Fugees 1996
Två konsertrecensioner från Expressen, våren och hösten 1996.
KONSERT
5 getingar
Fugees
Gino, Stockholm
Charlie Parker i New York 1949. Temptations i Detroit 1964. Bob Marley i
Kingston 1973.
Det går bara att fantisera om hur historiens ledande svarta artister lät
när de var som allra bäst, men Fugees i Stockholm 1996 var en högst
verklig upplevelse.
Hiphoptrion Fugees från New York gick denna vecka upp på första plats på
albumlistan i USA. Nya albumet "The score" närmar sig tre miljoner i
försäljningssiffror. I Sverige har skivan bitit sig fast på topplistan i
nästan tre månader.
Medlemmarna i Fugees har helt enkelt sin formtopp precis just nu - och jag
har sällan eller aldrig sett ett band göra ett så inspirerat framträdande
som Fugees gjorde på Gino i går.
Hur många låtar spelade de?
Troligen runt 50-60.
Wyclef, Pras och Lauryn nöjer sig inte med att spela låtar från sina egna
två album. De öser dessutom in mängder av refränger, rytmer och
låtfragment från andra låtar som de älskar.
Allt kaotiskt sammanblandat, allt improviserat; precis som riktigt bra
bebop.
Bandets briljante diskjockey spelar med sina skivspelare som Jimi Hendrix
spelade gitarr. Han scratchar bakom ryggen, leker med musiken, tänder eld
på den.
Med hjälp av en basist och en trummis, samt Wyclef själv på gitarr och
elpiano, lyckas Fugees dessutom bryta den monotoni som många andra
hiphopartister lätt fastnar i på scen.
Tillsammans hyllar de låtar av alla från Spoonie Gee, Mobb Deep, Busta
Rhymes, KRS-One, Grandmaster Flash till reggaeartister som Tenor Saw och
Bounty Killer. Framför allt hyllar de Slick Rick, vars "Mona Lisa" dyker
upp tre gånger. De spelar dessutom naturligtvis sina hitar från senaste
skivan - "Fu-gee-la", "Ready or not" och Bob Marleys "No woman, no cry" -
allt till publikens våldsamma ovationer.
Utsålt på Gino kan betyda olika saker. I går var det så utsålt att det
inte gick att röra sig - plus 300 stående på gatan som tjuvlyssnade genom
dörren.
Det var en sån där kväll då "alla" i 08-området var där. Allt utom
möjligen Björnen*.
Men inte ens om yuppienallen kommit inlufsande och beställt en stor stark
i baren, hade någon kunnat ta ögonen från sångerskan Lauryn Hill.
När hon iklädd vit keps, röd scarf och mörkblå tenniströja från Ralph
Lauren satte sig vid scenkanten och sjöng Roberta Flacks "Killing me
softly" var det allt det musik kan vara men väldigt sällan är.
Jan Gradvall
(*= Referensen till Björnen är helt obegriplig i dag. Men det stora samtalsämnet och medienyheten var en vild björn som vandrat söderut förvillat sig in i 08-området.)
+
KONSERT
5 getingar
FUGEES
Solnahallen, Stockholm
Det är bara två grupper som i år gjort singlar eller EP-skivor som sålt
platina i Sverige. Gyllene Tider och Fugees.
Internationellt har Fugees singel "Killing me softly" sålt i svindlande
tio miljoner exemplar. Lägg därtill 7,5 miljoner av albumet "The score".
Hur har egentligen denna hiphoptrio från New York kunnat bli så enormt
populär?
Tidningen Rolling Stone har Fugees på omslaget och rubriken lyder: "Are
Fugees the future of rock"n"roll?" Svaret är snarare att Fugees är rockens
samtid.
Inget annat band rör sig så ledigt mellan lek och allvar, mellan kärlek
och politik.
Ena stunden står Wyclef tyst med knuten Black Power-näve precis som John
Carlos vid OS i Mexiko. Andra stunden bjuder han och Lauryn upp två från
publiken och börjar spela "Jeopardy" med enbart hihopfrågor.
En tjej vinner en T-shirt.
Under en furiös "Ready or not" crawlar Pras genom publikhavet och sjunger
sedan sina verser hängande i en basketkorg på andra sidan hallen. Men
texten är blodigt allvar om hans bakgrund som flykting: "I am a
refugee/From Guantanamo Bay/Will dance around your border like I"m Cassius
Clay".
När Fugees spelade på Gino i våras blev det utsålt omedelbart, utanför
stod flera hundra som inte kom in. I går var det liknande scener.
3 800 betalande betyder "jätteutsålt" på Solnahallen, för att tala
arrangörsspråk. Åtskilliga svimmade i trängseln vid scenkanten.
Idrottshallar är hopplösa konsertlokaler, men Fugees gör den mest täta och
intima konsert jag upplevt i en idrottshall sedan Clash exploderade i
Eriksdalshallen i Stockholm för drygt 15 år sedan.
"Killing me softly" är deras största hit, men låten är ungefär lika
representativ för deras övriga repertoar som "Mental istid" var för Ebba
Grön. Fugees på scen är Bruce Lee x 3. Ljudet är stenhårt.
Bandet är också för otåligt för att göra en vanlig konsert. I stället
leker de konsert. De improviserar ständigt, byter låt varannan minut, ger
skivtips ("Köp Beenie Man") och fullständigt lyser av kärlek till musik.
1996 tillhör Fugees.
Jan Gradvall