Krönika, Dagens Industri
Weekend 10 november
Krönika
Jan Gradvall
Kunden har aldrig rätt. Under 15 år har det varit de svenska TV-distributörernas motto.
Vid 1980-talets slut var vi svenskar så svältfödda på bättre TV att vi var beredda att gå med på vilka villkor som helst för att få tillgång till fler kanaler. Detta har de ledande distributörerna för satellit-tv och kabel-tv utnyttjat till max.
Kunder hos Canal Digital och Viasat tvingas fortfarande gå med på helt orimliga bindningstider på 12 eller 24 månader. Bindningstider som dessutom förlängs automatiskt om man glömmer att säga upp avtalet.
Förutom en saftig månadsavgift som kan ligga på 299 kr för ett så kallat guldpaket – med ett urval av kanaler som inte kunden utan distributören valt ut – tvingas vi dessutom att betala en mystisk kortavgift två gånger om året. Totalt innebär det ytterligare 500 kronor om året.
Detta ålderdomliga system med kodade kort är något som distributörerna själva hittat på för att inte obehöriga ska kunna koppla in sig på samma antenn eller kabelnät. Men varför ska då kunderna behöva betala för den tjänsten? Inte ens bankerna vågar gå så långt vad det gäller tveksamma avgifter.
Fram till nu har detta krassa mjölkande av TV-tittarna ändå fungerat. Vi är förbluffande många som gått med på att betala upp till 4 200 kronor om året för att kunna se fler TV-kanaler än SVT1, SVT2, TV4 och YLE.
Men Canal Digitals och Viasats glansdagar som TV-distributörer är räknade.
Redan nu tappar båda marknadsandelar. Konkurrenten Boxer erbjuder abonnemang helt utan bindningstid. Boxer kan dessutom erbjuda både TV3 och Kanal 5 vilket aldrig Canal Digital och Viasat lyckats göra: de blockerar hela tiden ut varandra.
Men den stora förändringen i TV-landskapet är att det just nu växer upp en generation som i allt högre utsträckning väljer att se sina program via datorn. Och som inte vill betala för något annat än ett bredbandsabonnemang.
Den populäraste TV-kanalen bland ungdomar just nu finns inte i vare sig Canal Digtal eller Viasats utbud utan sänder gratis på nätet. Just nu beskådas 100 miljoner filmklipp om dagen på YouTube. Kanalens mest trogna tittare är i åldern 12 till 17.
Att man måste hänsyn till internationell konkurrens är något som till exempel den svenska verkstadsindustrin länge fått leva med. Men det är en ny situation för de svenska medieföretagen.
Förutom att det kommer många fler kanaler som YouTube kommer vi även i framtiden att kunna köpa våra favoritprogram direkt från tillverkarna i USA. Och därmed kunna hoppa över de svenska TV-distributörerna helt och hållet
På mindre än ett år har amerikanska iTunes gått från att erbjuda fem TV-serier till 220. Dessa går än så länge inte att köpa i Sverige. Men i och med att alla TV-serier numera hamnar på nätet – där de olagligt tankas ned av hundratusentals unga svenskar – kommer det bara att vara en tidsfråga innan Hollywood bestämmer sig för använda denna förlustström till intäkter.
Jämför med när det inte fanns något lagligt alternativ till Napster. I dag har iTunes sålt på musik på nätet för över tio miljarder svenska kronor.
Hur rustar sig då Canal Digital och Viasat för denna nya TV-marknad? Genom att höja sin avgifter ytterligare. Canal Digital skickade nyligen ut ett brev där de meddelade att de – utan ytterligare förvarning – höjer digital-TV-kortavgiften på nästa faktura till 299 kr/per halvår ”på grund av ökade produkt- och distributionskostnader.”
Det ska bli intressant att se hur många nöjda kunder de har kvar 2010.
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Boog & Elliot – Vilda Vänner”. Premiär i dag. Det kan vara en plåga att sitta igenom tecknade barnfilmer, men inte när Paul Westerberg från Replacements gjort musiken. Hans eminenta soundtrack finns utgivet under filmens originaltitel ”Open Season”.
DVD
”Prime Suspect 7”. 1993 sände SVT det första magnifika ”Prime Suspect” under titeln ”I mördarens spår”. Helen Mirrens farväl till sin paradroll som kommissarien Jane Tennison sändes nyligen i engelsk TV och finns redan nu som engelsk DVD.
