Skivrecensioner, DI Weekend

The Field
Titel: From Here We Go Sublime
(Kompakt, import)
Betyg: 4

Världens just nu mäktigaste rockkritiker är inte person utan en sökmotor. På sajten Metacritic.com sammanställs ett fortlöpande index över de skivor som fått bäst snittbetyg i tidningar världen över. Och den nuvarande tvåan på årets världsranking är svensk.

I Sverige är det inte många som hört talas om technomusikern Alex Willner, som gör musik under namnet The Field, men han ligger platsen före Radiohead på Metacritic och spelar i ikväll i Stockholm. Tyvärr är det typiskt både genren och artisten att spelningen sker på en hemlig plats. The Field framträder på The Green Room Sessions, ett Heineken-sponsrat event som först i sista stund avslöjar festadressen för de som köpt biljetter.

Samtidigt är Alex Willners musik så bra och utåtriktad att den förtjänar en bredare publik än klubbvärlden. Albumet ”From Here We Go Sublime” gavs ut i våras på den ledande tyska technoetiketten Kompakt och innehåller minimalistisk och instrumental dansmusik. Men samtidigt har The Field lika stort fokus på melodier som på rytmer. Missa inte de geniala samplingarna av Fleetwood Mac och Embassy.

Jan Gradvall

Burial
Titel: Untrue
(Cargo/Border)
Betyg: 4

Dubstep? Vad är det? En Fred Astaire från dödsriket som steppar till förvridna jamaicanska rytmer? Nej, men det är faktiskt ungefär så det låter. Dubstep är den senaste utväxten av den klubbmusik som en gång började på London-klubbar som en fusion av techno, hiphop och dubreggae och sedan fortsatt som drum & bass, jungle, UK garage, 2-step och nu dubstep.

Alla dessa förvirrande genrenamn har förvisso olika särdrag, men det hade blivit mer begripligt för de oinvigda om man hade fortsatt att kalla allt för drum & bass. Bas och trummor är och förblir grunden i musiken. Rytmerna är lika markerade som i hiphop men samtidigt lika förvridna och fördröjda som i dubreggae.

Medan denna utpräglat engelska musik ett tag närmare sig bred amerikansk soul, minns Craig David och Artful Dodger, innebär den senaste hybriden, dubstep, en tillbakagång till det råare sound som rådde vid jungle. Stjärnan inom dubstep just nu är Burial. En anonym engelsk musiker som tonsätter sina ensamma London-nätter. Musiken är till största del ordlös med förvrängda röster, men låttitlar som ”Homeless”, ”In McDonalds”, ”Raver” och ”Endorphin” gör att man ser tydliga miljöbilder framför sig när man lyssnar.

Burials utmärkta debutalbum, enbart kallat ”Burial”, blev av tidningen The Wire utsett till fjolårets bästa album. Med denna mer melodiösa uppföljare väntar förhoppnings hans stora genombrott.

Jan Gradvall

Adam Tensta
Titel: It’s A Tensta Thing
(K-Werks/Border)
Betyg: 4

Två svenska låtar har varit i särklass under 2007. Två hitlåtar som på samma självklara sätt erövrat både radioapparater, dansgolv och mobiltelefoners ringsignaler. Den första var ”Giftig” av Mange Schmidt och Petter. Den andra är ”My Cool” av Adam Tensta. Förutom att den hörs konstant på radion visas videon till ”My Cool” just nu 27,5 gånger om dagen enligt Music Control.

Som rappare betraktat är 24-årige Adam Tensta mer anonym än Mange Schmidt (Sveriges Slick Rick) och Petter (Sveriges Jay-Z). Men Adam Tenstas personlighet kommer i stället fram i hans sound. Med utgångspunkt från åttiotalets syntetiska sound och de blippande ljuden från TV-spel och Game Boy har han utvecklat en helt egen stil.

Efter 20:e lyssningen upptäcker man att ”My Cool” egentligen är en lätt maskerad variant av Dire Straits ”Money For Nothing” fast iklädd hiphopkeps. På ett annat spår återuppväcks Alexander O’Neals suveräna åttiotalsballad ”If You Were Here Tonight”.

Jan Gradvall

Blood Music
Titel: Make It Happen
(Make It Happen/Border)
Betyg: 4

En av de saker som kändes så omtumlande och nytt med Talking Heads var att bandet introducerade ett mer komplext temperament i rockmusiken. Från att nästan all rockmusik fram till dess handlat om att uttrycka någon av de fem grundkänslorna – arg, glad, ledsen, kär, kåt – visade David Byrne att dansant och utåtriktad musik även kan vara neurotisk, avvaktande, grubblande, förvirrad.

Blood Music, ett soloprojekt signerat Karl-Jonas Winqvist, låter mer hemvävt än Talking Heads men han påminner inte så lite om en ung David Byrne i sitt sätt att sjunga (lyssna särskilt på ”Lovely Love”). Precis som David Byrne och Jonathan Richman, en annan referens, gör han också popmusik som på samma gång är lika optimistiskt utåtriktad som introvert grubblande.Winqvist kommer från First Floor Power, ett band som mer och mer framstår som ett sällan skådat svenskt talangkluster. I samma band återfinns även syskonen Jenny och Sara Wilson.

Jan Gradvall

+

Veckans 3 MP3

Tom Petty & The Heartbreakers, ”American Girl”
Efter Peter Bogdanovichs dokumentär ”Runnin’ Down A Dream” har jag inte bara flyttat in i Tom Petty-boxen utan funderar på att mantalsskriva mig där. Lyssna bara på hur basisten gör entré i den här låten.

Contortions, ”Flip Your Face”
Från albumet ”No New York” från 1978, Brian Enos legendariska dokumentation av fyra experimentella band från New York. Nu äntligen tillgängligt på CD genom, absurt nog, en rysk återutgivning.

No Age, ”Every Artist Needs A Tragedy”
Dagens motsvarighet till det sena 1970-talets konstpunkscen på nedre Manhattan finns i dag i downtown Los Angeles. Duon No Age bryter lika mycket ny mark som Teenage Jesus & The Jerks gjorde 1978.