Melissa Horn i ensamt majestät

Varför väljer en av Sveriges absolut största artister – med fler spelningar på Spotify än Kent och fler följare på Facebook än Håkan Hellström – att jobba extra i konfektyrhandeln under julhelgen? Intervju publicerad i DI Weekend 7 december 2017.

Melissa Horn

Text: Jan Gradvall

Julhandeln förra året. Inne på en av huvudstadens mest anrika butiker för konfektyr, inredd med ärrade träpaneler, är det trångt och varmt. Snö droppar från rockar och pälsar. Svettdroppar anas i pannor. Kön går ända ut på gatan och ringlar sig långsamt fram till kassan.

Alla har klivit in är här för att köpa julgodis. Marsipangrisar. Chokladbitar i presentkartonger. Lite för dyr knäck. All tillagat enligt hundra år gamla recept. Konfekten krängs i sådan takt att de som jobbar bakom disken med att packa och slå in inte kan ta någon paus.

Den kund som i just detta ögonblick skulle sträcka på sig – sträcka på sig rejält så att man kan se snegla i till köket – skulle då skymta ett märkligt bekant ansikte där bland personalen

Men är det inte? Hon som står längst där inne och packar chokladaskar är förirrande lik en av Sveriges mest populära artister. Den som packar choklad är så lik Melissa Horn att man till slut inser det obegripliga: det är Melissa Horn.

Varför väljer en av Sveriges absolut största artister – med fler spelningar på Spotify än Kent och fler följare på Facebook än Håkan Hellström – att jobba extra i konfektyrhandeln?

”Jag vet, en del tycker nog det är jättekonstigt”, säger Melissa Horn. ”Men jag längtar dit. När den här turnén är slut så jag ska nog fråga om de har plats för mig i år igen”.

När jag intervjuat Melissa Horn tidigare har hon talat om det konstiga med artistlivet. Att man som artist efter det intensiva arbetet med ett nytt album, samt efterföljande turné, därefter går in i en period där man typ gör ingenting i två år. Ett liv där man hela tiden hamnar ur fas med sina vänner

”Det är svårt att prata om för att det är en lyxproblematik”, säger Melissa. ”Stackars mig som kan vara ledig i två år. Att leva så framstår nog som ett drömliv för de som har karaktär och disciplin. Men jag har tyvärr inte det. För mig är det en stor sorg, något jag känt växa år efter år. Jag försökt lösa det med att börja plugga igen, men det enda som funkat är att jobba ”

Vad exakt är det du gör? Du stoppar chokladbitar i kartonger?

”Ja! Och slår in marsipangrisar. Jag mår så jävla bra av det. Jag jobbade heltid på samma ställe för tio år sedan”

Vilka arbetstider har du?

”Börjar nio och slutar nio. Det är långa pass. Min rygg pajade helt i fjol, men det är väldigt bra för hjärnan. Jag är helt slut när jag kommer hem. Jag äter middag, sen finns det inte tid för så mycket annat. Det är så man ska leva. Så att man inte hinner lyssna på allt som händer i hjärnan. När jag jobbade på samma ställe förr om åren stod jag också i kassan mycket.”

Men det skulle knappast funka om du stod i kassan i dag? Du skulle ju bli igenkänd hela tiden.

”Jag vet inte, olk kanske inte skulle bry sig? Att jag inte längre står i kassan beror faktiskt mest på att jag inte tycker det är roligt efter att de bytte system. Vad jag tyckte så mycket om var gammaldags manuella kassaapparater. Jag har en fetisch för att stå i kassan. Jag samlade på kassaapparater när jag var liten.”

Melissa Horn fyllde 30 i våras. Hon debuterade för exakt tio år sedan när hon i november 2007 släppte singeln ”Långa nätter”. Samma vinter var hon förartist till Peter Lemarc på vad som blev hans sista turné.

Det var på Peter Lemarcs spelning på Cirkus 2007 som jag såg och hörde Melissa Horn för första gången. Hon var olika alla andra artister jag sett. Hennes röst kom inte från pop utan snarare från visvärlden. Texterna var som rivna ur en låst privat dagbok. Hennes helt oskyddade sätt att småprata på scenen och sjunga sina sånger skapade en kontakt med publiken som blev förtrolig och intim.

Sedan dess har jag sett Melissa Horn på varje turné. Hon var blivit säkrare i sitt uttryck, mer driven, men det ömtåliga och den där speciella publikkontakten finns kvar. När Melissa Horn spelar i utsålda konsertlokaler är det så tyst under låtarna att man kan höra bänkgrannen andas.

Just Cirkus i Stockholm är en speciell plats för Melissa Horn. Det var på Cirkus hon som 17-åring fick chansen att framträda och spela en låt i samband med att hennes gymnasieskola hade ett evenemang där. Hon gillade det mer än hon kunde förklara. Den stora drömmen blev att någon gång få spela på Cirkus igen som riktig artist.

I dag har hon uppfyllt den drömmen många gånger om. När hon spelar i sin hemstad Stockholm är det alltid just på Cirkus.