GENOMBROTT
My Chemical Romance. Under sitt soundcheck på Globen berättade Springsteen att hans favoritlåt just nu är ”Welcome To The Black Parade”, med ”this band from New Jersey”. I onsdags inledde bandet en världsturné i Stockholm som varar hela 2007.
+
BONUS NR 1:
Sofia Coppolas film ”Marie Antoinette”, som har svensk premiär nästa fredag, har redan en garanterad plats i filmhistorien. Men inte för filmen utan för trailern.
När trailern dök upp redan för ett år sedan mailades länken runt hundratusentals gånger, lades upp på YouTube och var det stora samtalsämnet på bloggar. Det var ett zeitgeist-ögonblick som gav högre utslag på den populärkulturella Richter-skalan än någon aktuell film, skiva eller TV-serie.
Det radikala och geniala med trailern till ”Marie Antoinette” var att Sofia Coppola hade ljudsatt 1700-talsmiljöerna med musik som var gjord 200 år senare. De perukklädda tonåringar som sprang runt i Versailles gjorde det till tonerna av ”Age Of Consent”, en låt av New Order från 1983.
En anakronism som för evigt ändrade ens syn både på New Order-låten och på filmmusikens möjligheter. Sofia Coppola säger i senaste numret av Sonic: ”Om New Order hade funnits vid den här tiden så är jag helt säker på att Marie Antoinette och hennes väninnor hade lyssnat på dem.”
När hela filmen nu är färdig så har den inte en chans att leva upp till trailern. Det är bättre att investera i soundtracket (Verve/Universal) och lyssna samtidigt som man bläddrar i CD-häftets bilder.
Sofia Coppolas tre filmer, ”The Virgin Suicides” (1999), ”Lost In Translation” (2003) och ”Marie Antoinette” (2006), har alla haft soundtrack så starka att filmerna fungerar lika bra i skivspelaren.
Dubbel-CD:n ”Marie Antoinette” spelar exemplariskt rätt igenom. Trailer-låten ”Age Of Consent” är inte ens med på filmsoundtracket, men däremot New Orders ”Ceremony”, tre låtar av svenska The Radio Dept., modern elektronisk musik av Aphex Twin och Squarepusher och en del klassiska stycken skrivna på 1700-talet.
Men störst utrymme får musik från tidigt 1980-tal. Låtvalen av Adam & The Ants och Bow Wow Wow (tre låtar) är kongeniala med filmen. Dessa artister, som kallades nyromantiker på 1980-talet, var kända just för sina 1700-talsinspirerade kläder.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Kan datorer gråta? Det låter så när man lyssnar på en islänningen Jóhann Jóhannssons verk ”IBM 1401 – A User’s Manual”.
1964 anlände en av de allra första datorerna till Island. Det var en IBM 1401 Data Processing System. En modell som kallats datorernas motsvarighet till T-Ford, eftersom det var första massproducerade datorn som var någorlunda billig.
Huvudingenjör för datorn var Jóhann Gunnarsson. När IBM-datorn pensionerades 1971 hade den varit så använd och omtyckt att Gunnarsson tog farväl av den genom en liten ceremoni.
Gunnarsson, som själv var musiker, hade upptäckt att datorn kunde spela musik. Datorns minne gav ifrån sig så starka elektromagnetiska vågor att om placerade en radiomottagare bredvid kunde man framkalla melodier. Datorns sista symfoni bevarades på band.
Dataingenjören Jóhann Gunnarsson var Jóhann Jóhannssons pappa. När sonen fick höra pappans historia 2001 blev han så inspirerad att han själv började skriva ny musik baserad på inspelningen från datorn.
Jóhann Jóhannsson berättade om sitt projekt för hyllade koreografen och dansaren Erna Ómarsdottir. Tillsammans utvecklade de en föreställning, ”IBM 1401 – A User’s Manual”, som turnerat världen över. Tisdagen 24 oktober uppträdde de på Kulturhuset i Stockholm.
Nu har verket även kommit på skiva, utgiven på det legendariska brittiska skivbolaget 4AD (distribution Playground), hemvist för Cocteau Twins och Pixies. Jóhann Jóhannsson har åkt till Prag och spelat in datorns minnesstund med en 60 personer stark symfoniorkester.
Ingen som hört resultatet kan längre ha ett opersonligt förhållande till sin dator.
Jan Gradvall