Den verkliga hemligheten med Joy Division
Recension av Paul Morleys bok, ”Piece by piece: Writing about Joy Division 1977-2007” (Plexus). Från Expressens kultursida, 25/1 2008.
Anton Corbijns film ”Control” har fått mig att återigen lyssna på Joy Divisions skivor lika mycket som när jag köpte dem för snart 30 år sedan.
Men det är inte förrän jag läser Paul Morleys nya bok ”Piece by piece: Writing about Joy Division 1977-2007” (Plexus) som jag slutligen hittar en formulering som förklarar hemligheten med gruppens musik.
Joy Division hade en helt traditionell rocksättning: gitarr, bas, trummor, sång.
Men vad som särskiljer deras sound från alla andra rockgrupper, då som nu, är att Peter Hook, Bernard Sumner och Stephen Morris ”all played if they were the lead instrument”.
Exakt så. Att en gitarrist ibland försvinner ut på egna utflykter är inte ovanligt: det är en del av rockens ABC. Men skillnaden i Joy Division är att alla bandmedlemmarna gör det.
Varken basisten Peter Hook eller trummisen Stephen Morris beter sig som kompmusiker utan spelar hela tiden egna melodier.
Sångaren Ian Curtis hamnar inte sällan längst bak i ljudbilden. En drömmande Frank Sinatra som sjunger texter av Franz Kafka.
Det borde inte fungera, men det gör tack vare Martin Hannetts produktion. Som Paul Morley skriver skapade ett Hannett ett sound där tomheten lyfts fram i centrum, ”he amplified emptiness”.
Paul Morley skriver att Hannett såg till att ge alla musikerna det utrymme de behövde: ”De var i sina egna zoner, egentligen flera kilometer från varandra, men ändå samtidigt ovanpå varandra.”
Jan Gradvall