Dansa för livet: Världskoreografen Alexander Ekman

Det finns sällsynta ögonblick då en scenupplevelse får allting runt omkring att upphöra att existera. Ebba Grön hade den förmågan. Senaste gången jag upplevt detta är en dansföreställning med Alexander Ekman. Intervjun gjord i Paris och Stockholm. Publicerad i DI Weekend 23 november 2017.

Alexander Ekman

Text: Jan Gradvall

Oavsett vilken scenkonst man tar del av – rockkonsert, teater, dans, musikal, cirkus – så uppstår nästan alltid distraktioner.

Under kvällens lopp glider ens tankar iväg någon annanstans. Man noterar någon udda i detalj i taket. Personen bredvid en rör sig på ett underligt sätt. Personen framför en kanske luktar för mycket schampo. Eller har använt för lite schampo. Någon på scenen är lik en gammal bekant.

Och till slut befinner man sig inte längre där i rummet längre. Nuet skingras. Presens upphör. Tankarna förflyttar en till morgondagens arbete, skolmöte eller till mittgången på Ica med en inköpslista i handen.

Men det finns sällsynta ögonblick då en scenupplevelse får allting runt omkring att upphöra att existera. Kvällar då det som utspelar sig på scenen är så laddat och tajt och överraskande att man att förblir 100 procent uppmärksam.

Jag har upplevt det några gånger under konserter. Ett exempel är svenska rocktrion Ebba Grön med Thåström vid mikrofonen. Timmen när Ebba Grön stod på scenen i slutet av 1970-talet existerade ingenting annat. Ens tankarna drev inte i väg en sekund. Det handlade om total närvaro.

Den senaste gången jag upplevt detta var en kväll i april 2015 på Operan i Stockholmunder då Kungliga Baletten satte upp Shakespeares ”Midsommarnattsdröm” av koreografen Alexander Ekman.

Jag minns inte vad jag hade för förväntningar. Jag minns inte ens riktigt vad som fick mig att gå dit?

”Midsommarnattsdröm” bygger på Shakespeares komedi, men bilden på affischen gav en föraning om en utpräglat svensk nytolkning. En uppsättning om svenskt midsommarfirande

När sedan ridån gick upp premiärkvällen tog det en eller två sekunder för att jag skulle släppa tankarna på allt annat. Jag hade aldrig sett något liknande. Inte ens föreställt mig något liknande.

Scenen fylldes av kroppar som dansade i hö. Massor av hö. Hö som kastades upp i luften, piskades i golvet, hö som blev en del av rytmen.

Sättet som dansarna rörde sig och agerade var så oförutsägbart och nytt och spännande men samtidigt fullständigt naturligt och självklart. Det överrumplande av att se något så modernt förstärktes av detta var en uppsättning av ett balettkompani grundat 1773, ett av världens äldsta.

Dansare står på tå när de dansar men att stå på tå är också ett uttryck för att sträcka sig ytterligare till för att nå ännu högre. Alla stod på tå den här kvällen. Musiken av Mikael Karlsson. Sången av Anna von Hausswolff. Det kändes som ett verk av människor som precis alla lagt in sig själ i arbetet.

Och jag har sällan eller aldrig upplevt att en publik blivit så uppslukad.

När jag såg Alexander Ekmans ”Midsommarnattsdröm” förstod jag plötsligt vad popartisten Robyn menade när jag intervjuat henne några år tidigare.

På sin jackkrage hade Robyn en egentillverkad rockknapp med ett svartvitt ansikte. Jag såg inte riktigt vem det var, jag antog att det var en musiker och frågade. Det var ingen popstjärna. Det var svenska nationalkoreografen Birgit Cullberg (1908–1999).

”Hon är en av mina idoler”, sade Robyn och lade handen ömt över Cullbergs ansikte. ”Ingenting kan få mig att börja gråta som dans. Som konstform är det den enda jag känner till som är lika direkt som popmusik. Dans är också väldigt jämlikt. Jag tror det är det som berör mig så mycket.”

I den internationella dansvärlden är Alexander Ekman ett lika stort namn som Max Martin inom popmusik eller Mikael Jansson inom modefotografi.

Om man räknar upp de tio största koreograferna i världen just nu dyker hans namn upp. Förmodligen även om man begränsar det till fem.

