha gått de flesta tämligen spårlöst förbi är förståeligt.
Av alla musikgenrer som varit hippa i 15 månader kan sjuttiotalets pubrock vara den allra märkligaste. Det enda musiktrend i historien som fått även 14-åringar att vilja ha ölmage, äggfläckar på slipsen och se ut som svettiga inkastare.
När jag fick på högstadiet var John Travolta den store idolen. Själv hade jag en upptejpad bild på Ian Gomm, en tunnhårig britt som såg ut som en busschaufför.
Trots att Nick Lowes ”Jesus of cool” egentligen släpptes tre år efter att pubrocken nått sin kulmen, kvarstår detta album som denna definitiva sammanfattningen av denna era.
Jubileumsutgåvan på Proper Records (distribution Bonnier Amigo) påminner också om att Nick Lowe, eller kanske framförallt hans manager Jake Riviera, var lika bra på marknadsföring som popmusik.
Kampanjen för ”Jesus of cool” är en briljant uppvisning i gerillamarknadsföring som känns lika vital och inspirerande 2008 som 1978. När skivan släpptes gick skäggiga människor omkring på Londons gator med plakat som ”The Jesus of Cool recordeth for your sins” och ”Prey for Nick Lowe”. I USA ansågs albumtiteln så provocerande att den byttes till ”Pure pop for now people”.
Det är även anmärkningsvärt hur många av Nick Lowes popsånger, samtliga potentiella hitlåtar, som innehåller texter som i själva verket driver med popbranschen. Först sjunger han: ”They went and cut the record, the record hit the chart/ Someone in the newspaper said it was art”. Därefter: ”They cut another record, it never was a hit/Someone in the newspaper said it was shit”.
Nyutgåvan av ”Jesus of cool” innehåller tio bonuslåtar som, för en gångs skull, håller lika hög klass som original-LP:n. När man vecklat ut hela det invecklade CD-omslaget inser man att det bildar ett krucifix. Och man kan höra hur Jake Riviera skrattar hela vägen till banken. Eller kanske snarare puben.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Gillar du ditt jobb? Okej. Men älskar du ditt jobb så mycket att du skulle vilja gifta dig med jobbet? Denna fråga ställdes i en amerikansk undersökning för konsultfirman Taleo som citeras i Wall Street Journal.
I undersökningen angav 9 procent att man skulle kunna tänka sig att gifta sig med sitt jobb. 34 procent svarade att de gillade sitt jobb så mycket att de skulle ”date it seriously”, medan 43 procent sade att de skulle kunna gå så långt som att ”date it casually”.
Resterande var inte lika kärleksfulla. 9 procent svarade ”det kommer inte hålla”. 5 procent sade att de hatade sina jobb så mycket att de skulle göra slut omedelbart.
Jan Gradvall