Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 januari
Krönika
Jan Gradvall
Ett enda klick på Amazon.co.uk och jag är drygt 4 000 kronor fattigare. Amerikanska specialistskivbolagets Hip-O Selects boxar med ”The Complete Motown Singles” går nu äntligen att köpa även i Europa.
Det är inte helt lätt att motivera en sådan utgift för vare sig själv eller sin omgivning. Var går gränsen mellan samlarmani och sjukdomsinsikt? Men lyfter man fram argumentet att en närstudie av Motown även innebär en grundkurs i affärsutveckling kan man hävda att 4 000 kr rent av är billigt.
Berry Gordy, mannen bakom Motown, är en briljant strateg och gammaldags kapitalist som vore värd en egen TV-serie i stil med den utmärkta ”Wallenbergs”. Alla artister i dag är på olika sätt påverkade av arvet efter Berry Gordy. Vad Wallenbergs gjort för bankväsendet har Berry Gordy gjort för artistutveckling.
Berry Gordy föddes 1929 i Detroit. Hans farfars far var slav på ett plantage i Georgia. Familjen flyttade norrut, till ”The Motor City”, för att söka jobb inom den då blomstrade bilindustrin.
När Gordy startade Motown använde han det löpande bandet på Ford-fabriken som förebild. Vid den första stationen fanns låtskrivare. Därefter skickades skalet vidare till producenter, musiker, sångare. I slutet av Motown-fabriken fanns det till och med en skivpress.
Artisterna var noggrant utvalda för att på ett så bra sätt som möjligt kunna presentera produkten på marknaden. Alla artister, från Marvin Gaye till Stevie Wonder, fick genomgå kurser i dans, hållning och vett & etikett innan de skickade ut på turné.
Det är ett sätt att arbeta som är diametralt motsatt dagens romantiserade bild av självlärda singer-songwriters. Titta till exempel på hur man i fallet Laleh hela tiden talar om hennes ”äkthet”.
Men när man lyssnar på dessa hittills sex Motown-boxar, med samtliga A-sidor och B-sidor från 1959 till 1966, inser man att det knappast gjordes bättre musik på hela 1960-talet. De enda som skulle kunna argumentera mot den åsikten – Beatles, Stones och Dylan – håller förmodligen med mig.
Beatles baserade hela sitt sound på tidiga Motown-singlar, Dylan kallade Smokey Robinson för Amerikas främste levande poet och Rolling Stones har under sin karriär tolkat över dussinet Motown-låtar.
Den 16 februari är det svensk biopremiär av ”Dreamgirls”, en musikal som är löst baserad på historien om Supremes. Det är en sevärd film, men att som i musikalen utmåla den profithungrige Gordy som skurken som tvingar bort den överviktiga sångerskan (Florence Ballard) och i stället lyfter fram sin flickvän (Diana Ross) är delvis sant men inte rättvist.
Vad alla verkar ha glömt är att Supremes tilläts göra åtta floppsinglar innan de slut slog igenom. Hela den fascinerade utvecklingskurvan går att följa över dessa hittills 32 CD-skivor.
Den kompletta utgivningen visar att Berry Gordy, precis som Marcus Wallenberg, i första hand var perfektionist. Trots en svindlade produktionstakt på i snitt två singlar i veckan drog Gordy tillbaka de utgåvor som inte lät helt perfekt och mixade om dem.
Sammantaget bildar ”The Complete Motown Singles” ett referensverk som borde stå i bokhyllan hos alla som jobbar i underhållningsindustrin. I en kaotisk skivbransch finns det en sak som fortfarande är konstant. Den som är bäst på att fostra och utveckla talanger vinner. Och ingen har gjort det bättre än Motown.
+
GRADVALLS VAL
SKIVBOLAG
Hip-O Select. Amerikanskt skivbolag (se krönikan) som är ett tydligt exempel på vilken inverkan ”Long Tail”-effekten har på skivan branschen. Med nätet som distribution går det att tjäna pengar även på extremt nischade specialistutgåvor.
BOK
Henrik Bech Poulsen, ”’77: The Year Of Punk And New Wave” (Helter Skelter)
Rörande ambitiöst litet uppslagsverk över samtliga skivor som gavs ut i Storbritannien (och Irland) punkåret 1977. Ett år som Andy Partridge i XTC kallar ”det viktigaste i England sedan 1066”.
TV
”Life On mars” (SVT). Serien blir bara bättre de närmaste veckorna. Vad som börjar som en rolig idé – kommissarie vaknar upp 1973 – utvecklas till en gripande historia om uppväxt och hur man alltid får leva med sin barndom. Finns även som engelsk DVD-box.
+
BONUS NR 1:
2006 var ett motsägelsefullt år för MTG på TV-marknaden. Samtidigt som TV6 klev fram som den starkaste nykomlingen – det är redan befogat att tala om ”de sex stora” bland Sveriges kanaler – tappade TV3 andelar genom ett par inhemska floppar och blekare utbud.
Att döma av TV3:s omfattande utomhuskampanj för nya TV-serien ”Shark” så kommer 2007 att bli ett ännu mer bekymmersamt år för kanalen. Advokatserien ”Shark”, med James Woods i huvudrollen, lanseras som ”den nya succéserien”.
I själva verket är det en medioker serie som med nöd och näppe fick förnyat förtroende för vårsäsongen av CBS. Det ledande citatet på TV3-kampanjens stortavlor om seriens förträfflighet kommer från About.com, en slags konsumentportal.
Om TV3 istället valt att citera respekterade TV-kritiker i USA hade man hittat fler sågningar än hyllningar. Entertainment Weekly gav ”Shark” betyget C-. När samma tidning i nya numret listar vårens mest omtalade TV-serier i USA, såväl nya som nygamla, är ”Shark” inte ens med bland de 32 serierna på listan.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2.
Den som gått och runt tittat i vintagebutikerna på Melrose Avenue i Los Angeles, där alla världens stylister handlar, har de senaste 10-15 åren kunnat se ett märkligt fenomen. Gamla urtvättade och utslitna T-shirts med rockbandslogotyper kan kosta hundratals dollar.
Nu har detta undergroundfenomen blivit overground. I fjol dök det på Liberty’s i London upp märken som Lost Property och Worn By som nytillverkar T-shirts som rockstjärnor haft på sig på klassiska fotografier. I Los Angeles finns märket Trunk Ltd som på butiker som Fred Segal säljer nygamla T-shirts till stjärnor som Angelina Jolie och hennes barn.
Egentligen är detta fenomen inte något helt nytt. Amerikanska kläddedjor som Urban Outfitters (som nyligen öppnat en butik i Stockholm) har i flera år nytillverkat T-shirts med rockmotiv som är gjorda för att se begagnade ut.
Men nytt är att dessa nygamla T-shirts nu görs på licens via artisterna själva. Rolling Stones tjänar betydande pengar på att nytrycka T-shirts från ”Tattoo You”-turnén från 1981 som ser ut som de tvättats tusen gånger. Fansen är alltid mest intresserade av bandets historia.
Jeff Jampol, manager för The Doors, säger till tidningen Rolling Stone att artisterna får 5-10 procent i royalty per T-shirt på ett butikspris som kan ligga på flera hundra kronor: det är mer än vad de får för skivförsäljning. The Doors, som egentligen upphörde att existera 1970, har ökat sin försäljning av merchandise (souvenirer) med 400 procent de senaste åren.
Jeff Jampol säger också att yngre musiklyssnare verkar nästan mer benägna att lägga pengar på Doors-tröjor än deras skivor. Jampol: ”By owning a T-shirt, you have a little piece of Doors”.
Jan Gradvall