Skivrecensioner, DI Weekend
Dolly Parton
Titel: Coat Of Many Colors
(Sony)
Betyg: 5
Dolly Parton
Titel: My Tennesse Mountain Home
(Sony)
Betyg: 5
Dolly Parton
Titel: Jolene
(Sony)
Betyg: 5
Om man byter ut ordet jag mot vi i titeln på Dolly Partons mest kända låt får man en perfekt summering av hennes fans inställning till sin idol: ”We Will Always Love You”.
Dolly Parton har i dag hunnit fylla 61. Det är ett kvarts sekel sedan hon hade en riktigt stor hit i Sverige (”Islands In The Stream”, 1983). Ändå är hon 2007 hetare än både Snoop Dogg och Beyoncé. Biljetterna till konserterna i Löfbergs Lila Arena i Karlstad på söndag, Scandinavium i Göteborg på tisdag och Globen i Stockholm nästa fredag såldes slut på någon timme.
I sin serie ”American Milestones” har Sony nu återutgett Dolly Parton tre bästa album. Under sin mest produktiva period från slutet av 1960-talet till mitten av 1970-talet gav Dolly Parton ut svindlande fyra-fem album om året. Allt blev av naturliga skäl inte bra, men ur denna produktion kan man sila fram tre album som förtjänar en plats i alla skivsamlingar: ”Coat Of Many Colors ” (1971), ”My Tennesse Mountain Home” (1973) och ”Jolene” (1974).
Dolly Parton växte upp som ett av tio syskon i ett av Amerikas fattigaste områden. Det fallfärdiga trähuset där hon växte upp, utan el och vatten, finns fotograferat på ”My Tennesse Mountain Home”. På skivomslaget till ”Coat Of Many Colors”, som av tidningen Rolling Stone utnämnts till en av rockhistoriens 250 bästa album, syns hon sju år gammal i sin nya färgrika kappa. Den sortens tillbakablickande präglar även de hjärtskärande låtarna på skivorna.
Uppföljaren ”Jolene” utgår från hennes uppbrott med mentorn Porter Wagoner. Förutom den klassiska titellåten ingår här även originalet till ”I Will Always Love You”, av en tidernas mest inkomstbringande låtar. Enbart royaltyintäkterna från Whitney Houstons version hade räckt till att göra låtskrivaren Dolly till mångmiljonär.
Jan Gradvall
Neil Young
Titel: Live At Massey Hall
(Warner)
Betyg: 5
När man hör den när skivan tycker man nästan synd om alla unga singer-songwriters verksamma på 2000-talet. Hur ska deras skivor kunna konkurrera med sådana här utgåvor? Precis som Dylan har Neil Young slutligen öppnat dörrarna till arkivskåpet och börjat ge ut gamla liveinspelningar som tidigare endast funnits tillgängliga som knastriga bootlegs.
Det är den 17 januari 1971. Neil Young lutar sig fram mot mikrofonen på Massey Hall i Toronto och säger: ”I’m gonna sing mostly new songs tonight”. Därefter offentliggör han första gången någonsin de låtar som året efter skulle bli stommen på ”Harvest”, hans kanske bästa album under karriären. ”Old Man”, A Man Needs A Maid”, ”Heart Of Gold”, den ena framtida klassikern efter den andra. Ljudet är så bra att man som lyssnare sitter där mitt i publiken.
Jan Gradvall
Bryan Ferry
Titel: Dylanesque
(Virgin)
Betyg: 3
Att Bryan Ferry gjort ett album med Dylan-tolkningar presenteras som en nysatsning. Har alla redan glömt bort Ferrys album ”Frantic” från 2002 där han gjorde flera Dylan-låtar? För att inte tala om hans geniala version av ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” från första soloalbumet ”These Foolish Things” från 1973. Ferry och Dylan är på pappret en udda kombination som fungerar förbluffande väl. Gruvarbetarsonen Ferry förstår både svärtan och humorn i Dylans sånger. Särskilt ”Simple Twist Of Fate” låter strålande. Vad man önskat är att Ferry kunde valt bort sönderspelade Dylan-låtar som ”Knocking On Heaven’s Door” och ”All Along The Watchtower” och i stället satsat på fler mer okända låtar som skivans andra höjdpunkt, ”Make You Feel My Love” från ”Time Out Of Mind” från 1997. Jag hade hellre hört Ferry sjunga hela det albumet.
Jan Gradvall
Simply Red
Titel: Stay
(Simplyred.com/NSM)
Betyg: 3
Jag har alltid försvarat Mick Hucknall och Simply Red. På varje album finns det alltid en cover som vittnar om att han sitter på en av Englands mest lockande skivsamlingar. Efter att gjort suveräna tolkningar av Valentine Brothers, Harold Melvin & The Blue Notes, Bunny Wailer och Barry White är han nu framme vid vad jag vissa dagar är beredd att kalla för en av mina favoritlåtar genom tiderna, ”Debris” av Faces. Författaren Nick Hornby har skrivit ett helt kapitel om Faces som han högläser på sina turnéer med rockbandet Marah. Allt avslutas sedan med att Marah spelar just ”Debris”. Men Mick Hucknall gör den ännu bättre, trognare Ronnie Laines original, men samtidigt mer soulig. Även resten av albumet är gedigen modern soul av ett band som sålt 48 miljoner album, haft 29 hitlåtar hemma i England, men ändå fortsätter att underskattas.
Jan Gradvall
+
3 MP3
The Ark, ”The Worrying Kind”
Lasse Holm hamnar i koma och vaknar upp i ett avsnitt av ”Life On Mars”. Året är 1973. Den perfekta uppföljaren till Wizzards ”See My Baby Jive”.
David Bowie, ”It’s Gonna Be Me”
Serien med Bowie-återutgivningar har hunnit fram till ”Young Americans”. Magnifik soulballad som obegripligt nog hamnade utanför originalalbumet.
Sahara Hotnights, ”Cheek To Cheek”
Det bästa Sahara Hotnights gjort. Smartaste och mest originella svenska poplåten sedan Peter, Bjorn And Johns ”Young Folks”. Saxofonsolot