Skivrecensioner, DI Weekend
Nina Ramsby & Martin Hederos
Titel: Jazzen
(Bonnier Amigo)
Betyg: 3
För två år sedan släppte sångerskan Nina Rambsy (Salt, Baxter, Grand Tone Music) och pianisten Martin Hederos (Soundtrack Of Our Lives) albumet ”Visorna” där de framförde svenska visor i avskalade versioner. Det var en utmärkt idé. Ett sätt att visa släktskapet mellan till exempel Fred Åkeström och dagens singer-songwriters. När duon nu släpper uppföljaren ”Jazzen” är såväl urval som syfte betydligt luddigare. Är det svensk jazz? Nej. Är det ens jazz överhuvudtaget? Knappast. Nina Ramsby har gjort utmärkta svenska översättningar av Sades ”It’s Only Love That Gets You Through” och Stina Nordenstams ”Little Star”. Hon framför de texterna som de vore privata brev: det är lika mycket högläsning som sång. Och det är omöjligt att inte bli berörd. Men som album betraktat känns ”Jazzen” bara som en skiss till något ogenomfört. Hade inte ”Nina”, som i Nina Simone, varit bättre både som titel och tema för skivan?
Jan Gradvall
Koop
Titel: Koop Islands
(Superstudio)
Betyg: 3
Svenska duon Koop, som sålt totalt 160 000 skivor, drivs av en imponerande men möjligen dumdristig tjurskallighet. Lika många som blivit nyfikna på deras inbjudande, lekfulla och konstant svängiga nyjazz – som senast hördes i trailern till Woody Allens ”Match Point” – blir förmodligen avskräckta när de sedan får se skivomslaget. På ”Koop Islands” presenterar Oscar Simonsson och Magnus Zingmark sig som två lågpristransvestiter på audition för en 1920-talsfilm. Det hade inte varit ett problem om de låtit som Scissor Sisters eller The Ark, men det blir ett problem när omslag och musik säger helt olika saker. Särskilt som Koop med ”Koop Islands” dessutom gjort sitt mest kommersiellt gångbara album hittills. En cocktailkryssning som lättar ankar i hamnar världen över, från 1930-talets Manhattan och John Barrys London till öar i Karibien och kanske Sandhamn nästa sommar.
Jan Gradvall
Beck
Titel: The Information
(Interscope/Universal)
Betyg: 2
Rockhistorien skrivs i sand. Ingen kan säkert förutsäga vad som blir bestående. Under större delen av 1990-talet var alla övertygade om att Beck var en given artist för historieböckerna. I dag är hans position inte längre så självklar. För varje nytt halvlyckat album han gör, desto mer bleknar glansen från hans tidigare. Ord som ”eklektisk” och ”nyskapande” har alltid använts för att beskriva hans musik, men vad finns egentligen där bakom? Det börjar kännas som det är lika svårt att hitta kärnan i Beck som i den scientologireligion han tillhör. ”The Information” innebär delvis en återgång till den typ av smarta, coola collagemusik han gjorda vid sitt breda genombrott med ”Odelay”. Men det enda som stannar kvar efteråt är skivomslaget. Genom olika klistermärken kan lyssnaren gör sitt eget individuella skivomslag. Det är ett smart grepp, men också typiskt för Becks egen ogreppbarhet.
Jan Gradvall
Paul Westerberg
Titel: Opean Season
(Lost Highway/Universal)
Betyg: 4
Hur gick det till när dataanimerade filmer fick de mest inspirerade filmsoundtracken sedan sjuttiotalets blaxploitationfilmer? Efter Randy Newmans ljudspår till ”Toy Story”-filmerna och Jack Johnsons till ”Nicke Nyfiken” har nu något kommit på den fullständigt oväntade med geniala idén att låta Paul Westerberg att skriva låtarna till en film om en yrvaken grizzlybjörn.
”Open Season” hade biopremiär förra fredagen och är den mest sedda filmen i USA just nu. Förhoppningsvis kan ”Open Season” därför innebära att den välsignade Paul Westerberg – en av de bästa men minst kända rockartisterna i modern tid – slutligen kan få sin välförtjänade pensionsförsäkring.
Förutom en nyinspelning av ”Good Day” från 1996 bidrar Paul Westerberg med sju utmärkta nya rocklåtar, varav en, ”Right To Arm Bears”, är en kamplåt för björnars rätt att bära vapen. Den som håller hans band The Replacements som en av tidernas bästa rockgrupper kommer även att fälla en tår över att Tommy Stinson spelar bas och sjunger kör på två av låtarna.
Jan Gradvall
+
3 MP3
The Jam, ”English Rose”
När Paul Weller säljer sin första låt till en reklamfilm är sammanhanget kongenialt. ”English Rose” ska få engelsmän att semestra i sitt eget hemland.
Declan O’Rourke ”Galieo””
Jag hade inte upptäckt denna episka 2006-ballad om inte just Paul Weller hyllat den i en intervju.
Happydeadmen, ”Silent Sigh City”
Största överraskningen på samlingen ”Svensk Indie 1988-2006”. Inspelad 1988 men med gitarrer som ringer in morgondagen.