Krönika, Dagens Industri
Weekend 29 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Det kan vara ett inledningsanförande på bolagsstämman. En säljpresentation för dina kunder. En viktig dragning för kollegor. Det kan vara när som helst när du i likhet med en skådespelare ställs inför ett möte med en förväntansfull publik.
Allt hänger i det ögonblicket på att du tror på vad du gör. Att du inte bryter illusionen av att det är du som har kontrollen. I samma stund du gör det kan tvivlet bokstavligen bli förlamade. Kramp. Tunnelseende. Svindel.
Vad är det egentligen som händer i våra huvuden när vi drabbas av scenskräck?
Tidningen New Yorkers teaterkritiker John Lahr skrev nyligen en artikel där han gick till botten med vad begreppet innebär rent konkret. Till att börja med, konstaterar John Lahr, är scenskräck egentligen är fel ord.
Skräck syftar på något man är oförberedd inför. Men det här handlar tvärtom om något man är minutiöst förberedd inför, något som är ens yrke. Laurence Olivier, som kallats världen skickligaste skådespelare, kämpade mot en förlamade scenskräck i över 60 år.
Enligt en medicinsk studie som gjorts i England kan man jämföra stressnivåerna hos skådespelare innan de går upp på scenen med människor i en bilkrasch. Vad det handlar om är att använda den adrenalinrushen konstruktivt.
Vad som annars händer beskriver skådespelaren och författaren Stephen Fry som ”en negativ extas”. Fry säger till Lahr: ”Kom ihåg att extas betyder ’att stå utanför’. Du blir stående utanför dig själv.”
John Lahr intervjuar flera psykoanalytiker om vad som händer i hjärnan med den som drabbas. Den amerikanske psykoanalytikern Christopher Bollas, som behandlat många skådespelare, jämför med surfing
Bollas: ”Du kan rida på en hög våg med fullt förtroende, utan att tänka på det, du bara gör det. Sedan, helt plötsligt, blir du för självmedveten. Du tänker för mycket. Och du kraschar. Paradoxen med att stå på scen är att det, precis som surfing, kräver både avslappning och koncentration. Om det finns koncentration utan avslappning, eller avslappning utan koncentration, fungerar inte framträdandet.”
Vad publiken begär av den som står på scenen är illusionen av att denne har kontroll. En VD som jag känner sade en gång: ”Det viktiga är att du ger intryck av att du vet vad du talar om. Gör du det spelar det mindre roll vad du faktiskt du säger.”
John Lahr skriver att vad personen på scenen i sin tur behöver i retur från publiken är något så fundamentalt som vad ett barn behöver från en förälder. Uppmärksamhet. Dyrkan. Självkänsla.
Vad som händer i det ögonblick man får för sig att man inte får kärlek tillbaka är att alla trauman från barndomen – att bli lämnad ensam, bli övergiven, inte känna sig önskvärd – repriseras i ens inre. En känslostorm så plågsam att många gör allt för aldrig uppleva den igen.
Sångerskan Carly Simon säger att hennes sätt att hålla scenskräcken stången är att överträffa den med fysisk smärta. Inför ett framträdande på Radio City Music Hall på Bill Clinton 50-årsdag var hon så panikslagen att hon bad hela blåssektionen puckla på henne innan ridån gick upp.
Samtidigt kan oro inför uppgiften – scenskräck i hanterbar form – vara nödvändig för att göra sitt bästa. Susan Batson, skådespelarcoach åt bland andra Nicole Kidman, säger till John Lahr: ”Jag blir förskräckt av personer som inte känner det alls. Det betyder att de inte är tillräckligt hängivna uppgiften.”
+
GRADVALLS VAL
TV
”Millon Dollar Listing” (Bravo). Parallellt med att SVT satsar på fiktion om fastighetsmäklare satsar man i USA på en realityserie om den oöverträffade verkligheten i samma bransch. Vilken svensk kanal köper?
GALGHUMOR
Får man skratta åt någons personlig tragedi? Komikern Norm MacDonald struntar fullständigt i vilket när han får Jon Stewart att skratta sig tårögd åt Crocodile Hunters död. Finns på Youtube.com.
DVD
”Matador”. Trea på hyrtoppen i Sverige just nu. Ingen riktigt bra film men man blir glad av snyggt foto, Pierce Brosnan som sleazy yrkesmördare och hela The Jams ”Town Called Malice” i öppningsscenen.
+
BONUS NR 1:
Parallellt med att Tower Records-kedjan i USA står inför konkurs så fyller en minimal skivbutik i Notting Hill, London, 30 år. Det förändrade skivklimatet har slagit hårt mot de stora skivvaruhusen, men små specialistbutiker, dit man i första hand går för deras kunskap, mår lika bra som någonsin.
Skivaffären Rough Trade grundades 1976. Skivbolaget med samma namn startade 1978. Journalisten Rob Young, chefredaktör för The Wire, har i samband med skivaffärens 30-årsjubileum skrivit en bok om skivaffären och skivbolagets sammanflätade historia.
”Rough Trade” (Black Dog Publishing) är oemotståndlig bläddring för den som har minnen av affären. Massor av bilder, inte minst skivomslag. För mig, som handlat på Rough Trade 27 år, känns det som att hitta en skolfotokatalog.
Men boken är också rekommenderad läsning för alla som är intresserade av egensinniga entreprenörskap. 30 år innan Chris Anderson myntade begreppet ”The Long Tail” – om att man inte behöver satsa på storsäljare för att tjäna pengar – var Rough Trade-grundaren Geoff Travis ett levande exempel på att det fungerar.
Boken ”Rough Trade” är andra delen i en serie om inflytelserika skivbolag som började med en bok om Warp Records. Det vore på tiden att någon gjorde en liknande bok om svenska Stranded Records, det mest inflytelserika av alla mindre svenska skivbolag.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det finns perioder i historien då rockmusiken och litteraturen sitter i samma båt. Sent 1970-tal och tidigt 1980-tal var en sådan period i Sverige då författarna Klas Östergren och Ulf Lundell var lika självklara namn i rocktidningen Schlager som Eldkvarn och Lustans Lakejer.
En liknande position har författaren Jonathan Lethem fått i USA. Förutom att han skrivit några av de bästa amerikanska romanerna i modern tid – ingen får missa ”Motherless Brooklyn” från 1999 –har Lethem denna höst svarat för de två bästa artistintervjuerna i Rolling Stone.
Det var Jonathan Lethem som gjorde den Bob Dylan-intervju i början av september som citerats världen över. Numret nådde svenska prenumeranter förra veckan. Några Rolling Stone-nummer tidigare svarade Jonathan Lethem dessutom för det definitiva porträttet av James Brown.
För den upptäckt rockjournalisten Jonathan Lethem utan att ha läst författaren Jonathan Lethem – eller tvärtom – rekommenderas hans essäsamling ”The Disappointment Artist” (Vintage) som en brygga däremellan.
Särskilt texten om vilka skivor och filmer som hjälpte honom att komma över sin mammas död är oförglömlig.
Jan Gradvall
+