Melissa Horn fick skivkontrakt kort efter det där allra första framträdandet, men i samråd med föräldrar väntade man med att släppa något tills efter att hon gått ut gymnasiet.

Under sina tio år som artist har hon släppt fem album: Långa nätter (2008), Säg ingenting till mig (2009), Innan jag kände dig (2011), Om du vill vara med mig (2013) och Jag går nu (2015).

Samtliga stora framgångar men samtliga också påfallande introverta och egentligen helt oinsmickrande. Albumen innehåller inga uptempolåtar, bara melankoliska ballader. Men ju mer sårbar Melissa Horn är, låter desto mer uppmärksamhet lyssnar hennes publik.

Bordun är en musikterm som kommer från franskans humla (”bourdon”). Bordun innebär en oförändrad, ofta låg ton som ackompanjerar en melodi. Tonen finns i gamla instrument som vevlira och äldre varianter av nyckelharpa.

En slags bordun, ohörbar men förnimbar, genomströmmar Melissa Horns akustiska musik. En låg mollton som känns som att den kommer från en plats mycket äldre än henne själv.

I musikbranschen finns det en förväntad mall som använts sedan 1960-talet. Först släpper artisten ett album. Därefter åker artisten på turné följt av en tyst period. Den så kallat tysta perioden varar i ett år eller två eller tre, beroende på hur lång tid det tar att få ihop nya låtar. Därefter upprepas samma procedur.

Ett liv som för tankarna tv-sketchen som visas på tv varje nyår med grevinnan och betjänten. ”The same procedure as last year, Miss Sophie? The same procedure as every year, James”.

Men Melissa Horn har aldrig gjort som andra. Precis som hon brutit med de flesta regler om hur artister bör låta, agera och verka – hon gör nästan inga intervjuer, hon går inte på premiärer, herregud, hon säljer choklad i julhandeln – så bryter hon nu även med denna mall.

Trots att det är mer än två år sedan Melissa Horn släppte någon ny musik har hon beslutat sig för att åka ut på en ny turné.

Den enda reklam som gjorts för turnén är via hennes Facebook samt att bokningsbolaget som hon uttrycker det, ”satte upp lite affischer på stan”. Det räckte för att sälja ut tre spelningar på Cirkus.

Melissa Horns pågående vinterturné sträcker sig fram till mitten av december. Det är inga små ställen hon spelar på. I städer som Göteborg och Oslo spelar hon på Konserthuset, i båda fallen två kvällar i rad.

På denna turné har hon dessutom beslutat sig för att uppträda helt själv, utan några kompmusiker. Ensam på en stor scen med akustisk gitarr.

”Det är en ny nivå av nervositet”, säger Melissa Horn när hon några timmar innan den tredje konserten på Cirkus vandrar runt backstage.

”Jag har alltid varit nervös innan jag ska gå upp på scenen. Men nu, när jag uppträder helt ensam, handlar det om nerver som inte går att jämföra med jag känt tidigare. Det är så svårt att hur publiken uppfattar att jag står där själv.”

Hur gör du stunden innan du går upp på scenen, har du någon ritual?

”Det svåraste att bemästra har faktiskt varit stunden efteråt. Jag har inte längre fem medmusiker jag kan göra high five med i logen och recensera vilka låtar som satt eller inte. Jag har suttit där själv i logen, kollat sms, och undrat om det verkligen ska kännas så här.”

Vid alla slags scenframträdanden, även om man bara varit talare eller moderator, så tror man att ska känna en stor lättnad när det är klart. Men i stället blir man bara märkligt låg.

”Den klassiska tomheten. När man har folk att dela upplevelsen med så kan man rädda det genom att prata med varandra efteråt, försöka hålla kvar känslan. Men när man själv har stått på scen själv, så finns det ingen att tala med eller ringa som upplevt samma sak.”

När du säger att du varit nervös, hur exakt yttrar sig den nervositeten?

”Veckorna innan turnén var det mycket ligga och stirra i taket. Jag var för rädd för att börja ta tag i det. Sedan började händerna skaka. Först trodde jag det var influensa, någon slags frossa. Men det fortsatte varje dag. Premiärkvällen i söndags var jag så nervös att jag bokstavligen hade svårt att spela gitarr.”

En fördel med att vara nervös är att det innebär att man är skärpt, förstår vad som ska hända.

”Precis. Den kväll man känner sig som lugnast kan bli den sämsta.”

På scenen brukar du säga att du är nervös. Blir det inte värre då?

”Jag kan inte låta bli. Jag har vänner som säger, ’Snälla, prata inte så mycket om hur nervös du är’. Men det skiter jag i, haha. Jag tycker inte man ska skämmas över det. Bara för att man gjort det i flera år innebär inte att man ska vänja sig vid något så konstigt som stå och sjunga inför 1 500 personer. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Och varför skulle jag ens vilja det? Det är som att börja om varje gång.”

