Skivrecensioner, DI Weekend
Nisse Hellberg
Titel: Snackbar Blues
(Bonnier Amigo)
Betyg: 4
Titeln på Bob Dylan senaste album antogs av många vara ironisk. ”Modern Times”? Med det uråldriga soundet? Men titeln kan lika gärna syfta på den ursprungliga modernismen: tiden före postmodernismen under första halvan av 1900-talet. Den epok som även födde den tidiga blues, jazz, country och rockabilly som influerat den musik Dylan gör i dag. Det är i samma ursprungliga modernism som Nisse Hellberg år 2006 valt att slå ned sina bopålar. ”Snackbar Blues” och ”Modern Times” kunde varit bröder. Uppbackad av en halvakustisk trio lyckas Nisse Hellberg precis som Bob Dylan säga något väsentligt om samtiden genom att påminna om det förflutna. Förutom att han själv bidrar med några av de starkaste låtar han skrivit, levererar Nisse Hellberg en formidabel version av Anna-Lena Löfgrens ”Lyckliga gatan”. En låt från 1967, skriven om en gata i Solna, som har något att säga både Persson och Reinfeldt.
Jan Gradvall
Ison & Fille
Titel: Stolthet
(Hemmalaget/V2)
Betyg: 4
Precis som det fanns en svensk IT-bubbla fanns det en svensk hiphopbubbla. Skillnaden mellan förväntningar och verklig substans blev till slut förödande. Duon Ison & Fille har haft oturen att nå sin formtopp när ingen länge förväntar sig något av svensk hiphop. Den som missat deras två föregående album kommer att få en chock över hur bra det här låter. Sättet att förena stora refränger, soulkomp och en bländade musikalitet för ord och fraser för tankarna till 2000-talets mästare som Kanye West och Jay-Z. Låtar som den briljanta ”Fokuserad” borde ge Ison & Fille en självklar Grammisnominering som bästa textförfattare: ”Jag har ögonen på mitt pris, jag är så fokuserad, måste haffa mitt flis, alltid hungrig efter mera, planera våra kliv, sanera upp våra liv, göra allt som man kan på så lite tid.” Ingen andra svensk rappare är heller i närheten av Ison & Filles känsla för arrangemang och hur man bygger upp ett album.
Jan Gradvall
Calaisa
Titel: Calaisa
(Mercury Nashville/Universal)
Betyg: 4
Det talas ofta om svenskars besatthet av New York och Los Angeles. Men den amerikanska stad som gjort det största avtrycket på svensk musik är Nashville. Under 30 år har svenska artister, inte minst de från dansbandsscenen, hämtat inspiration från countrymusikens huvudstad. Debuterande Malmögruppen Calaisa går längre än så. Förutom att de spelat in sitt debutalbum i Nashville med meriterade countryproducenten James Stroud (Tim McGraw, Toby Keith, Kenny Rogers) har Calaisa också fått skivkontrakt med Mercury Nashville. Och det är inte svårt att förstå vad som imponerat på amerikanerna. Calaisa är ett familjeband med två par unga systrar: Caisa och Lisa Troedsson som bildade bandet (namnet Calaisa är en sammanslagning av deras förnamn) samt Anna och Malin Törnquist. Alla fyrar sjunger himmelskt, skriver drivna melodier med rötter i irländsk folkmusik och Strouds produktion är så där glasklar som den bara är på moderna amerikanska countryskivor.
Jan Gradvall
Christian Falk
Titel: People Say
(Bonnier Amigo)
Betyg: 4
I slutet av 1980-talet var klubbscenen annorlunda. Jämfört med dagens extremt nischade klubbscen, med discjockeyer som bara spelar en enda musikgenre, kunde man på en klubb på 1980-talet höra en hiphoplåt följt av housetolva följt av Madonnas senaste hitlåt följt av en gammal repig soulsingel. Detta är precis detta öppna musikklimat som Christian Falk återskapar. Forne Imperiet-basisten Christian Falk solodebuterade 1999 med ”Quel Bordel”, ett album som belönades med tre Grammis. Singeln ”Make It Right” nådde Topp 10 i England. Trots att vi fått vänta sju år på uppföljaren har Christian Falk smart nog inte förletts av tanken om förnyelse för förnyelsens skull, utan hållit fast vid samma ursprungsidé. En idé om en fri klubbmusik som låter ännu mer originell 2006 än den gjorde 1999. Med gästsångare som Robyn och Ola Salo från The Ark får vi tio dansanta hitlåtar med lika intrikata melodier som i de Christian Falk-komponerade vinjetter som vi varje dag kan höra på SVT.
Jan Gradvall
Anna Ternheim
Titel: Separation Road
(Stockholm Records/Universal)
Betyg: 4
Genren singer-songwriter var ett lika trångt gitarrfodral för Anna Ternheim som det var för Bruce Springsteen och Bob Dylan. Redan på andra albumet ömsar hon skinn som artist och fäller ut vingarna med storslagen instrumentering och komplexa stråkarrangemang. Det är väldigt sällan man stöter på en artist med en så tydlig och säker musikalisk vision. Redan med det geniala skivomslaget, designat av Anna Ternheim själv, etableras den värld som lyssnarna bjuds in till. Fotografier på unga pojkar i vita gymnastiklinnen mot en olycksbådande fond av mörka åskmoln och gigantiska vindkraftverk. Symboliserar det ögonblicket, den ”separation road”, när man måste ta jätteklivet från barndomen till vuxenvärlden trots att man aldrig kommer att bli redo? Oavsett vilket är det så suggestiv att man vare sig kan sluta titta eller lyssna. Det är förståeligt att det redan nu nästan är omöjligt att få biljetter till Anna Ternheims höstturné som inleds i slutet av oktober.
Jan Gradvall
+
3 MP3
Tobias Fröberg, ”God’s Highway”
Gudabenådad stämsång i en svensk ballad som tar hela världen i sin famn.
Peter LeMarc, ”Bra dagar”
Starkaste spåret på det fina hyllningsalbumet till Totta Näslund med samma titel.
Deportees, ”Come Give Me Love”
Albumet är inte i klass med Umeå-gruppens sensationella debut men genialt att tolka Ted Gärdestad.