Krönika, DI Weekend
Weekend 24 november
Krönika
Jan Gradvall
Nästa vecka släpps U2:s ”Songs of experience”. Ett album med några sånger som tillhör det starkaste det irländska bandet spelat in. Sånger om livets gång som understryker något som få eller ingen i branschen vill tala om.
U2 har alltid varit som bäst när bandet är som mest kristet.
Begreppet kristet rockband måste vara den minst lockande och säljande beskrivning som finns. För att förstå U2:s förhållningssätt till religion måste man förstå bandets historia.
1983 förklarade Bono för en storögd amerikansk Rolling Stone-journalist att U2:s verkliga rebelliskhet inte finns att hitta i någon rock’n’roll-livsstil utan i deras tro.
Bono: ”Vi är rebelliska just för att vi utmanar vad folk normalt betraktar som rebelliskt. Hela grejen med rockstjärnor som gör ner bilar i swimmingpoolen – det är inte rebelliskt. Riktig rebelliskhet börjar hemma, i ditt hjärta, i din vägran att kompromissa med din övertygelse och dina värderingar.”
Nyckeln till gåtan Bono fanns där från den allra första början. Redan i första spåret från gruppens första album lade han alla kort på bordet. ”I Will Follow” sammanfattar den händelse som förändrade hans liv.
I september 1974 begravdes Bonos morfar. Begravningen ägde rum på militärkyrkogården vid Blackhorse Avenue i Dublin. När Bonos mamma, Iris Hewson, föll ihop under begravningen utgick alla från att hon var nedtyngd av sorg.
Det var hjärnblödning. Kort tid därefter dog hon på sjukhuset. Bono var 14 år.
”I Will Follow” utgår från den dagen då hans mamma och morfar dog och väggarna rasade samman i hans liv (”the four walls tumbling down”). Från att ha varit en kärnfamilj bland andra på Cedarwood Road i Dublin blev familjen Hewsons hus hemvist för tre ensamma män: hans pappa, Bobby, hans sju år äldre bror Norman och Bono. Pappan och brodern var vuxna män. Bono var pojken som snabbt tvingades bli det (”a boy tries hard to be a man”).
I boken ”U2 Into The Heart” (Thunder’s Mouth Press), där journalisten Niall Stokes går igenom bakgrunden till alla U2-låtar, berättar Bonos närmaste vän Gavin Friday om hur Bono på kvällarna började komma förbi och hälsa på. ”Jag tror att han egentligen ville träffa min mamma lika mycket som han ville träffa mig.”
Bono har själv i olika intervjuer berättat om hur han under resten av tonåren riktade all sin saknad utåt. Han välte bänkar i skolan. Han blev känd för att aldrig ge sig i diskussioner. Vänner och familj gav honom det först av hans många smeknamn, ”The Antichrist”.
När punken kom 1976, två år efter hans mammas död, var den som skräddarsydd för en förvirrad tonåring fylld av oförlöst frustration. Bono blev skolans första punkare. Han lyssnade på Ramones och Patti Smith.
Tillsammans en likasinnad vän, Larry Mullen Jr, satte Bono upp en lapp i skolan. De som var intresserade av att bilda ett rockband skulle efter skoldagens slut träffas utanför familjen Mullens hus. Två dök upp. Den blyge gitarrbyggaren Larry ”The Edge” Evans och en excentrisk i kille afghanpäls och färgade glasögon, Adam Clayton.
Hela den tumultartade utvecklingen under dessa år, från övergiven pojke till arg ung man, finns dokumenterad i ”I Will Follow”.
Den första fasen med självmordstankar och pojkens lockelse att gå samma väg som mamman (”his mother takes him by the hand”). Övergångsfasen då han hittar en ny identitet (”I was looking at myself, I was blind, I could not see”). Och den tredje fasen, då han dubbelt frälst – först av Patti Smith, sen av Jesus – ser ljuset (”I was lost – I am found”).
Den sista meningen bör läsas två gånger.
Nästan alla andra artister som kallas kristna har ärvt sin tro av föräldrar och omgivning. Men Bono blev frälst av punken innan han kristen.
Steve Stockman, en präst i Belfast, har skrivit en bok om U2, ”Walk On” (Relevant Books), där han går igenom religionens roll i U2:s musik.