Hans verk ger avtryck även långt utanför dansvärlden. En scen i hans uppsättning av ”The Swan Lake” på Oslooperan 2014 – där han hällde ut 8 000 liter vatten på scenen – inspirerade Beyoncé så mycket att hon snodde den rakt av till sin turné.

Förra sommaren var jag med på en av repetitionerna när Alexander Ekman gjorde en nyuppsättning av ”Midsommarnattsdröm” med nya dansare. Efter premiären 2015 hade alla föreställningar sålts slut direkt, publiktrycket var stort efter fler chanser att se den.

Att se Alexander Ekman gå runt på Operan i Stockholm – i en spegelsal full av hö på golvet – och ge instruktioner om hur ett verk skulle utföras var en ögonöppnare. Särskilt som det var ett verk som jag redan hade sett, Det var som att få en första inblick i hur koreografarbete konkret går till.

”Jag ryser faktiskt när jag tänker på premiärkvällen av ’Midsommarnattsdröm’”, sade Alexander Ekman när vi några dagar senare åt lunch. (En borttagen mening här.) ”Jag har jobbat med det här i över tio år nu och vet hur sällan allt stämmer. Live är så sårbart. Det är så många pusselbitar som ska på plats.”

Alla runt omkring mig på bänkraderna bara satt och log.

”Mitt mål att alla ska vara helt närvarande hela tiden. Jag ska ha med dig i salongen. Jag skulle vilja kalla mig för en entertainer, men det ordet har tappat sin mening. Det har blivit en genre. När jag säger att jag vill att mina verk ska vara underhållande då rynkar folk på näsan och tycker inte man är seriös.”

Ordet entertaining uppfattas inte som konst.

”Exakt. Men om man i stället säger att man vill att publiken ska bli fängslad, då funkar det bättre, då slappnar kritikerna av. Men styrkan i mina verk är verkligen att de är just – underhållande. Det betyder inte att de är flashiga eller lättsamma. Det betyder att det händer saker. Att det når ut. Jag tycker det borde vara måttet för all form av scenkonst. Om du sitter där i publiken och tänker på annat, då har skaparen inte lyckats.”

Alexander Ekman är en dansare som blivit koreograf. 33 år gammal är han fortfarande lika supervältränad som sina dansare. När han sätter sig i en stol gör han det på ett sätt att man skulle gissa att han är dansare även om man inte visste det. Inga rörelser är stela.

”De är en fara i dag när balett uppfattas som finkultur”, fortsatte Alexander. ”När Operahus en gång började byggas handlade det om sociala tillställningar. Publiken kunde sitta och småprata medan föreställningen pågick. Vi har glömt bort det idag.”

Opera spelades väl också på gatan?

”Ja, och folk buade högljutt om de inte gillade något. Nu är allt så himla korrekt och artigt. Under tio år har jag hört ett bu två gånger.”

Förstod du varför buet kom?

”Första gången var jag tjugonånting. Jag gjorde en föreställning där ett matkrig utspelade sig på scenen. Matkrig på ett rytmiskt sätt. Ägg slogs i huvudet, såna saker. Jag hade gjort det själv ensam en gång, men när vi gjorde med 20 dansare så blev det väldigt mycket mat. Jag kan förstå att en del blev upprörda över det slöseriet och därför buade. Andra gången var på Wieneroperan, en superkonservativ plats. Två herrar lägst bak verkade ha bestämt sig, ’Nu ska vi bua sönder den här skiten’. Men andra i publiken käftade emot dem. Bu från ett håll, bravo från ett annat. Jag hade inga problem med det.”

Alexander Ekman har denna vinter antagit sin största utmaning hittills. Den 6 december är det premiär för hans föreställning ”Play” på den mest prestigefyllda scenen för balett och dans i världen, Parisoperan.

När man säger Parisoperan menar man egentligen två olika hus. Det äldsta L’Opéra Garnier ligger på Rue Scribe och invigdes 1875 efter att det gamla operahuset brunnit ned. Det nya och större Opéra Bastille, invigd av Mitterand 1989 på 200-årsdagen av stormningen av Bastiljen. Båda husen används för både opera och balett.

Placeringen av det nyare huset vid Bastiljen anger den status som opera och balett har i Paris. Den moderna och bänkande byggnaden sträcker sig stolt mot himlen som en befordrad soldat. Operahuset tar uppmärksamhet från allting annat vid den stora öppna platsen Place de la Bastille, själva symbolen för den franska republiken. Den franske nationaldagen heter också Bastiljdagen.

