Krönika, Dagens Industri
Weekend 27 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Det var en av tidernas mest originella, intelligenta och elaka tidningar. Det var också Jan Stenbecks favorittidning. 15 år efter storhetstiden kommer nu en påkostad bok i coffee table-format om det legendariska månadsmagasinet Spy.
Boken ”Spy: The Funny Years” (Melcher Media) är ett omistligt dokument över inte bara amerikansk utan även svensk mediehistoria. När Jan Stenbeck startade tidningen Z i Sverige – som blev hans dörröppnare till den svenska mediemarknaden – hade han amerikanska Spy som sin stora förebild.
Hösten 1986 flög Stenbeck över två olika projektgrupper med svenska journalister till Long Island. Ovetande om varandra fick de presentera varsitt tidningsförslag
Den ena gruppen, med Steffo Törnquist, Jonas Hultqvist och Pelle Ekman, presenterade en mer traditionell månadstidning. Den andra gruppen, ledd av de gamla maoisterna Robert Ashberg, Jörgen Widsell och Peter Kadhammar, valde att i stället lista spektakulära knäck som borde göras.
Jan Stenbeck i New York, som just hade läst de första numren av New York-tidningen Spy, valde maoisterna.
Som Per Andersson skriver i ”Stenbeck” (Norstedts): ”Steffogruppens förslag bedömdes som trist och alltför likt Månadsjournalen: en prestigetidning som skulle ha producerat helt fel sorts prestige. Kinnevik behövde fräsig prestige, respektlös prestige, prestige som fick etablissemanget att sätta i halsen och bli rött i ansiktet.”
Jan Stenbeck är inte nämnd i den amerikanska boken om Spy, men på sidan 80 återfinns ett uppslag från svenska Z som exempel på hur kopierad tidningen blev utomlands. Annika Borgdalens ”Jag levde med stora bröst” var snodd rakt från Spy-artikeln ”Busty Like Me”. Till och med layouten var identisk. Som det står i ”Spy: The Funny Years”: ”A spread from Z magazine in Sweden which was basically taking Spy stories and layouts and redoing them in Swedish.”
Men Z var långt ifrån ensamma om att inspireras av Spy. Jag gjorde ett par olika jobb för Z i slutet av 1980-talet , men under samma tid gjorde jag säkert ett 100-tal artiklar för Nöjesguiden.
När jag nu bläddrar i ”Spy: The Funny Years”, med alla faksimil på gamla Spy-uppslag, påminns jag om hur oerhört inspirerade vi på Nöjesguiden var av Spy. Förutom att vi snodde reportageidéer utvecklade vi våra egna versioner av deras in absurdum detaljerade diagram och kartor.
Hjärnorna bakom Spy var Graydon Carter och Kurt Anderson. När Craydon Carter 1992 blev värvad som chefredaktör till Vanity Fair var Spys storhetstid över. Tidningen hölls vid liv till 1998, men det är 1986-1992 som är guldåren.
I förordet till boken publiceras den affärsplan som tidningsgeniet Carter skrev för Spy. Carter skrev att tidningen skulle vara smart och fyndig, ”the very life of the party”. På dagtid skulle Spy, genom klassisk undersökande journalistik, skildra livet bakom kulisserna i kultur-, medie- och affärsvärlden. På nätterna skulle den klä upp sig och spegla nattlivet.
Det sistnämnda intresserade aldrig svenska Z. Tidningen försökte vara lika vass som Spy men lyckades aldrig kombinera det med samma elegans och finess i språket. Spy som bäst var tidningarnas motsvarighet till filmer som ”Allt om Eva” med Bette Davis. Det är inte konstigt att man blir nästan tårögd när man i dag bläddrar i gamla nummer.
+
GRADVALLS VAL
KONSERT
M. Ward, Södra Teatern, Stockholm, 22/10. Årets konsert. Vad som är förtrollande på skiva lyfter ytterligare två nivåer – nej, tre – på scen. En blivande världsartist på samma nivå som Tom Waits.
BOK
Chris Salewicz, ”Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer (Harper Collins). Redan efter första kapitlet inser man att mediebilden av Clashs legendariska frontfigur bara varit en klippdocka.
TIDSKRIFT
Parisreview.com. Vill man fly jobbet en kvart kan man lika gärna surfa med substans. Paris Review öppnar hela sitt arkiv: just nu en mycket fin Hemingway-intervju gjord av George Plimpton våren 1958.
+
BONUS NR 1:
På torsdag är det premiär för årets intressantaste TV-serie ur ekonomiskt perspektiv. Med fjolårets ”The Desk” gjorde f.d Wallpaper-redaktören och nuvarande Financial Times-kolumnisten Tyler Brűlé det bästa mediemagasin som gått i svensk television. Nu är Tyler Brűlé tillbaka med en lika smart programserie om shoppning.
Hur vi shoppar säger något om vår kultur och vårt samhälle. Shopping formar oss som personer. Det är utgångspunkten för BBC-serien ”Shopping” med Tyler Brűlé som kringresande reporter och programledare, Med start torsdag 2 november 19.30 i SVT2 besöker han sex olika länder: Ryssland, Sverige, Italien, Libyen, USA och Japan.
De stora shoppinggatorna blir visserligen allt mer lika överallt i världen – det är samma märkesbutiker i alla storstäder – men Tyler Brűlé gräver djupare och klarlägger skillnaderna. Ryssarna shoppar på precis samma sätt i dag som de gjorde under tsartiden. Japanerna har högst krav av alla på produkterna och står för 41 procent av all världens lyxartikelförsäljning.
Mest intressant ur svensk synvinkel är förstås avsnittet om Sverige som sänds 9 november. Fokus ligger på H&M och IKEA, två globala succéer som, enligt programmet, är grundade på den gamla socialdemokratiska idén om att alla ska ha råd med god formgivning. Obetalbara klipp från ett gammalt BBC-reportage från 1963 visar vilket rykte Sverige haft och fortfarande har utomlands.
De svenskar som intervjuas i programmet är, förstås, mer än lovligt självkritiska. Men Tyler Brűlé själv avslutar programmet med att säga att nästa stora shoppingidé som förändrar världen mycket troligt kan komma från Sverige.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”Money Maker” med rapparen Ludacris är en av de roligaste och mest inspirerande hitlåtar som just nu klättrar på världens listor. 29-årige Chris ”Ludacris” Bridges, som spelade bilkapare i Oscarvinnaren ”Crash”, har också ett affärssinne som nog även skulle imponera på Mick Jagger.
Tidningen New Yorker har analyserat Ludacris sätt att rappa och sköta sin affärer. Till att börja med finns det ingen distinktion däremellan. På mindre än sex år har Ludacris, förutom fem egna album, hunnit med att gästrappa på över 40 låtar med andra artister.
Ofta är det inhopparen Ludacris som, med sina blixtrande kvicka och fyndiga inlägg, tar över hela låten och förvandlar den till en hitlåt. För dessa extraknäck tar han också rejält med betalt. I låten ”Blow It Out” från 2003 sammanfattar Ludacris sin affärsidé: ”All these rappers want to know what I’m getting for sixteen: try eighty. Want a discount? Blow it out your ass.”
Sixteen är antalet takter i versen där han gästrappar. Eighty är detsamma som 80 000 dollar. Inte illa betalt per ord räknat.
Jan Gradvall