Krönika, DI Weekend
Weekend 27 oktober
Krönika
Jan Gradvall
I dag, 27 oktober, är det premiär för den andra säsongen av ”Stranger things”, den tv-serie som haft störst påverkan på populärkulturen de senaste åren. Hela den nya säsongen har just lagts ut på Netflix.
Handlingen i ”Stranger Things 2” i tar sin början 1984, tre dagar före Halloween.
Tack vare George Orwells roman har 1984 blivit ett ikoniskt år. Mindre uppmärksammat är att 1984 också är ett av de mest omvälvande årtalen i pophistorien.
Utan att producenterna för ”Stranger things 2” förmodligen är medvetna om det så har handlingen förlagts till exakt det ögonblick då en pophistorisk epok avslutades och en annan påbörjades.
I oktober 1984 sände BBC ett inslag av reportern Michael Buerk om den pågående svältkatastrofen i Etiopien. Bob Geldof satt hemma i tv-soffan och såg inslaget.
På rekordkort tid skrev han en stödlåt till de svältande tillsammans med Midge Ure från Ultravox och samlade sedan ihop hela den brittiska popeliten, döpt till Band Aid, för att spela in den.
Den 29 november 1984 släpptes ”Do the know it’s Christmas?”. Det blev den dittills bästsäljande singeln i brittisk historia. Låten inspirerade till en amerikansk motsvarighet, ”We are the world”, utgiven i mars 1985. Hjälpinsatsen nådde sin kulmen när Bob Geldof i juli 1985 arrangerade Live Aid, direktsänd över hela världen.
Den låt som Band Aid petade ned från första platsen i Storbritannien var signifikant nog ”The power of love” med Frankie Goes To The Hollywood.
Popåret 1984 hade fram till dess ägts fullständigt av Frankie Goes To Hollywood.
Liverpool-gruppen inledde året med ”Relax” som låg etta i Storbritannien fem veckor. I juni kom uppföljaren ”Two tribes”, ännu större, etta i nio veckor. Samma dag som ”Stranger things 2” inleds, 29 oktober, släpptes debutalbumet ”Welcome to the pleasuredome”, som blev etta på albumlistan. Från albumet plockades nästa singel, superballaden ”The power of love”.
Kontrasten mellan Frankie Goes To Hollywood och Band Aid kunde inte ha varit större.
Frankie Goes To Hollywood var det mest kontroversiella engelska bandet sedan Sex Pistols. Debutsingeln ”Relax” var en hyllning analsex, även om texten var tvetydig.
När radiodiscjockeyn Mike Read på BBC insåg vad låten handlade om vägrade han spela den. Frankie Goes To Hollywood frontades av två homosexuella män i S&M-utstyrsel som såg ut som Tom of Finland-teckningar. Bakom dem tre musiker som såg ut som huliganer som hasat sig ned från läktarna på Anfield, Liverpool FC:s fotbollsarena.
Frankie Goes To Hollywood utmålades av tabloidtidningar för att leda ungdomen i fördärvet. Inga andra artister ansågs lika demoraliserande. (Gangsterrap var 1984 ännu inte uppfunnet.)
I det ögonblicket klev Band Aid in som änglar i vita särkar. Band Aid var goda förebilder. Äntligen popmusiker som tog samhällsansvar. Äntligen popstjärnor utnyttjade sin popularitet till att göra världen mer rättvis.
Tittar man på popmusiken i dag märker man att vi fortfarande lever i Band Aid-världen. De popstjärnor som lyfts fram i dag är de som upprepar vad det rådande debattsamhället valt ut som de rätta åsikterna. De som inte gör det kritiseras. I en debattartikel i somras fick Håkan Hellström kritik för att han inte gjorde politiska uttalanden under sin sommarturné.
Samtidigt har popkulturens styrka alltid legat i att vara motvalls. Att inte föregå med gott exempel.
Listan på artister som under genombrottsåret anklagas för att leda ungdomen i fördärvet kan göras lång: Elvis Presley, Little Richard, Kiss, Alice Cooper, WASP, Donna Summer, NWA, Ice-T, Marilyn Manson.
I den traditionen kan man även placera Frankie Goes To Hollywood. Gruppen borde givetvis varit med i Band Aid-uppställningen, men sångaren Holly Johnson göms på singelns B-sida.
Liverpool-gruppens brinntid var extremt kort. Allt hände under elva månader 1984, en period då tomteblosset var vackrare än något.
