Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 november
Krönika
Jan Gradvall
Vi vet vad Jesus åt under sin sista måltid. Bröd och vin. Vi vet vad Tony Soprano valde innan bildrutan gick över till svart. Friterade lökringar.
En undersökning i amerikanska fängelser visar att 80 procent av fångarna på Death Row väljer ”comfort food” som hamburgare, stek eller friterad kyckling. Men vad skulle världens förnämsta kockar välja som sin sista måltid i livet?
Faktiskt ungefär samma enkla rätter. I boken ”My Last Supper” har fotografen Melanie Dunea bett 50 stjärnkrögare att välja. Svenske Marcus Samuelsson har valt gravlax. Andra väljer kaviar, tryffel, gåslever. Mario Batali dukar upp en överlastad tiorättersmeny som skulle kunna ta livet av vem som helst.
Men majoriteten av kockarna väljer förbluffande enkel mat. Jacques Pépin väljer en varmkorv. Laurent Tourondel väljer en tonfisksmörgås med bacon. Eric Ripert gör en Jesus och tar bröd och vin, även om det i hans fall handlar om Bordeaux och bästa tänkbara bröd. Jamie Oliver väljer något så enkelt, för att inte säga naket, som en skål med en spaghetti följt av rispudding.
Det mest slående är att detta är mat som stjärnkrögarna aldrig skulle servera den på sina egna restauranger. Det finns en parallell här till modebranschen. Titta på hur det ser ut nedanför catwalken på en modevisning. Medan modeexperterna sitter där och berömmer alla braskande tyger och nyskapande färgkombinationer uppe på catwalken så är de själva, säsong efter säsong, år efter år, helt klädda i svart.
Det ena man kan lära sig av kockarnas val är att enkelhet alltid vinner i längden. Time Magazine, som gjort reportage om boken, har lagt upp en del av bilderna på Time.com/chefs. Det andra man lär sig är hur mycket mat är förknippat med minnen. Precis som för Marcel Proust eller Anton Ego, kritikern i ”Råttatouille”, kan vissa smaker föra oss långt tillbaka i barndomen.
Enligt Anthony Bourdain, som intervjuas i Time, är den sista måltiden ett mycket vanligt samtalsämne bland kockar, förmodligen lika vanligt som tio favoritalbum är bland rockjournalister. ”Svaren handlar nästan alltid om att återvända till barndomen eller till bonniga hemtrakter”, säger Anthony Bourdain. ”Ordet mamma dyker upp i vart tredje svar”.
På en makaber blogg kallad Dead Man Eating listas amerikanska dödsdömda fångars sista måltider. Det är en hjärtskärande läsning som säger lika mycket om det amerikanska samhället som om mat. Utan att det listas på sajten avslöjar valet av mat även den sociala bakgrunden. Nej, de är inte de rika som hamnar på Death Row.
Den senaste fånge som avrättades, den 26 juni 2007, valde hot & spicy kycklingbröst, två slices korvpizza med extra ost, en bit tysk chokladkaka, en liter fransk vaniljglass och tre glaserade donuts. Uttrycket att tröstäta får plötsligt en ny innebörd.
Min egen sista måltid? När Niels Liedholm nyligen gick bort kom jag att tänka på en måltid jag gärna skulle vilja återuppleva. I samband med ett kokboksprojekt blev vi skjutsade av fotbollsledgenden Nisse Liedholm och hans son Carlo någonstans långt ut på landsbygden utanför Turin. Efter slingriga vägar kom vi fram till en mörk by med en ensam lykta. Där låg krogen. Det fanns ingen meny men tallrikarna började komma så fort vi satt oss. Jag vet inte var vi var, jag vet inte exakt vad vi åt, men jag har fortfarande alla smakerna kvar på tungan.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV-PROFIL 1
Världens mest sevärda intervjuer just nu görs av veteranen Charlie Rose på amerikanska PBS. Alla hans program läggs ut på utmärkta www.charlierose.com. Rose är lika påläst när han intervjuar Jay-Z som politiker.
TV-PROFIL 2
Ett annat exempel på att TV just nu är bäst på nätet: www.vbs.tv. Särskilt Ian Svenonius intervjuserie med engelska musiklegender. Missa inte intervjun med Genesis P. Orridge där han berättar om sitt sista samtal med Ian Curtis.
HYRFILM
”Half Nelson”. Överlägset bäst bland veckans hyrfilmspremiär är denna amerikanska lågbudgetfilm om en lärare i Brooklyn. Ryan Gosling, som Oscarnominerades för sin roll, gör en av 2000-talets största rollprestationer.
+
BONUS NR 1:
Ångest över alla intressanta böcker som staplas på nattduksbordet? Böcker du inte kommer att hinna läsa det här året heller? Ha inte det. Det faktum att du inte har läst böckerna kan tvärtom göra det lättare för dig att diskutera dem.
Denna kulturradikala argumentation presenteras i nya boken ”How To Talk About Books You Haven’t Read” (Bloomsbury) av Pierre Bayard. För om du verkligen läser en bok är risken att du förlorar dig i oväsentliga detaljer i stället för det som verkligen är centralt för boken
Pierre Bayard anger James Joyces ”Odysessus” som exempel. En av alla de böcker som han inte läst men ändå anser sig ha rätt att diskutera. Allt det som är väsentligt med ”Ulysses” – att den utspelas under en dag, den inre monologen, återberättandet av Homeros ”Odysséen” – är sådant man kan få reda på utan att behöva plöja igenom vad huvudperson gör och tänker på boksidor. Sådana detaljer är bara i vägen för helheten.
Pierre Bayard menar också att den perfekte läsaren inte existerar. Alla har missat att läsa något av yttersta betydelse.
Vad författaren utöver det skriver om i sin bok vet jag inte. Nej, jag vill inte förstöra bokens mest intressanta tankegångar genom att faktiskt läsa den. Som Oscar Wilde sade: ”I never read a book I must review, it prejudices you so”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”Runnin’ Down A Dream” är en låt från Tom Pettys album ”Full Moon Fever” som gavs ut 1989. Nu är det även titeln på den definitiva dokumentären om hans liv.
Julen kommer tidigt i år för Tom Petty-fansen. DVD-boxen ”Runnin’ Down A Dream”, som ges ut i dag av Border, rymmer över fem timmars material.
Den nära fyra timmar lång dokumentärfilmen med samma namn är gjord av Peter Bogdanvich, en av Amerikas mest respekterade regissörer och filmvetare. Bogdanovich slog igenom som regissör till klassikern ”Den sista föreställningen” (som rent tematiskt var som en långfilmslång ”Free Fallin’” med magnifikt svartvitt foto) och har på senare år synts i TV i rollen som Dr Melfis egen psykoterapeut i ”Sopranos”.
Tom Petty har också gett Bogdanovich tillgång till bästa möjliga material. Förutom konsertscener och suveräna TV-framträdanden, b.la från The Heartbreakers första turné i Europa 1976 och 1977, finns Super 8-filmer ända från barndomen och framåt.
Jan Gradvall