När man går uppför trapporna till huvudingången hör man Marseljäsen spelad med trappstegen som tangenter.

Ny chef för baletten på Parisoperan är Aurélie Dupont som tog över 2016. Hennes motto lyder ”Innover sans se renier”, förnya utan att förneka sig själv.

Alexander Ekmans ”Play” är hennes hittills största satsning. Verket skapas just nu i det nya huset vid Bastiljen men spelas sedan på L’Opéra Garnier. Ett hus med plats för 1 900 per föreställning ska fyllas. Biljettpriserna snittar på 1 200 kronor

Föreställningen är döpt till Lek men för upphovsmannen skulle den just nu lika kunna heta Press.

”Ska du ha en cigg?”, säger Alexander Ekman, sittande på utomhusplats högt upp i huset och. ”Jag vet, jag hade slutat röka, men jag började igen så fort jag kom hit.”

Alexander Ekman drar ett djupt halsbloss.

”Jag har sjuk respekt för det här huset. Parisoperan och Bolsjojbaletten i Moskva är det finaste som finns i balettvärlden. Det har varit min dröm att en gång få komma hit. För 12 år sedan, när jag började koreografera, tänkte jag på det.”

Det är åtta veckor innan premiären. Repetitionerna är i full gång.

”En mening borttagen. Jag bor här i en lägenhet inte långt härifrån. Lika bra att bo här när jag jobbar här. Jag har rest runt så mycket i hela mitt liv. Världen har blivit så liten. Jag ser det inte som städer längre, jag ser som platser.”

Är det skillnad på publik och publik i olika städer?

”Absolut. Det är tuffare här. En mening borttagen. När man tittar sig omkring här är det som om alla en gång kom överens om att skapa världens vackraste stad. Det genomsyrar vad man förväntar sig att se på en scen som den här. Jag blir pushad av det.”

Han bär runt på sin yogamatta som han använder varje dag. Mattan är hans enda respit.

”Jag har inget liv just nu, det är bara jobb. Det är så mycket beslut som ska tas. Jag är gör ju dansverk som är som produktionsmässigt är stora filmproduktioner. Det är också en jävla skillnad på ett 30-minutersverk och ett helaftonsverk som jag gör nu. En mening borttagen. De säger att de vill ha ett Ekman-verk, vad nu det är. Ibland tänker jag: vad har jag fått mitt mod ifrån? Den här drivkraften, att bara våga köra. Jag tänkte på det i går när jag gick fram och tillbaka i lägenheten. En mening borttagen. ”

Det är inte första gången som Alexander Ekman fått en förfrågan att göra ett verk för Parisoperan. Men när han för några år sedan fick en fråga från dåvarande chefen Benjamin Millepied att göra ”Nötknäpparen” så tackade han till slut nej.

Var du inte rädd att du brände broar när du tackade nej? Inte många koreografer i världen skulle tacka nej till en förfrågan från Parisoperan.

”Jag tänkte nästan tvärtom. Jag visste att jag inte skulle kunna ha gjort ett bra jobb med ’Nötknäpparen’. Jag försöker vara genuin med det jag vill göra. Med ’Play’ har jag fått en riktig chans att göra något nytt.”

Vi åker sex våningar ned i huset. Under jord finns det en stor repetitionslokal med samma mått som den stora scenen.

Ett 15-tal dansare är på plats just i dag, lika många män och kvinnor. Fler kommer anlända i morgon. Dansarna går runt småpratar och skrattar och är klädda på ett sätt man känner igen från filmer som ”A chorus line”. Man repeterar inte i scenkläder utan sina egna. Dansarna har på sig lager på lager av t-shirts, tröjor, träningsbyxor.

Alla blickar vänds mot Alexander Ekman. Vad ska vi göra nu? Repetitionerna är nu inne i en fas där man prövar sig fram. Alexander testar och ser vad som fungerar. Han har ännu inte bestämt vilka dansare som kommer att bli kvar till själva föreställningen.

Föreställningen heter ’Play’. I ditt Sommaprogram från 2015 pratade du om hur viktig lek var för dig som barn. Och även är som vuxen.

”Lek är väldigt intressant att utforska. Går det att som vuxen hitta tillbaka till det sättet att leka som vi gjorde som barn? Det är jag väldigt intresserad av. Jag mår verkligen bra när jag leker.”

