Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 mars
Krönika
Jan Gradvall
Via utmärkta sajten Antikvariat.net hittar jag till slut vad jag söker: Myggans nöjeslexikon. Det sedan länge utgångna uppslagsverket visar sig finnas i lager på ett antal olika antikvariat runt om i landet. Jag väljer det antikvariat som ligger närmast där jag bor och tar en taxi därifrån med fjorton tunga band med nöjeshistoria för 2 400 kronor.
När jag sedan släpar in dessa dammiga och utrymmesslukande band på mitt kontor möts jag av kommentaren: Vad ska du med lexikon till när det finns internet?
Poängen är dock att väldigt lite – försvinnande lite – av den kunskap som finns samlad i de drygt 3 500 sidorna i Myggans Nöjeslexikon finns tillgänglig på nätet.
Uno Myggan Ericson (1926-2001) började arbeta med lexikonet 1986. Det första bandet gavs ut 1989, det fjortonde och sista 1993. Det är inte särskilt länge sedan i år räknat, men i den digitala informationsålder där vi numera lever – Internet slog igenom åren 1994-1997 – är 1993 så avlägset att lexikonet lika gärna kunde ha varit utgivet 1893.
Få verkar medvetna om det, men i princip allting som ligger på nätet i dag är inlagt först efter 1994. Vad det gäller stora internationella namn i nöjesvärlden, från ABBA till Zappa, finns det i dag föredömligt med fakta på nätuppslagsverk som Wikipedia. Men vad det gäller äldre svensk nöjeshistoria är informationen på sin höjd summarisk.
En anledning till att jag köpte Myggans nöjeslexikon var att jagade om information om Stikkan Andersson och Jules Sylvain, två av Sveriges mest framgångsrika låtskrivare genom tiderna.
I Myggans nöjeslexikon är texterna om dem så långa och utförliga att de i bägge fallen tar plats över hela uppslag i lexikonet. Men går man in på Wikipedia finns det, förutom ofullständiga diskografier, bara sju rader om dem vardera. Inte heller när man googlar på namnen dyker det upp något användbart.
Vad som därmed håller på att ske är en gradvis omskrivning och därmed även indirekt en omvärdering av historien, i det här fallet den svenska nöjeshistorien. Det som var den officiella historieskrivning 1993 är inte nödvändigt den historieskrivning som gäller i dag, efter att nätet tagit över.
Särskilt inte när de som växer upp i dag tar för givet att allt av värde finns att hitta på nätet. Jag var nyligen hemma hos en bekant vars 15-åriga dotter hade satt upp ett papper med skoluppgifter på kylskåpet. Alla svaren på uppgifterna fanns – enligt lärarens instruktioner – att leta fram via nätet.
Men lösningen på problemet är inte att försöka backa utvecklingen. Att skälla på läraren och säga att bibliotek och böcker alltid är överlägset Internet. Nej, du kan inte bära med dig Stadsbiblioteket i den väska. Det kan du göra med Wikipedia i din laptop.
Men det är märkligt att ingen i debatten om utbildning och allmänbildning ännu har nämnt nödvändigheten av att också förbättra och berika nätet. Vikten av att expandera bakåt, till tiden innan 1994
Om man frigjorde en enda miljon av alla de miljoner som årligen delas ut i kulturbidrag skulle man kunna scanna in Myggans nöjeslexikon, och säkert även många liknande verk som samlar damm på antikvariaten, och göra dem tillängliga gratis på nätet.
Vem skulle tjäna på det? Ekonomiskt ingen, kulturellt alla. Internet är den största och viktigaste kulturbärare vi har i dag. Det är därför inte mer än rätt att vi också börjar ge Internet kulturbidrag.
(slut)
GRADVALLS VAL
ARTIKEL
Peter Biskinds definitiva ”Sopranos”-artikel i nya Vanity Fair. Efter att ha känt en viss Tony-fatigue får man nu plötsligt lust att se om hela serien från början. Ankorna! Ankorna!
BLOGG
Dave Barrys blogg om ”24”. Adress: blogs.herald.com. Världens roligaste kolumnist har en egen blogg där han – i realtid – kommenterar varje nytt avsnitt av ”24”.
TV
Jacques Costeau, TV4 Fakta, söndag. Hela söndagen tillägnas den saltstänkte undervattensfilmaren, numera en modeikon i sin röda mössa. Sex dokumentär i ett svep.
+
BONUS NR 1:
Just avslutade South By Southwest i Austin, Texas, är musikvärldens motsvarighet till vad Cannes-festivalen är för filmen. Ett av de mest omtalade framträdandena vid årets SXWS var ett föredrag av David Byrne.
David Byrne höll en PowerPoint-föreläsning med titeln ”Record Companies: Who Needs Them?” Enligt referat från föredraget som finns på nätet var det inte vanliga gnället, utan en både klarsynt och konstruktiv redogörelse för hur skivbolagen måste ändra inriktning.
David Byrne menar att nyckelåret är 2012. På samma sätt som CD-försäljningen dödade kassettbandet i mitten av 1980-talet kommer då nedladdad slutligen att slå ut CD-försäljningen. I och att med kostnaden för tillverkning och distribution i samma stund bokstavligen blir noll kronor så borden skivbolagen ändra sin verksamhet.
Vad skivbolagen främst sysslar med i dag är, enligt David Byrne, just tillverkning och distribution. Vad de i stället borde syssla med är enbart marknadsföring. ”Artister kommer fortfarande att behöva hjälp att nå ut”, enligt David Byrne.
David Byrne menade även för att copyrightskyddet på Mp3-filer snarast borde avskaffats. Steve Jobs argumenterade nyligen för samma sak. Konsumenter kommer att kräva att själva välja vilken spelar de vill spela sin köpta musik på.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
På onsdag är Mauro Scocco aktuell med hela tre ny utgivningar. Förutom nya albumet ”Ljudet av tiden som går” – se recension – ger han även ut en bok, ”Saker som jag gjort”, och en samlingsbox med samma namn.
Den påkostade och snygga ”Saker som jag gjort” (Albert Bonniers Förlag) innehåller målningar, fotografier men är i första hand en gammaldags notbok.
Text och musik till Mauro Scoccos 53 mest kända kompositioner, från ”Sång till dom ensamma” och ”Himlen runt hörnet”, sånger som i dag framförs både vid bröllop och begravningar.
Att artister ger ut notböcker är ytterligare ett exempel på hur skivbranschen håller på att gå varvet runt. I begynnelsen var det just försäljningen av notblad, scenframträdanden och radioroyalties som kompositörer i första hand levde på.
Jan Gradvall