Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 oktober
Jan Gradvall
Krönika
Vad är egentligen finkultur eller högkultur? Är det något statiskt, något fruset i tiden, som kan hänvisas till en viss epok? Eller är kultur något i ständig rörelse som förändras med sin samtid?
William Shakespeare räknades inte till högkultur under sin livstid. Shakespeare var populär men inte konstnärligt erkänd. Hans status som det engelska språkets mästare kom först 50 år efter hans död.
Storhetstiden för klassisk musik brukar anges till ungefär 1720 till 1820. Men på den tiden var det ingen som kallade det för klassisk musik. Det var bara populär musik som om det funnits skivor förmodligen gått upp på topplistorna
Den första referensen till klassisk musik i Oxford English Dictionary kom först 1836, nio år efter Beethovens död. Termen klassisk musik skapades då i ett medvetet försök att kanonisera den gyllene perioden från Bach till Beethoven.
Så vad är det som säger att inte Beatles och James Brown – som i dag räknas till lägre stående populärkultur – kan komma att kallas högkultur om säg 50 år? Och vad innebär det i sin tur för kulturpolitiken?
Är det rimligt att Stockholmsoperan av tradition fortsätter att få 300 miljoner kronor i bidrag medan Debaser, den ledande rockklubben i Stockholm, av tradition fortsätter att få 0 kronor?
Dagen innan det offentliggjordes att Cecilia Stegö Chilň utsetts till Sveriges nya kulturminister kom ett nytt nummer av tidningen Odd At Large där precis denna fråga väcktes.
Unge skribenten Erik Schüldt ser tecken på att hans generation håller på att vända högkulturen ryggen. Schüldt intervjuar därför bland andra Horace Engdahl som i Börssalen tidigare i år höll ett anförande där han varnade för att högkulturen håller på att förvandlas till en subkultur.
I samtalet mellan Schüldt och Engdahl diskuteras hur länge den politiska makten kommer att försvara elitkulturen. Engdahl påminner om en diskussion som litteraturvetaren Carl Rudbeck försökte ta upp för några sedan där han ifrågasatte det rimliga i att staten understöder vissa former av konsumtion.
Engdahl: ”Om jag tycker om Rimbaud så är min konsumtion av denne subventionerad av staten, men om jag föredrar Rambo så är den inte subventionerad av staten. Är inte det lika löjligt som om man skulle få statligt bidrag dricka Krugs årgångchampagne i stället för billigt mousserande? Det var Rudbecks provocerande fråga.”
Och just den frågan väcktes när kulturministern blev en tidigare chef från tankesmedjan Timbro och vd i Stiftelsen Fritt Näringsliv.
Hela kulturetablissemanget gjorde förstås sitt bästa för att imitera Edvard Munchs ”Skriet” när Cecilia Stegö Chilň namn presenterades. Men vad var det egentligen som de uppfattade att hon var ett hot mot? Var det verkligen kulturen – eller var det deras egna positioner i kulturetablissemanget?
Tvärtom kan det vara precis någon inte tillhör den etablerade kultureliten som behövs på 2000-talet för att motverka synen på kultur som något statiskt och fruset i tiden. Horace Engdahl säger i intervjun att han är ”djupt övertygad om att den stora konsten, musiken och litteraturen är nödvändig för civilisationen, medan populärkulturen inte är det.”
Om den åsikten får stå oemotsagd är det inte så konstigt om en ny generation inte förstår varför det är viktigt med kulturbidrag.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
FOTO
”Re-Framing History”, Fotografins hus, Stockholm. Magnum-fotografen Susan Meiselas legendariska fotografier från Nicaragua. The Clash ville använda ”The Molotov Man” till ”Sandinista”-omslaget, men Meiselas sade nej.
BOK
Tony Parsons, ”Saker vi kunde berätta” (Prisma). Parsons bästa roman. En lätt förklädd skildring av hur han själv hittade sin identitet som rockjournalist. Lysande interiörer från NME-redaktionen 1977.
TV
”Ugly Betty”. Av höstens alla nya TV-serier i USA är det denna som fått det bästa mottagandet. En amerikansk version av en colombiansk telenovela, producerad av Salma Hayek. Kommer på Kanal 5.