Jag vill inte vara med i Anna Skippers Slim Club

Att vi är fast framför ”Du är vad du äter” säger lika mycket oss själva som om Anna Skipper. Vi är vad vi tittar på. TV-krönika från Café, decembernumret.

TV

JAN GRADVALL

Jag har sett svensk televisions framtid. Och jag vet hur hon luktar.

Förrförra vintern var jag gäst i Kunskapskanalen under en temakväll om kaffe. Min uppgift var att tala om hur gott och coolt det är med kaffe.

Som motvikt hade redaktionen bjudit in en hälsoexpert som skulle tala om hur skadligt kaffe är för kroppen. Redan i sminket blev jag fascinerad. Min drabant använde så mycket hårspray att åtminstone tre isbjörnar i samma stund drunknade utanför Nordkap.

Och hon klädde sig på ett sätt att jag visste att ingen skulle lyssna på något av mina argument i den här debatten. Någon sorts tajt angorapolo i knallrosa sockervaddsfärg. Detta kombinerad med en perfekt vintersolbränna som kontrasterade mot min askgrå februarifärg.

Dagen efter sändningen fick jag mail från en kompis, märkt ”Kaffeprogrammet”. Jag hoppades att han skulle skriva något snällt om min sats, men allt han skrev var: ”Vem var den rosa dietisten?”

Det var Anna Skipper.

När jag mötte Anna Skipper befann hon sig i sin ”I Will Follow”-period. Inte många hade då varken sett eller hört talas om henne. Men ett år senare släppte hon sin ”Joshua Tree”.

”Du är vad du äter” har varit 2007 års mest omtalade TV-program.

Anna Skipper varit med oss under varenda måltid under hela året. På julafton kommer hon att stå där bakom dig när du funderar på om du ska fylla en tallrik till. På nyårsafton kommer hon att dunka dig i ryggen efter varje avlagt nyårslöfte.

Och i februari är ”Du är vad du äter” tillbaka med en ny säsong.

Anna Skipper definierar sin tid på samma sätt som Jacob Dahlin gjorde med åttiotalet och Anna Valdsoo med nittiotalet.

Jacob Dahlin visste att det enda sättet att markera att proggeran på STV verkligen var över var att hälla upp champagne i direktsändning. Det svenska åttiotalet började med Jacob Dahlin och Lustans Lakejer.

Anna Valdsoo, sötast på ZTV, får symbolisera en medial explosion där hela Sverige plötsligt började jobba med media och alla fick sina 15 minuter i rampljuset. Jag skulle lika gärna kunna valt Majken Wexö på MTV.

2000-talet, däremot, har handlat om mat.

På den ena sidan har vi gastronomiska popstjärnor som Jamie Oliver, Nigella Lawson och Tina Nordström. (Okej, hon är kanske mer av en dansbandstjärna.) Parallellt med detta har köket blivit hemmets mest påkostade rum.

På den andra sidan av samma mynt har vi dieterna. På 1970-talet vrålade i Fjodor i Ebba Grön ”Jag vill inte vara med i Mona Tumbas Slim Club”, men i dag är alla med i Aftonbladets fettklubb.

I alfabetisk ordning har vi genomlevt Atkins, Montignac, Paulin, Skipper.

Titeln på ”Du är vad du äter” är egentligen ännu tydligare än vad programmets producent begriper. Fixeringen vid bra mat har gått så långt att den som äter dålig mat också uppfattas som en sämre människa.

Anna Skipper har på sin egen blogg stavat fel till hälsa två gånger. Men hon tvekar inte att visa sin överlägsenhet mot de hon bjuder in till sitt program. Alla medverkande får en Skipper-klapp på magen.

Hon tar även varje tillfälle att visa upp sina egna kurvor. Hon bastar med deltagare och bjuder hem dem till sin eget gästsäng. Hon bär rovdjursmönstrade klänningar så urringade att när jag sökte på Anna Skipper på YouTube hittade jag en film där någon loopat de mest avslöjande närbilderna.

Samtidigt missar TV3:s pressavdelning aldrig ett tillfälle att använda ordet korv i förhandsreklamen. En gång var ett par som åt så mycket korv att de inte kunde få barn. En gång var det han Fotbollstysken (nej, ingen vet vad han heter) vars diet var en enda lång wienerkorv.

Klart man tittade på de programmen. Att vi är fast framför ”Du är vad du äter” säger lika mycket oss själva som om Skipper. Vi är vad vi tittar på.

Hur hon luktade? Fräscht.

(slut)