Skivrecensioner, DI Weekend
Kanye West
Titel: Graduation
(Mercury/Universal)
Betyg: 3
I det näst senaste avsnittet av ”Entourage” får filmstjärnan Vince och hans kompisar lift med Kanye Wests eget jetplan. Kanye West, som gästspelar som sig själv, är egentligen på väg till London för att festa lite, men, hey, visst kan han ta en omväg och släppa av några polare i Cannes. Medan smärtsamt snygga flygvärdinnor går runt i planet och serverar champagne hörs en av Kanyes egna nya låtar tona upp i bakgrunden, perfekt produktplacerad i eftertexterna.
Scenen är talande för en artist som i dag är statusspelare i första hand och musiker i andra. Allt Kanye West gör präglas av konsumtion och hybris. Men precis när man var på väg att avfärda honom som artist – singeln ”Stronger” är en tom champagneflaska – slår han till med en ny låt som påminner om all den fantasiska soul han sprutade ur sig under första halvan av 2000-talet.
”Champion” bygger på en slinga lånad från Steely Dans geniala ”Kid Charlemagne” från 1976, en av låtar gruppen spelade på Skeppsholmen i somras. Efter att Donald Fagens ställt frågan ”Did you realise that you were a champion in their eyes?” svarar Kanye, förstås, ”Yes I did” och fyrar sedan av den förväntade berättelsen om hur han blev bäst i världen. Men: i just det ögonblicket är han verkligen precis så bra som han påstår.
”Graduation” är den tredje och avslutande delen i Kanye Wests collegetrilogi. Som helhet når albumet inte upp till de båda femstjärniga föregångarna, men här finns ett halvdussin riktigt bra låtar. Missa inte heller den tunga ”Barry Bonds” där han får draghjälp av Lil’ Wayne, årets största rappare.
Jan Gradvall
Siouxsie
Titel: Mantaray
(W14/Universal)
Betyg: 3
TV-programmet ”Idol” reducerar popmusiken till en tävling om sångröster och utseende. Artister som eviga punkdrottningen Siouxsie visar att det även borde vara en tävling i kreativitet och visioner. Med andra punkartister nöjde sig med att spela samma gamla Chuck Berry-riff, fast dubbelt så fort, utvecklade Susan Ballion, född 1957, en ny konstform. Medan hon själv såg ut som Edvard Munchs ”Skriet” lät musiken som en gotisk katedral. Trettio år senare knäböjer miljoner unga människor fortfarande vid det altaret.
Som banbrytare i populärmusiken är Siouxsie på samma nivå som Bryan Ferry och David Bowie. I den hyrfilmsaktuella ”Notes on a scandal” finns en fin scen där lärarinnan (Cate Blanchett) försöker återuppliva sin vilda ungdom genom en vinylskiva med Siouxsie & The Banhees.
När Siouxsie nu gör comeback är det också som ikon hon lanseras. I ett pressutskick radar skivbolaget upp majestätiska Siouxsie-omslag från tidningar som The Face, Blitz och NME. Samtidigt låter hon förbluffande relevant som 50-årig musiker. På sitt första album som soloartist både förvaltar och uppdaterar Siouxsie sin gotiska rockmusik. Bästa spåret, ”Here Comes That Day”, låter som Shirley Bassey producerad av hiphopmästaren Dr Dre.
Jan Gradvall
Manu Chao
Titel: La Radiolina
(Because/Warner)
Betyg: 2
Rockfestivaler tenderar att förminska allt till minsta gemensamma nämnare, inklusive IQ-nivån på besökarna. Allt som behövs för att få igång en publik på en rockfestival är en bestämt dunkande bastrumma. Gärna även en sångare som vrålar ut politiska floskler som ”Politics are lies” eller ”George Bush is a bad, bad man”.
Precis på den leråkern, mitt bland alla viftande flaggor, har vi Manu Chao, de europeiska festivalernas konung. Förutom att den Paris-uppväxte spanjorens refränger alla låter som slagord rivna ur Naomi Kleins ”No Logo” gör han musik som påminner om matutbudet på rockfestivaler. En överfylld buffétallrik med lagom exotiska anrättningar från världens alla hörn. Bussig världsmusik, men med lite dålig andedräkt.
Jan Gradvall
Hard-Fi
Titel: Once Upon A Time In The West
(Warner)
Betyg: 2
Hard-Fi är ett ytterligare ett exempel på hur Englands musikliv under 2000-talet blivit alltmer protektionistiskt och isolerat. Precis som Kasabian, Razorlight (ironiskt nog halvsvenska) och numera Oasis är Hard-Fi ett engelsk band som geniförklaras på hemmaplan, medan resten av världen bara hör ännu ett mediokert rockband med bra självförtroende. Hard-Fi sålde 1,2 miljoner av debuten i England och sålde ut Brixton Academy fem kvällar i rad, något bara Bob Dylan lyckats med i modern tid. Uppföljaren är habil, med två undantag. ”Television” är en snygg poplåt och ”Can’t Get Along” påminner om Madness storhetsdagar.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Mattias Bärjed, ”Erik”
Det fina gitarrtemat som binder ihop de fyra avsnitten i TV-serien ”Upp till kamp”. All musik från serien släpps 19 september på ett lite överambitiöst dubbelalbum.
Lou Reed, ”The Kids”
Från återutgivningen av Lou Reeds fortfarande lika domedagsmättade ”Berlin” från 1973, ett album han gjorde utan att någonsin ha varit i staden.
Charlie Parker & Dizzy Gillespie, ”Groovin’ High”
Inspirerad av 50-årsjubileet av Jack Kerouacs ”On The Road” började jag läsa om partier i boken. Och gick omedelbart fram till skivhyllan för att leta efter bebop.