Denna vecka släpps gruppens dubbel-lp ”Welcome to the pleasuredome” i en nyutgåva, både cd och vinyl. Det låter sagolikt bombastiskt, inklusive en version av Bruce Springsteens ”Born to run”. Konceptuellt är det briljant.
Inuti utgåvan finns en väldigt intressant essä av Paul Flynn, som skrivit boken ”Good as you: From prejudice to pride, 30 years of Gay Britain”.
Paul Flynn lyfter fram 1984 som ”probably the gayest year in British pop culture”. Bland de som gjorde briljant pop det året fanns även Culture Club, Dead Or Alive, Soft Cell, Pet Shop Boys. Till det kan lägga till artister som då ännu framställde sig själva som hetero: George Michael, Freddie Mercury, Elton John.
Paul Flynn drar paralleller mellan Frankie Goes To Hollywood och en annan Liverpool-grupp. En stor del av Beatles framgång låg i att gruppen hade en briljant manager, Brian Epstein, som var gay och visste hur man skulle lägga fokus på snygga pojkar.
Vad Frankie Goes To Hollywood gjorde var en omvänd Beatles. De placerade Brian Epstein längst fram vid mikrofonen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
FÄRG
Prince-lila. New Jersey-företaget Pantone*, grundat 1963, är känt för sitt färgsystem som används av formgivare världen över. Nu har Prince som första människa hedrats med en egen Pantone-färg, döpt till Love Symbol #2. Färgprovet taget från Princes specialgjorda lila flygel.
* Super om ni kan få till ett registerings-R vid Pantone.
KOMIKER
Peri Gilpin, ”Broad City”, Comedy Central. I en manlig sitcomvärld var den stenhårda radiobossen Roz i ”Frasier” ett lysande undantag. Nu hyllas skådespelaren Peri Gilbin av den lysande feministiska komediserie, ”Broad City”. I nya avsnitten spelar hon Abbis mamma.
VINYL
Beck, ”Colors”, Deluxe, (Capitol). Som trycksak och konstverk betraktat är vinylutgåvan av Becks nya album mästerverk. Formgivning i klass med Barney Bubbles omslag till Elvis Costello. Tryck på genomskinlig plats och papper. Absolut perfekta grundfärger, inklusive två knallröd vinyler.
+
BONUS NR 1:
Den bästa tv-serien just nu: ”Mindhunter”.
1995 skrev FBI-agenten John Douglas boken ”Mindhunter”, med undertiteln ”Inside the FBI:s elite serial crime unit”, en skildring av hans 25 år i yrket som en av de som utvecklade psykologiska profiler för att kartlägga seriemördare.
John Douglas användes som förlaga till FBI-agenten Jack Crawford i filmen ”När lammen tystnar”. En enorm framgång som ledde till en inflation i spekulativa och alltmer förutsägbara filmer och tv-serier om seriemördare.
När mästerregissören David Fincher i nya Netflix-serien ”Mindhunter” går tillbaka till originalkällan – boken som skapade allt – gör han något helt annat.
Bort med all action, bort med nästan allt blod. I stället totalt fokus på psykologi.
Hur fungerar våra hjärnor? Hur lyckades FBI på 1970-talet få machopoliser att förstå att de kunde lära sig mycket av Sigmund Freud och Dostojevskij?
David Fincher har regisserat de första två och de sista två av de tio avsnitten. Hans förtexter och grafik är som vanligt snyggare än allting annat. Två avsnitt är regisserade av danske Tobias Lindholm (”Borgen”).
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Får man göra vad som helst med ett konstnärligt arv? Ett av de stora diskussionsämnena i musikvärlden efter Princes plötsliga död 21 april 2016 är vad som kommer att hända med det mytomspunna valv han lämnade efter sig i sin studio i Minneapolis, The Vault, fyllt av tusentals outgivna inspelningar.
I ett lysande avsnitt av SVT:s kulturprogram ”Kobra” har nye programledaden Parisa Amiri åkt dit för att ta reda på.
Som tittare får man följa med in i Paisley Park-studion, där tv-kameror sällan varit, och se intervjuer med några som jobbade med Prince.
Människor boende i Minneapolis, bland dem radiojournalisten Andrea Swenson, berättar om hur Prince hela tiden var synlig i stadens skivaffärer, biografer och bjöd in fans till exklusiva spelningar i sin studio.
Parisa Amiri intervjuar även tuaregmusikern Mdou Moctar från Niger som spelar huvudrollen i en västafrikansk version av Prince-filmen ”Purple rain”.
Kobra om Prince sänds 31 oktober 22.00.
Jan Gradvall