Inne på Cirkus går någon slags föreståndare runt och instruerar kvällens personal om vad som gäller. ”Föreställningen börjar 19.30, ingen paus”. Föreståndaren och personalen är helt omedvetna om att själva ”föreställningen” sitter på en av stolarna de går förbi.

Under själva konserten hamnar jag bänkraden framför hennes föräldrar: Eddie Weitzberg, läkare och professor i anestesiologi och intensivvård, och Maritza Horn, sångerska inom pop, jazz och visor vars album ”Jämmer och elände” från 1978, med tolkningar av skillingtryck, är en svensk klassiker.

Föräldrarna var även och såg premiärkvällen. Jag frågar om det märktes att Melissa var nervös. ”Ja, men det gjorde inget, hon var skitrolig”, säger Maritza.

För den som inte vet något om hennes våndor framstår Melissa Horn som född att stå på scenen.

Under konserten spelar hon en outgiven gammal låt, ”Min rosa radio”, som handlar om just – en rosa radio. Hon tillägnar låten sina föräldrar. Sedan bär hon in den faktiska radion på scenen, femtiotalsrosa med inbyggd cd-spelare, och berättar historien bakom. Hon fick den i födelsedagspresent, djupt besviken över att hon inte fick den väska hon hade önskat sig. Men det var genom den rosa radion hon började älska musik.

Samtidigt som hon i mellansnacket är avväpnande, skrattar och svär (”Jag vet, jag svär alldeles för mycket”) så balanserar hon hela tiden på ömtålighetens gräns när hon framför låtarna.

Och publiken håller andan.

Engelsmannen Nick Drake gjorde musik vars melankoli och glimrande melodier och akustiska gitarrspel har paralleller till Melissas. När Nick Drake skickades ut på sin första turné på pubar vågade han aldrig säga till publiken att vara tyst. Låtarna dränktes av sorlet. Nick Drake spelade aldrig mer live.

En annan parallell jag tänker på när jag ser Melissa Horn är en gammal tv-serie, ”En röst i natten” som sändes i slutet av 1980-talet. Serien handlade om en hårdhudad nattradiopratare som tog emot samtal från lyssnare som hade behov att prata av sig.

Melissa Horn är som Jack Killain i ”En röst i natten” och Nick Drake i en och samma person.

På sin hemsida skriver hon då och då inlägg där hon berättar om sitt liv. Det kan vara allt från att hon tagit körkort till meddelanden som: ”Tack till alla er som köpte halvsnygg merch av oss förra året. Jag fick precis höra att överskottet blev stort och vi skänker rubbet till välgörenhet”.

Merch är branschspråk för merchandise, konsertsouvenirer som t-shirts, halsdukar, affischer.

”Jag har ingen aning om hur min framtid blir”, säger Melissa. ”Jag kanske spelar in ett nytt album nästa år. Jag kanske aldrig mer släpper ett nytt album. Det är en både en skön frihet och en läskig frihet.”

Sittande i konsertlokalen känner man att du har en speciell relation till din publik. Får du mycket gensvar även utanför konsertlokalen?

”Ja, det är många som skriver till mig.”

Vad vill de veta?

”De berättar mest om sig själva, vill dela med sig.”

Vad berättar de?

”Det kan jag inte säga, det är mellan dem och mig, men det är tunga saker. Folk som mår dåligt. Många som är ensamma. Många unga tjejer som berättar om övergrepp, ätstörningar. De flesta som skriver bär på någon form av sorg.”

I Norge har Melissa Horns musik en speciell klangbotten. Hon gör lika många spelningar i Norge som i Sverige under turnén. Efter terrorattentatet på Utøya 2011 blev hennes låt ”Kungsholmens hamn”, en skildring av ett dråp på en ung person, en av mest spelade låtarna under sorgearbetet. (En annan var Lalehs ”Some die young”.) Melissa Horn framträdde också på minnesstunden för offren.

”Jag spelar inte den låten i Sverige längre, men alltid i Norge.”

Melissa Horn har aldrig spelat på begravningar men på flera bröllop.

”Fast bara för vänner. Men de vill aldrig att jag spela någon av mina låtar! De funkar inte på bröllop, haha. Jag har på begäran spelat Kents ’Utan din andetag’, Carolas ’Evighet’ och Björn Afzelius ’Sång till friheten.”

Vilka liveartister tycker du själv är bäst på att uppträda ensamma på scen?

”Tracy Chapman och Anna Ternheim. Jag såg Tracy Chapman på Cirkus när jag var 15. Det var första gången jag var på Cirkus. Det var så fruktansvärt bra. Jag ville se henne nästa gång men lyckades inte få någon biljett. Anna Ternheim på hennes senaste soloturné. Hon var själv på scenen och hade byggt olika stationer på scenen som gick mellan. En låt sjöng hon acapella till komp av en mentronom. Det var så inspirerande att se någon behärska sitt uttryck så totalt.”

(slut)

FAKTARUTA

Namn: Melissa Horn.
Ålder: 30.
Yrke: Musiker.
Aktuell med: Ute på en vinterturné i Sverige och Norge.