Krönika, Dagens Industri
Weekend 6 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Varje resa till London slutar alltid likadant. Man sitter där vid Gate 63, lätt svettig i pannan och synar fartränderna på kreditkortet. Ingen annat resmål är för svenskar så förknippat med shopping. Och just i London handlar man alltid mer än man tänkt sig.
Hur reagerar egentligen engelsmännen själva på denna aldrig sinande ström av turister med shoppingpåsar dinglande runt knäna? Svaret är att de börjat bete sig likadant själva.
Enligt en rapport från Datamonitor som publicerades i England förra veckan har engelsmännens skulder tredubblats sedan Labour kom till makten 1997. Tony Blair själv visade vägen när han lånade 50 miljoner kronor till det hus i Mayfair han ska flytta till när hans tid på Downing Street snart är över.
Men Englands skulder handlar om mycket mer än huslån. Storbritannien svarar just nu för en tredjedel av alla lån utan säkerhet i hela Europa. En genomsnittlig engelsman har i dag dubbelt så höga skulder jämfört med andra europeiska länder.
Värst drabbade är de unga. Engelsmän i åldern 18 till 24 har i dag lån utan säkerhet på i genomsnitt 40 000 kronor. 108 000 i samma ålder har kreditkortsskulder på närmare 70 000 kronor. Ingen har tålamod att vänta tills man sparat ihop pengar för att köpa sin första plasma-TV.
Nationens skulder har varit det stora samtalsämnet i England under veckan. The Independent skriver att Englands konsumentkultur präglas av mentaliteten ”buy now, pay later”. Hur länge håller det? Hur länge dröjer det tills England gör en Japan?
Enligt The Bank of England, som ansvarar för räntan, finns det inget skäl att oroa sig. Läget är under kontroll.
Krisrapporter som att 700 000 engelsmän under det senast året missat minst en månadsinbetalning på sina huslån – eller att 8 140 familjer i år fått lämna tillbaka sina hem – beskrivs av The Bank of England som exempel på ”stort lidande hos ett litet antal personer”. Enligt The Bank Of England är skulderna med andra ord snarare ett socialt problem än ett ekonomiskt. Konsumtion är alltid bra för ekonomin.
Men på gatutnivå kan man se tecken på en motreaktion. Många tycker att det räcker nu. Ingen som sett blicken hos en ung engelska som i ett TV-program inser att hon har skulder hon aldrig kommer att kunna betala tillbaka kan avfärda det som ett litet problem.
En vän i London pekar ut röda mattan-bilder i veckotidningar som Heat. Flera kändisar markerar sitt avståndstagande mot den eskalerande märkeshysterin genom att på premiärer använda plagg från relativa lågprismärken som Topshop och Marks & Spencer.
Jag går och tittar på jeans. Bland det 30-tal jeansmärken som konkurrerar om uppmärksamheten på de ledande modevaruhusen Selfridges och Libertys ligger snittpriset på ett par designerjeans i dag på 2 500 kronor. Inte toppriset utan snittpriset.
De senaste åren har vi haft popstjärnor som Pete Doherty som sponsrar av Dior. Det är bara en tidsfråga innan vi får en ny sorts stjärnor som vägrar använda nya och dyra kläder överhuvudtaget. Håller man upp fingret i London just nu är det precis den vindförändringen man känner.
+
GRADVALLS VAL
TIDNING
New Statesman. Politiskt kulturmagasin grundat 1913 som fortfarande känns förbluffande relevant och modernt. Exemplariskt redigerat. Nyligen lysande dagbok av Nicky Wire från Manic Street Preachers.
BOK
Joan Didion, ”Ett år av magiskt tänkande” (Atlas). Det går att läsa boken som en oöverträffad analys av vad sorg egentligen innebär. Det år också att läsa den som en stilistisk triumf av en journalist som 71 år gammal bara blir bättre.
TV
”Entourage”. Parallellt med att första säsongen hade premiär på SVT i onsdags hade den tredje (och hittills bästa) säsongen premiär i går på Canal+. Bortsett humorn är det en inträngande studie av hur filmmarknaden i Los Angeles fungerar.
+
BONUS NR 1:
Bland det roligaste med den digitala musikrevolutionen är de totalt oförutsägbara musikkombinationer som uppstår.
När jag häromkvällen ställde in Blanda-funktionen på min iPod i köket fick jag till disken höra ELO följt av Albert Ayler följt av Jens Lekman följt av ett kapitel från talboksversionen av Malcolm Gladwells ”Blink”. En så radikal mix hade jag aldrig ens kommit på tanken på under de år jag spelade in blandband.
Tack vare London-museet Tate Modern går det nu att göra sina spellistor ännu mer eklektiska. Nu kan jag mitt emellan John Coltrane och Nina Simone höra historien bakom Jackson Pollocks ”Summertime Number 9A”, ett mästerverk målat 1948.
Många museum världen över har sedan länge erbjudit besökarna guidade turer till konstverken genom lånade hörlurar. Tate Modern har gått ett steg längre genom lägga ut ljudfilerna till sina mest kända verk som gratis mp3-filer på nätet.
Antingen tar man del av Mark Rothkos ”Seagram Murals 1958-59” framför datorn under en ovanligt kreativ lunchrast – med historien bakom verket berättat av Tate-experten Mary Bustin. Eller också laddar man hem alla dessa ”Modern Paint Podcasts” och låter dem berika sitt iTunes-bibliotek.
Allt går att ladda ned gratis från:
http://www.tate.org.uk/learning/learnonline/modernpaints/
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Begreppet fingeravtryck får ytterligare en dimension i en ny amerikansk forskarrapport. Precis som att alla människor på jorden har unika fingeravtryck – en slutsats som sent 1800-tal ansågs så osannolik att det tog 20 år innan polisen började använda den – visar det sig nu att vi även har unika sätt att röra fingrarna när vi surfar.
Hur du navigerar på en hemsida – hur du klickar dig fram – avslöjar till slut vem du är. Rapporten är gjorda av två amerikanska forskare, professor Balaji Padmanabhan och professor Catherine Yang, och finns att läsa in sin helhet på: http://tinyurl.com/hj263.
De bägge professorna visar att det kan räcka med mellan 3 till 16 närstudier av hur någon navigerat på en viss hemsida för att säkerställa någons fingeravtryck – eller kanske snarare musavtryck. Vid tillgång till näthistoriken från 51 hemsidor kan man identifiera personen med 99,4 procents säkerhet.
Ett ”clickprint” kan därmed användas till att avslöja till exempel någon som loggar in under falsk ID. Är Folkpartiet underrättat?
Jan Gradvall