Krönika, DI Weekend
Weekend 22 december
Krönika
Jan Gradvall
Den åldrade popkulturen största fiende är alla jubileum. Nästan varje vecka är det 20 eller 30 eller 40 eller 50 år sedan ett mästerverk gjordes.
Det är så många jubileer hela tiden att det förmodligen är en tidsfråga innan någon meddelar att det i morgon firas ett jubileum över alla jubileum.
Alla dessa jubileer blir som höstlöv som gör att de nya skotten där under inte syns. Återväxten får för lite uppmärksamhet.
Med detta sagt så är det ett av alla jubileum under 2017 som uppmärksammades för lite.
Att det 26 maj var 50 år sedan Beatles släppte albumet ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” fick stor uppmärksamhet. Men den Beatles-utgåva från nyckelåret 1967 som det finns allra störst anledning att återvända till i dag är inte det albumet utan den singel som föregick det.
Den 13 februari 1967 gav Beatles ut en singel med två A-sidor, ”Strawberry fields forever” och ”Penny Lane”.
Popmusiken går hela tiden framåt. De som hävdar att det var bättre förr var själva bättre förr. Men det finns inget konstverk i pophistorien som inspirerar och berör mer än denna singel.
Beatles är det största popbandet i historien. Singeln med ”Strawberry fields forever” och ”Penny Lane” är bandets finaste stund.
Rob Sheffields ”Dreaming the Beatles” är den skarpaste musikbok jag läst under 2017. En tes Sheffiled driver i boken är att det egentligen finns två Beatles.
Det Beatles som fanns i verkligheten 1960-1970 var stort. Men det Beatles som därefter uppstod i våra huvuden är ännu större, ännu intressantare.
Mycket har skrivits om de interna motsättningar som ledde till Beatles splittring. Samtidigt är det något som drabbat i princip samtliga band. Alla börjar bråka för eller senare.
Men Rob Sheffield sätter fokus på hur extremt tajt Beatles-medlemmarnas vänskap var dessförinnan.
Efter albumet ”Revolver” gavs ut hösten 1966 tog Beatles för första gång en tre månader lång semester. Detta var första gången de var ifrån varandra. Under sina sex första år var de i princip alltid tillsammans.
Under semestern från Beatles lät sig Paul McCartney uppslukas av konstscenen i London och komponerade ett filmsoundtrack. George Harrison reste till Indien för att studera sitar med Ravi Shankar som lärare. Ringo Starr lekte med filmkameror i sin trädgård.
John Lennon reste till Spanien för att som skådespelare spela en mindre roll i Richard Lesters film ”How I won the war”. Det gick inte så bra. Han saknade sina vänner intensivt.
John Lennon hade lyckats övertala bandets roadie Neil Aspinall att följa med till Spanien som sällskap. Att spelade Monopol med honom var det enda John Lennon tyckte var kul. ”I didn’t meet anyone else I liked”.
För att lätta på saknaden plockade han upp sin gitarr. Under hela Spanien-vistelsen arbetade John Lennon på enda låt om och om igen. Det började som en folkinspirerad ballad, snarlik Bob Dylans ”It’s all over now, baby blue”, men utvecklades till något helt annat.
Att John Lennon för första gången sedan tonåren inte turnerade gjorde att han började blicka inåt, tänkta tillbaka på sin barndom. Strawberry Field (Lennon lade till s:et) var namnet på ett barnhem i Liverpool som låg nära huset där han växte upp.
John Lennon övergavs av sin mamma och pappa. I stället växte han upp med sin barnlösa moster Mimi Smith och hennes man. Strawberry Field låg nära Mimis hus. John Lennon brukade klättra över muren till Strawberry Field och leka i den stora trädgård som var lekplats för föräldralösa barn.
John Lennon saknade de andra tre i Beatles så intensivt att han hade högst allvarliga planer på att de skulle tillsammans skulle flytta till en ö i Grekland. I juli 1967 åkte de till och med en ö och provbodde med sina familjer, men de andra tre tröttnade snabbare än Lennon.
Ensamheten och sökandet efter en egen identitet blev nu i stället en sång han kallade ”Strawberry Fields Forever”. När John Lennon spelade upp låten för de andra när de återförenades i London blev det först helt tyst. Den förste som talade var Paul: ”That is absolutely brilliant”.
De blev så inspirerade att de började spela in samma kväll. Den drömilka ”Strawberry Fields Forever” är ett jämbördigt samarbete mellan alla fem i studion. Producenten George Martin hade en avgörande roll. Alla skapar på den absoluta toppen av sin förmåga.
Paul McCartney blev så tagen av John Lennons barndomsminnen i Liverpool att han skrev en egen låt. Paul kom ihåg Strawberry Field. Han visste också vad Penny Lane betydde för John. Penny Lane var den gata där John bodde med sin mamma Julia innan hon lämnade honom.
”Strawberry Fields Forever” och ”Penny Lane” gavs ut på samma vinylsingel. Om man efter det hysteriskt uppskruvade 2017 söker en värdig plats att börja om finns det ingen bättre avrundning. God jul.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KOKBOK
Marcus Samuelsson, ”Matlagning i Harlem: Red Rooster” (Mondial). Inte bara en väldigt snygg och inspirerande kokbok, utan ett humanistisk och multikulturellt manifest. Marcus Samuelsson lägger in hela sin själ inte bara i sina restauranger utan även i bokens texter. Förord av Jason Diakté.
JAZZ
”I called him Morgan”, SVT2 27 december 21.45. Inte sedan Ingmar Bergmans ”Fanny & Alexander” har någon svenskproducerad film fått bättre recensioner av amerikanska filmkritiker än Kasper Collins impressionistiska mästerverk om mördade jazztrumpetaren Lee Morgan. Läggs ut på Play redan på julafton.