Dansarna får instruktioner om att göra olika saker. De går ut och in igen genom dörrar, hänger på dem, slår igen, öppnar. I ett annat moment trillar de alla ned på rygg samtidigt och ligger sedan kippar efter luft som fiskar på land.

Under föreställningen kommer tusentals gröna lekbollar att hällas att ut på scenen, bollar som man svensk associerar till bollhavet på Ikea och McDonalds. En av Alexanders assistent kommer fram med en snöskyffel som någon på rekvisitaverkstaden noggrant byggt och målat.

Alexander ber att någon av dansarna ska testa hur det känns att skyffla ihop bollar med den. Nästan direkt säger han: ”Nej, det funkar inte, skyffeln måste vara större”. Resurser finns. Det är hundratals personer som arbetar på operan.

Alexander har en helhetsbild i sitt huvud, han vet vad som är rätt när han ser det. En filmare går runt och dokumenterar allt. På kvällen när han kommer hem kan Alexander titta på allt igen och se vilka moment och improviserade rörelser som fungerade.

”I föreställningen använder jag livets gång som en slags tråd. I början är dansarna barnsligt nyfikna och upptäckande. Sen går leken för långt. De börjar bråka. Om jag når visionen ska det bli riktigt mörkt. I andra akten har de blivit vuxna. De har kommit in i något som kallas Offland. De gör samma saker hela tiden, repeterar, slutar upptäcka. I slutet av förställningen återupptäcker de leken igen”.

När man lekte som liten fanns det en stor koncentration. Jag gillade inte när andra inte tog leken på allvar. Eller när man blev avbruten.

”Det är precis det jag gillar, det är det jag vill komma åt. Som vuxen måste man nästan hitta ett nytt ord för lek. Lek kan så lätt framstå som något töntigt, vilket vi är livrädda för. Lek var blivit synonymt med humor. Det lilla tokiga på firmafesten. Om man tänker på motsatsen till lek som depression och tristess framstår det som något viktigt och allvarligt. En mening borttagen.”

När Alexander Ekman tänker tillbaka på sin egen barndom tänker han också på lek.

”Jag hade en fantastisk barndom. Kanske för bra. Jag var lite överbeskyddad. Jag har svårt i dag när jag går igenom kriser. Men jag kommer ihåg den totala lyckan av att få leka.”

Familjen Ekman upp i radhus i Kista. Båda föräldrarna var konstnärligt intresserade och introducerade Alexander och hans två systrar för olika slags konst. Hans pappa, Kenny Ekman, spelade i 1960-talsbandet Yardleys som hade en hit på Tio i Topp och var förband till Rolling Stones i Örebro. Kenny Ekman skrev senare musiken till ”Anslagstavlan”.

Att de hade fått en pojke som hellre dansade än att spela fotboll var inget som bekymrade föräldrarna.

”Mamma tog till Operan för att se balett när jag var fyra eller fem. Hon har berättat att jag satt där, stilla, och blev väldigt indragen i vad som hände. Jag tror det var ’Svansjön’ vi såg. Sedan börjar jag leka dansföreställningar hemma. Pappa fick skära skåror i IKEA-bokhyllan så att man kunde sätta in kulisser som kunde dras upp och ned. Jag gjorde hela föreställningar redan då. Jag dansade hela tiden.”

Under repetitionen var det intressant att se hur svårt en del dansare hade att leka utan att spexa. Men det var en kille…

”Simon. Det måste vara honom du menar. Det ser man direkt. Han spelar inte utan undersöker medan han gör det. Han hittar något genuint. Synkroniserad dans är ju en form av lek i grunden. På discon på 1970-talet dansade man tillsammans på dansgolvet, gjorde gemensamma rörelser. Men nu har vi slutat med det. I dag är det plötsligt så viktigt att dansa snyggt, dansa sexigt. Jag vill komma tillbaka till grunden.”

Ni har nu repat i fyra veckor och har fem veckor kvar. Hur ser ut ett manus ut för en dansföreställning, gör du ett storyboard?

”Jag har gjort et riktigt storyboard, men redan nu har ändrat på det 100 gånger. Jag måste jobba så. Det ändras när jag ser det jag har framför mig. Jag har ett grundkoncept, men gör research och ser vad som funkar för respektive dansare. Prova, prova, prova. Jag har en känsla av att allt kommer att knytas ihop i sista sekunden.”

Blir inte folk på Parisoperan nervösa när du ändrar i så stor produktion så nära deadline?

