Terapi genom musikaler
Att offentligt erkänna att man gillar musikaler kan vara problematiskt. Att som man säga att man gillar musikaler är liktydigt med att ha en kroppstajt T-shirt och ett foto av Judy Garland på skrivbordet. Från Elle, aprilnumret.
Terapi genom musikaler
Text: Jan Gradvall
Alla läkare är numera ense om att fysisk och psykisk ohälsa kan höra ihop. Läkare har därför möjlighet att skriva ut fysisk träning på recept.
De borde även få ordinera musikaler. För vem mår inte bättre av en dos ”Singin’ In The Rain” eller ”Paraplyerna från Cherbourg”?
Omslaget till januarinumret av Vanity Fair pryds av stjärnorna från musikalen ”Dreamgirls”. Vid bilden på Eddie Murphy, Jamie Foxx och Beyoncé kan man läsa den stegrande rubriken: ”Gotta sing! Gotta dance! Gotta dream!”
Den sistnämnda uppmaningen – ”Gotta dream!” – är typograferad med blodröda versaler över hela omslaget.
Precis så är det. Precis den inverkan har musikaler på ens hjärna. Ingenting, vare sig piller eller ett gympass, kan på så kort tid ge en samma endorfinrus och perspektivförskjutning som att sjunka in i en bra musikal.
Att man ibland måste tillåta sig själv att drömma sig bort (”Gotta dream!”) kan ses som verklighetsflykt, men det kan bli lika gärna ses som verklighetsförankring.
Det liv man lever inuti sitt eget huvud är viktigare än hur det egentligen ser ut runt omkring. Som refrängen lyder i någon gammal technolåt: ”It’s all in your mind”.
Från att ha tyckt att vardagen är trist, grå och regnig kan en musikal göra att man inser att man i stället faktiskt kan se på tillvaron som Gene Kelly. Se inte på regnet – symbolen för att allt det jobbiga – som ett hinder utan som en möjlighet. Och släng paraplyet i papperskorgen.
Ännu tydligare är symboliken ”Hannah och hennes systrar”. Woody Allen är så deprimerad att han börjat tänka på självmord. Men allt förändras när han en eftermiddag går på bio och ser Bröderna Marx i filmen ”Fyra fula fiskar”. Det är ett musikalnummer i den filmen som påminner honom om varför livet är värt att leva.
Att offentligt erkänna att man gillar musikaler kan dock vara problematiskt. Att som man säga att man gillar musikaler är liktydigt med att ha en kroppstajt T-shirt och ett foto av Judy Garland på skrivbordet.
Robbie Williams har förföljts av gayrykten ända sedan tiden i Take That. Pojkbandet hade en homosexuell manager, lärde sig showhantverket genom att turnera runt bland Englands gayklubbar och tolkade bögdiscoklassiker som ”Relight My Fire”.
I utmärkta Robbie Williams-biografin ”Feel” skriver journalisten Chris Heath om hur det i samband med Robbie Williams lansering i USA dök upp ännu ett gayrykte i media: en okänd man påstod plötsligt att han legat med Williams.
Robbie Williams, som alltid älskat att driva med media, svarade på det falska ryktet på sitt eget sätt. När han dagen efter skulle visa upp sitt hem i ”MTV Cribs” guidade han kamerateamet genom rummen i sitt hus i Los Angeles. När de öppnade dörren till ett stängt rum ”råkade” det vara fullt av vältränade män i tajta T-shirts som tittade på ”Sound of Music”.
Ironi har dock aldrig fungerat i USA. Och lanseringen av Robbie Williams på den amerikanska marknaden har fortfarande inte hämtat sig.
Ett annat exempel på hur förknippat musikaler blivit med gaykulturen kunde vi se i Halloween-avsnittet av TV-serien ”Ugly Betty”. Bettys lilla systerson, som viftar med handlederna och kan allt om mode och musikaler, kommer indansade i köket iklädd en matroskostym. Systersonen förkunnar stolt att han denna Halloween klätt ut sig till Gene Kelly i ”On The Town”, en klassisk musikal med tre dansade matroser i New York.
Betty och hennes syster iakttar honom under tystnad. Man kan se att de gör en mental beräkning över hur mycket stryk han kommer att få om han på gatorna i Queens kommer ut på detta sätt. Hans mamma säger sedan: ”Säg bara att du klätt ut dig till en sjöman.”
Jag har aldrig drömt om att få klä ut mig till Gene Kelly, men jag älskade också den filmen i samma ålder. När jag växte upp på 1970-talet brukade SVT ofta visa gamla musikaler på helgeftermiddagar.
”On The Town” spelades in 1949. Trion som sjunger och dansar på New Yorks gator är Gene Kelly, den anonyme Jules Munshin och en väldigt ung Frank Sinatra. Vad jag inte visste då är att filmen är gjord av mästaren Stanley Donen, tre år innan han gjorde ”Singin’ In The Rain”.
Gene Kelly har i en intervju sagt om ”On The Town”: ”Vi gjorde filmer som var bättre som film betraktat, men det var i denna film vi nådde vi höjden av vår talang. That was it.”
Vad är det i den här sortens filmer som berör mig så mycket? En förklaring är nog färgerna. Dessa MGM-musikaler spelades in i Technicolor, en filmteknik som överdrev alla färger. Det var en total kontrast mot min egen omgivning där det mesta gick i fyra nyanser av brunt.