CHEFREDAKTÖR
Edward Enninful, brittiska Vogue. Från och med decembernumret av Vogue, med texter av bland andra Zadie Smith, är det Enninful (född i Ghana, uppvuxen i västra London) som leder denna benvita institution. Missa inte Arena Homme där Juergen Teller porträtterar sin vän med fin text och portfolio på 40 sidor.
+
BONUS NR 1:
En president som gör ständigt utfall mot eliten i Washington. En president som ertappas med lögner och kontrar med att påstå att det är pressen som ljuger. Pressekreterare som förnekar allt.
Mycket av det som just nu rullas upp med Donald Trump har paralleller till Richard Nixons uppgång och fall.
Den 12 januari är det svensk biopremiär för Steven Spielbergs flerfaldigt Golden Globe-nominerade och Oscartippade ”The Post”. En film om vad som hände i juni 1971 med The Pentagon Papers, avslöjandet av mörka regeringshemligheter. Nixon försökte förbjuda tidningar att publicera rapporten men trotsades av några dagstidningar med The Washington Post i spetsen.
Filmen ”The Post” handlar om samarbetet Katherine Graham, USA:s första kvinnliga tidningsutgivare, och Ben Bradlee, tidningens chefredaktör, och hur tog ställning för yttrandefrihet. (Ett år efter The Pentagon Papers kom Watergateskandalen där återigen The Washington Post var ledande.) Katherine Graham spelas av Meryl Streep och Ben Bradlee av Tom Hanks.
I väntan på filmen ”The Post” har en mycket intressant ny dokumentär av om Ben Bradlee just lagts upp på HBO Nordic, ”The Newspaperman”. Ben Bradlee dog 2014, 93 år gammal. Hans levnadshistoria är bättre än fiktion. Krigshjälte under andra världskriget. Bäste vän med John F Kennedy.
Innan Ben Bradlee tog över The Washington Post var den sedd som en andraklassens landsortstidning. Berättarösten i dokumentären är Ben Bradlees egen, hämtad från ljudboksinläsningen av hans självbiografi.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”Vi kräver ett skivbolag i varje by!” Så stod det på en singel som gavs ut 1979. Skivbolaget hette Svenska Popfabriken och var baserat i Klippan.
Svenska Popfabriken gav ut den allra första och kanske bästa svenska punksingeln, ”Vårdad klädsel” med Kriminella Gitarrer. Någon månade sedan kom legendariska samlingsalbumet ”Svensk Pop” där gruppen Torsson presenterade sig med låten ”Klippans centrum”, en låt som beskrev just livet den skånska byn. (En annan av Torssons tidiga låtar hette ”Bertils gatukök”.)
Två av nyckelfigurerna från scenen i Klippan – Mats P, gitarrist i Kriminella Gitarrer och demonproducenten Pål Spektrum – har nu under sina riktiga namn, Mats Pettersson och Anders Pålson, sammanställt en ambitiös och påkostad bok utgiven på eget förlag som kartlägger en viktig del i svensk pophistoria, med just titeln ”Ett skivbolag i varje by”.
Vad som inspirerade dem var Charlie Gilletts bok ”The sound of the city” från 1970 där han beskriver hur rocken i 1950-talets gryning växte fram på små skivbolag på regionala marknader.
Plattform för Svenska Popfabriken var Studio Bobadill och en musikförening som startats 1977 av Bo Ingvar Olsson, musikledare på den kommunala musikskolan i Klippan.
Det första som gavs ut var experimentella stycken på rullband med titlar som ”Maskinerna ska dö” och ”Befriade från skolan”. Inspelning gjordes i skolans idrottshall, med gymnasiekören, och Stry Terrarie (senare i Ebba Grön) som tryckte igång bandspelare med udda ljud.
Bokens kapitel är skrivna av olika musikprofiler. Hans Dahlén, trummis i Torsson, berättar utförligt om hur han försörjde sig på en fabrik som tillverkade fiskgratäng. ”Fisken kom till oss i form av djupfrysta, rektangulära block som vägde runt sju kilo och var inslagna i kartong”.
En av höjdpunkterna i boken – typisk för hela scenen – är en bild där Torsson repeterar i ett kursbibliotek på Kemicentrum i Lund.
Jan Gradvall
Kortis nr 3:
Songwriting Camp har blivit en viktig del av Stockholm som ett centrum för internationell popmusik. Ett låtskrivarläger på Pop House Hotel, en del av ABBA-museet, där unga låtskrivare och producenter från hela världen samlas en helg och skriver låtar och bygger nätverk.
Songwriting Camp startade 2015 och stöds av bland andra Björn Ulvaeus. Förutom i Stockholm har låtskrivarläger även hållits i Paris, London och Budapest.
Nästa läger hålls 14 till 17 januari 2018. Listan på medverkande är intressantare än någonsin, med fokus på tre kontinenter där utvecklingen inom pop går mest framåt: Afrika, Asien och Sydamerika.
Bland de medverkande i år finns DJ Rachael, den första kvinnliga dj:n i Uganda, producenten Jinku från Nigeria, nyckelfigur i den revolutionerande scenen i Östafrika, mexikanska Monica, flerfaldig vinnare av latinska Grammy, samt listtoppande Sky från Kina, verksam inom mandopop.
Mandopop betyder pop på mandarin. Tillsammans med cantopop (pop på kantonesiska) tyder allt på att dessa genrer kommer få lika stor internationell spridning om koreanska K-Pop, den genre som gav världen ”Gangnam style”.
Jan Gradvall