”Det blir de (stort leende). Men det kan också skapa energi (större leende). Det gäller att skala bort all bullshit, all fejk.”

Dansarna får en paus. Alla går bort till sina vattenflaskor.

Att se en koreograf arbeta är en fascinerande studie i ledarskap. Hur får man med alla i teamet på samma vision? Hur auktoritär bör man vara?

Samtidigt som Alexander Ekman ger en hel del frihet åt dansarna så är många instruktioner väldigt exakta. ”Nej, ni ska inte falla så där, er torso behöver snabbare komma till ned golvet.” Ingen dansare vill visa utåt vad känner men en del blir synligt besvärade när de blir tillrättavisade.

Är det jobbigt att kommunicera vad som funkar och inte funkar till de som du arbetar med?

”Det är jobbigt, men det är en del av skapelseprocessen. För att kunna stå där en hel dag och slänga ut idéer framför andra måste man vara stark. Ibland funkar inte ens idéer. Då känner hela rummet det.”

Jag har nu varit med på två av dina repetitioner. Du är tydlig när du kommunicerar med dansarna, men samtidigt väldigt lågmäld. Är det din stil?

”Jag gillar inte, ’Hey guys!’ (höjd röst). Jag tror tvärtom att om jag pratar tyst så lyssnar alla verkligen. Samtidigt måste jag också alltid lyssna på vad de vill. Det är mycket psykologi bakom att få med alla på samma vision.”

Hur lyckas man det?

”Mitt ansvar är att komma med ett koncept som fungerar. Men dansarna har också ett ansvar. Om det är en dag då det inte funkar och kanske känns okoncentrerat brukar jag fråga dem vad som är deras ansvar. Vad är din roll i det här? Hur kan du hjälpa mig det? När man säger det känner de sig mer delaktiga

Du talar engelska på repetitionerna. I Stockholm kändes det som 90 procent av ensemblen kom från andra länder. Här däremot verkar de flesta vara från Frankrike.

”95 procent är fransmän. Det är ju världens kanske främsta kompani för balett. De har sin egen berömda skola, absolut stenhård, där de bästa sållas fram. Nivån på dansarna här är otrolig.

Vi går till det café inne på operan som endast är till för de som jobbar här. Alexander bjuder på personalkaffe och betalar med euromynt.

Musiken till ”Play” görs av Mikael Karlsson, en världskompositör, bosatt i Harlem, New York. De två har blivit kreativt radarpar som förstår och sporrar varandra. Alexander Ekman och Mikael Karlsson har tillsammans gjort ”Midsommarnattsdröm” på Kungliga Operan i Stockholm, ”COW” på Dresdenoperan och ”A Swan Lake” på Operahuset i Oslo.

Även Mikael Karlsson har varit Sommarpratare. I sitt program förra sommaren talade han om sina olika projekt: skrivit musik till dataspelet ”Battlefield – Bad Company”, samarbetat med Lykke Li och Kleerup, arbetar på en opera om Harper’s Bazaar-chefredaktören Diana Vreeland samt framförallt Ekman-verken.

Alexander Ekman öppnar upp sin laptop och spelar upp olika stycken som Mikael Karlsson spelat in och mailat. Det låter lika oväntat, nytt och oavbrutet överraskande som Alexanders dansrörelser. Ett stycke består av honkande saxofoner fast hårt redigerade så att den nästan låtar som techno.

Mikael arbetar från sin lägenhet i Harlem men de kommunicerar varje dag via Skype.

Som musiker till ”Play” har de anlitat fem saxofonister, en stråkkvintett, slagverare och en gospelsångerska från Kentucky.

”Nu ska du få höra på Callie Day”, säger Alexander och klickar igång ett klipp på YouTube. En kvinna börjar sjunga med en röst som går rakt igenom märgen. Callie Day har en röst som kan jämföras med Aretha Franklin eller Clara Ward.

Ska hon vara med på alla föreställningar?

”Japp. Vi ringde upp henne och frågade’ Do you want to sing at the Paris Opera?’. Som tur är svarade hon ja.”

När man jobbat länge och intensivt med något kan man nå punkten att man till slut själv nästan kan ta ett steg tillbaka: från och med nu är projektet som tar besluten om vad som behövs göras. Alexander Ekman citerar Mats Ek: ”Verket är chefen”.