Folk sade att det var vackert i skog och mark med alla kottar som låg på märken. Men jag längtade till en storstadsvärld där taxibilarna var citrongula, restaurangbåsen hallonröda, drinkarna klorofyllgröna och där skyskraporna var så blanka att man kunde spegla sig i dem.
En annan förklaring till att jag alltid är beredd att se om gamla musikaler är melodierna. Det är fantastiska poplåtar. Det kallades visserligen inte popmusik på 1940-talet, men det är definitivt pop av samma slag som de bästa Supremes-låtarna av Holland-Dozier-Holland eller moderna popklassiker som ”Regn hos mig” eller ”Vid min faders grav av Orup.
”Egentligen gillar jag inte musikaler”, säger Orup. ”Om jag ser en uppsättning på scen börjar jag skruva på mig redan efter en kvart. Men jag gillar verkligen låtarna. Lyssna på till exempel ”Sound Of Music”. Vilka melodier, vilka arrangemang. Den sortens komplexa men ändå fjäderlätta arrangemang är en konstart som håller på att dö ut.”
”Sound Of Music” hade premiär på Broadway 1959. Först sex år senare kom den berömda filmversionen med Julie Andrews och de oräkneliga von Trapp-barnen i sina kläder av gardintyg.
”Sound of Music” är skriven av Rodgers & Hammerstein. Letar man sig bakåt genom musikalhistorien märker man att det mesta – och det bästa – i musikalvärlden kretsar just kring Richard Rogers (1902-1979) och Oscar Hammerstein II (1895-1960).
Ordet musikal kommer från ”musical comedy”. Enligt Nationalencyclopedin har termen har använts sedan slutet 1930-talet då termen operett inte längre kändes relevant.
”Teaterbåten” från 1927 räknades som den amerikanska musikalens första stora verk. ”Teaterbåten”, som filmats inte mindre än tre gånger, skrevs just av Oscar Hammerstein II, som på den tiden ännu inte börjat jobba med Richard Rogers utan samarbetade med Jerome Kern, en annan av tidernas främsta låtskrivare.
SVT visade för några år sedan BBC-serien ”Walk on by”, en dokumentär om tidernas bästa poplåtar. När man visade en scen från ”Teaterbåten”, där en svart slav framför den magnifika ”Ol’ Man River”, blev det plötsligt uppenbart att det gjordes soulballader redan på 1920-talet. ”Ol’ Man River” i ”Teaterbåten” ger samma gåshud som den redan klassiska scenen i ”Dreamgirls” där Jennifer Hudson sjunger ”And I Am Telling You I’m Not Going”.
I höstas intervjuade jag Lloyd Cole vars senaste album, ”Antidepresant”, skildrar handlar om hur det är att vara medelålders heterosexuell man. En av textraderna på albumet, ”Now that the children are asleep you wanna play”, handlar om hans eget oglamorösa vardagsliv som tvåbarnsbar i Easthampton.
Men den textraden är också en parafras på musikalen ”Carousel” av Rodgers & Hammerstein.
”Min fru är ett stort fan av Rodgers & Hammerstein”, sade Lloyd Cole. ”Hon har fått mig att inse storheten i deras låtskrivande. Vi har varit och sett två olika uppsättningar av ”Carousel” i New York. Vi såg även en suverän ”South Pacific”. När jag spelat live har jag ibland spelat ”Hello, Young Lovers” från ”The King and I”.”
Därefter pratade Lloyd Cole och jag – med dämpade röster – om en box med alla Rodgers & Hammersteins musikaler som just släppts på DVD.
Det är faktiskt inte är bara är inom gaykulturen som man dyrkar musikaler.
Robert Gustafsson, som tidigare varit känd som något av musikalhatare, har ångrat sig och musikaldebuterar i höst i ”Rivierans guldgossar” på Cirkus i Stockholm.
Gwen Stefani lånade joddlandet från ”Sound Of Music” på sitt senaste album.
Rapparen Jay-Z fick sin största hit med ”Hard Knock Life”, en låt som bygger på en sampling från musikalen ”Annie”.
Videoregissörer använder ständigt musikaler som referensmaterial. Björks fantastiska video till ”It’s Oh So Quiet”, regisserad av Spike Jonze, var inte så lite inspirerad av gamla Jacques Demy-filmer som ”Paraplyerna i Cherbourg”.
Just den filmen, med en overkligt snygg Catherine Deneuve i huvudrollen, dyker även ständigt upp som inspirationskälla inom mode.
Modeskapare och videoregissörer återkommer också hela tiden till den våg av moderna musikalfilmer som kom i övergången mellan 1970-tal och 1980-tal. Dundersuccén ”Grease” (1978) följdes i rask följd av ”All That Jazz” och ”Hair” (båda 1979), ”Fame” (1980) och ”Flashdance” (1983). Den vågen har aldrig ebbat ut.
Det finns även kulturella argument till att försvara sin kärlek till musikaler. ”My Fair Lady” bygger på ”Pygmalion” av George Bernard Shaw. ”West Side Story” bygger på ”Romeo & Julia” av William Shakespeare. Stephen Sondheims ”A Little Night Music” är gjord efter Bergman-filmen ”Sommarnattens leende”.
Man blir allmänbildad av musikaler. Men framförallt mår man så mycket bättre.
(slut)