En dag på McDonalds i Dublin blev de vittne till hur en Hare Krishna-medlem började skymfa en man som satt och läste Bibeln. De gick emellan för att stoppa bråket, men också för att de var nyfikna på mannen som läste Bibeln.
Mannen hette Dennis Sheedy. De började prata med honom, blev vänner och följde med på bibelstudier och bönestunder. Innan årets slut var Bono, The Edge och Larry Mullen Jr djupt troende. (Adam Clayton är ateist.)
U2:s bästa sånger har en kristen grund, från ”Pride” och ”I still haven’t found what I’m looking for” till sånger på nya albumet vars texter är utformade som brev skrivna av Bono till sin fru och sina söner och döttrar.
För några år sedan sedan framstod U2 som ett uträknat och irrelevant band. Genom att bejaka sin tro har bandet återigen hittat fokus.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
DOKUMENTÄR
”Chasing Train: The John Coltrane Documentary”, Netflix. Efterlängtad film om tidernas främste saxofonist. Om rasism och heroin och hans död i levercancer 1967. Skådespelaren Denzel Washington läser upp brev av John Coltrane. Bland de intervjuade finns Polarpristagaren Sonny Rollins och president Bill Clinton.
PODCAST
”Broken record”. Världens mest inflytelserika musikproducent i modern tid, Rick Rubin, och världens mest mest inflytelserika journalist i modern tid, Malcolm Gladwell, har gått samman för att göra en musikpodcast. Underbart nischat.
BOK
Ta-Nehisi Coates, ”We were eight years in power” (Oneworld). Samlingsvolym med de långa essäer som den svarte författaren Coates skrev under de åtta år som USA hade en svart president. Sök på YouTube om Coates uttalande om bruk av n-ordet. Ingen har uttryckt det skarpare.
+
BONUS NR 1:
Vem vinner streamingmarknaden? Spotify eller Apple Music?
I Sverige har Spotify redan vunnit, men i stora delar av världen är det fortfarande helt öppet. Jimmy Iovine på Apple Music säger i en ny intervju i Billboard att striden kommer att avgöras land för land.
Apple Music presenterar nu en fördel – musikdokumentärer.
På Apple Music kan man se två av årets mest omtalade dokumentärer. Långfilmslånga filmer som visats på bio i USA och lika gärna kunde ha hamnat på Netflix eller SVT Play.
”The Bert Berns Story” handlar om låtskrivaren som skrivit ikoniska låtar som ”Twist and shout” (Isley Brothers, Beatles), ”Piece of my heart” (Erma Franklin, Janis Joplin), ”Brown eyed girl” (Van Morrison) och ”Everybody needs somebody to love” (Solomon Burke, Blues Brothers).
”Clive Davis: The soundtrack of our lives” porträtterar den i dag 85-årige skivbolagslegenden som spelar en avgörande roll i karriärerna för Rod Stewart, Carlos Santana, Whitney Houston och Alicia Keys.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”Hitlåtens historia” har blivit ett av de bästa programmen inom public service. Serien har aldrig varit bättre än just nu.
Magnus Bronis avsnitt tisdags handlade om Alphavilles ”Forever young”. En historia som helt förändrar ens bild av den kanske mest 1980-talsaktiga av alla 1980-talsballader. Låten skapades av ett politiskt kollektiv i Västtyskland. Fram till utgivningen var det en uptempolåt – innan någon föreslog att på mixerbordet vrida ned alla regler förutom sången och en stämningsskapande synthesizer.
I det kommande ”Hitlåtens historia”, visas på tisdag 28 november, rullar Håkan Thörn upp historien om Dr Albans ”No coke”. Genom djuplodande research av ett slag som alla andra tv-program borde studera – det måste ha tagit månader – berättas historien om en artist som imponerade så mycket på Nelson Mandela att han ville träffa Dr Alban. Låten ”No coke” startade karriären för Denniz Pop. Texten handlar om ett knivdråp på en nattklubb på Apelbergsgatan i Stockholm
Bland guldkornen i arkivmaterialet: knattereportern Peter Wolodarski intervjuar Dr Alban.
Jan Gradvall