På frågan om vilka koreografer som inspirerat honom pratar Alexander om tyskan Pina Bausch, amerikanen William Forsythe, israelen Ohad Narahin och just svenska Mats Ek. Det mest kreativa länderna inom balett och modern dans är Nederländerna, Belgien och Israel.

Alexander Ekman har i 12 år oavbrutet rest runt i världen och har jobbat med 45 olika danskompanier.

Hur tog du själv steget från att vara dansare till att bli koreograf? Det borde vara något väldigt många dansare drömmer om.

”Jag jobbade på Nederlands Dans Theater. Koreograf där var Jiří Kylián. Han införde en kväll då dansarna själva fick prova att koreografera. Jag provade utan att egentligen ha tänkt på det så mycket. Och sen har jag hooked.”

Kände du direkt att ’Det här är något jag är bra på’?

”Jag kände direkt att det var väldigt kul. Det är framförallt det det handlar om tror jag. Att vara koreograf innebär så mycket ansvar. Jag kan ibland sakna att bara dansa själv.”

Alexander Ekman delar in sitt arbete i två delar. Å ena sidan sätter han upp nyskrivna verk som just nu ”Play”. Å andra sidan säljer han vidare redan existerade verk. Hans föreställningar turnerar världen runt.

”Jag har ett gäng assistenter som åker runt och sätter upp verken för olika danskompanier. Då får jag rollen som den hårda koreografen som flyger in två dagar före premiären. Det är fantastiskt på ett sätt. Att bara kliva in på operan i säg Prag och se att något man själv skapat gjorts klart utan att man ens varit där. Samtidigt är det väldigt jobbigt när det inte fungerar.”

När du kommer in och ser delar som du inte gillar, hur mycket kan och vågar du ändra? Hur pedagogisk måste man vara?

”När man jobbar på det här sättet så måste man släppa kontrollen lite grann. Det är det jobbiga med livekonst. Om jag vill sprida mina verk vidare, då kommer de att konstant förändras. Det är ett levande konstverk.”

När repetitionen är slut för dagen på Opéra Bastille kan dansarna gå hem. För Alexander är arbetsdagen bara halvvägs. Nu ska han gå hem till sin lägenhet och utvärdera och förbereda för nästa dag.

”Jag känner att det här blir mitt sista verk på det här sättet”, säger han och tänder en ny cigg. ”Mitt sista verk som en frilansande koreograf som flyger runt och jobbar för andra kompanier. Det här är mitt femte helaftonsverk. Det är så jävla mycket jobb... Hur fan fick jag ihop de tidiga verken?”

Hans plan för framtiden är klar. Han tänker starta ett eget danskompani, förmodligen i Stockholm

”Nu vill jag skapa min egen grupp, med mina dansare. Det finns dansare som direkt fattar vad jag menar. Jag har ju jobbat med 45 danskompanier världen över. Vissa dansare sitter kvar. Om jag skapar ett eget kompani med dom, vad kommer att hända då?”

Samtidigt har han inte tid att tänka mer på det nu. Alexander Ekamn tar sin yogamatta under armen och sneddar över Place de la Bastille för att gå hem och fortsätta arbeta.

(slut)

--

Faktaruta

Beyoncé har blivit känd/ökänd för att i sina videor och scenshower kopiera andra koreografer och konstnärer. Scenen i videon till ”Hold up”, där hon går nerför en gata och slår sönder bilfönster med ett basebollträ, är stulen rakt av schweiziska videokonstnären Pippilotti Rist.

Beyoncé har även ertappats med att kopiera danssteg från de bägge belgiska koreograferna Teresa de Keersmaeker och Sidi Larbi Cherkaoui.

I scenshow ”Formation” 2015 byggde Beyoncé ett dansnummer i vatten på Alexander Ekmans uppsättning av ”The Swan Lake”. När Alexander Ekman påpekade fick det stor uppmärksamhet i media, men Beyoncé svarade aldrig.

”Jag gick och såg turnén när Beyoncé var i Stockholm”, säger Alexander. ”Jag ville se hur det var i verkligen. Det är en intressant diskussion: var går gränsen till hur mycket man får kopiera? Jag har ingen lust att försöka göra juridik av det. Jag är ett fan av Beyoncé, hon är fantastisk. Men varför kan hon inte vara generös? Kunde hon inte ha ringt mig? Vi kunde kanske skulle kunna gjort något ännu bättre om hon vi hade samarbetat”.