Skivrecensioner, DI Weekend
Sam Smith
The thrill of it all
Capitol
Betyg: 5
Under genomlyssningen av Sam Smiths nya album sitter jag och tänker, ”Aha, kul, han tolkar en gammal klassiker”. Sen inser jag att, nej, det är faktiskt en ny låt. En ny helt låt som han skrivit själv.
Det händer inte en gång. Det händer hela tiden.
Att skriva melodier som på samma gång framstår omedelbara samt så mångbottnade att man aldrig tröttnar på dem är det svåraste som finns i musikvärlden.
Ganska många musiker kan skriva krävande och experimentell musik. Endast Burt Bacharach kunde skriva ”I say a little prayer”.
De flesta artister ska vara nöjda med om de får till en evergreen på ett album. Det betyder inte att albumet är dåligt, tvärtom, det kan till och med vara ett mästerverk, men melodierna är inte evergreens i bemärkelsen att man utan ansträngning kan nynna dem.
Genom historien finns det några ytterst få album där precis varenda låt känns som en evergreen. ”Goodbye yellow brick road” av Elton John. Soundtracket till ”Sound of music”. ”Tapestry” av Carole King. ”Come away with me” av Norah Jones. ”21” av Adele. ”Thriller” av Michael Jackson. ”Arrival” av ABBA. ”True blue” av Madonna. ”Purple rain” av Prince. Kanske även soundtracket till ”Frozen”.
25-årige engelsmannen Sam Smiths uppföljare till debuten ”In the lonely hour” är ett sådant album.
Det finns ingenting nyskapande eller så kallat djärvt över det här albumet. Sam Smith vandrar längs samma gula tegelstensväg som en gång Elton John. Det uppenbart hur mycket han älskar soul och gospel. Arrangemangen är gammaldags. De flesta låtar är ballader, pampiga diafragmaballader.
Men alltsammans är så oerhört välgjort. Precis varenda låt håller, varenda melodi bär. Det finns ingen anledning att, som brukligt nu för tiden, välja ut de bästa låtarna till spellistor. Det går att lyssna på albumet i ett svep. Musiken bara rinner som kommen ur en kran.
Precis som i fallet med Norah Jones och Adele kommer Sam Smiths nya album att spelas så mycket på caféer och i klädbutiker den närmaste månaden att du kommer ledsna på det innan jul.
Därefter, några år senare, när du återigen hör låtar som ”Baby you make me crazy” och ”HIM”, där Sam Smith sjunger om mannen han älskar, kommer du inse att detta var popmusik för evigheten.
Jan Gradvall
The Gothenburg Combo
Seascapes: 20 000 leagues under the sea
Gbgcombo
Betyg: 4
Ingen roman har gjort lika stort intryck på mig som Jules Verne som ”En världsomsegling under havet”. Det var min absoluta favoritbok som barn. Nu har en Göteborgs-duo bestående två virtuoser på akustisk gitarr, David Hansson och Thomas Hansy, tolkat denna roman musikaliskt. Hur låter en färd med en havsström? Ett korallrev? En jättebläckfisk? Deras samspel känns lika minutiöst genomtänkt som ledigt och intuitivt; gitarrerna antar rollen som berättarröster. Kapten Nemo skulle lyfta på sin kaptensmössa. Alla stycken framförs live och är mixad av Åke Linton, känd som ”den fjärde medlemmen” i Esbjörn Svensson Trio. Även gitarrerna de spelar på är handbyggda av svenskar, Thomas Fredholm och Per Hallgren. Träet sjunger.
Jan Gradvall
Egba, Solar Plexus, Rena Rama – med flera
Svensk Jazzhistoria vol 11: 1970-1979
Caprice
Betyg: 4
Svensk Jazzhistoria är en världsunik antologiserie utgiven av statligt ägda skivbolaget Caprice Records. Första volymen hade titeln ”Varning för jazz” och täckte perioden 1899-1930. Därefter har det släpps ytterligare tio boxar, med exempel som ”Rytm och swing 1937-39” och ”The Golden Years 1952-1955”. Med utgåvorna följer omslagstexter så välgjorda och fylliga att de är som böcker i miniatyr. När jag var med och gjorde boken ”Tusen svenska klassiker” var serien Svensk Jazzhistoria en av våra huvudkällor när det gällde urvalet av jazz.
Nya volymen täcker in hela 1970-talet. Fyra cd-skivor samt en bok på 188 sidor med djupgående intervjuer med decenniets två centralfigurer, Lennart Åberg och Monica Dominique. En varm och öppen epok där traditionell jazz möte avantgarde, både europeisk och amerikansk, och olika former av fusion som jazzfunk och jazzrock.
Jan Gradvall