Krönika, DI Weekend
Weekend 20 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Varför är vi så omättligt fascinerande av ”Blade Runner”? De som inte sett ”Blade Runner”-filmerna – originalet från 1982 och den just nu bioaktuella uppföljaren – tror antagligen att det handlar om science fiction, action, scenografin, den oemotståndliga ytan.
Det är sant, det finns med som en del av svaret. Men huvudanledningen till att jag och många andra aldrig tröttnar på ”Blade Runner” är att filmerna så elegant och förföriskt omformulerar de äldsta och svåraste frågorna i mänsklighetens historia.
Vad innebär det att vara människa? Varför finns vi till? Varför finns jag till?
Rötterna till den existentiella aspekten av ”Blade Runner” leder tillbaka till några caféer i Saint-Germain-des-Prés i Paris.
Under en kort reportageresa till Paris härom veckan hade jag ett par timmar över. Jag använde dem till att bege mig just dit, slå mig ned med en kaffe, och läsa en nyutgiven bok jag påbörjat på planet, ”Existentialisterna: En historia om frihet, varat och aprikocoscocktails” (Albert Bonniers Förlag) av engelska Sarah Bakewell.
Jag valde bord med omsorg. Existentialismens två popstjärnor, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, huserade på flera av de i dag närmast söndermytologiserade caféerna på Boulevard Saint-Germain, men deras favorit var Flore, särskilt andra våningen.
På gatuplanet på Flore är det alltid fullt av amerikanska turister som ser ut som de är med i en Woody Allen-film. Men i dunklet på övervåningen, där inte finns någon utsikt, går det fortfarande att förnimma historien.
Anledningen till att Jean-Paul Sartre och Simone de Beuavoir alltid satt och arbetade på caféer var att Paris lägenheter var så små och dragiga. Att just Flore blev deras favorit berodde på att ägaren ibland lät dem få ett eget avskärmat rum.
Att tala om existentialism i dag är vanskligt. Vad som händer bara jag uttalar ordet är att det växer ut en låtsatscigg av märket Gitanes mellan mitt högra långfinger och pekfinger samt hissas ned en basker från taket.
Existentialismen har blivit en kliché, filosofins svar på grunge.
Men Sarah Bakewells bok tränger igenom all rekvisita, viftar bort röken och förklarar på ett seriöst men samtidigt väldigt begripligt sätt vad allting handlade om. Vad allting fortfarande handlar om.
För existentialismen har aldrig försvunnit, tvärtom. Sarah Bakewell skriver att existentialistiska tankar och förhållningssätt i dag har blivit så djupt inbäddade i den moderna kulturen att vi knappt tänker på att de är just existentialistiska.
Vi känner oss överväldigade av övermåttan av konsumentval samtidigt som vi upplever oss ha mindre kontroll än någonsin. De verkliga valen krymper i alarmerande takt.
Och vi längtar efter ett mer ”verkligt” sätt att leva. ”Det namnlösa föremålet för denna längtan är autenticitet”, skriver Sarah Bakewell. ”Detta genomkorsar också den moderna underhållningen, precis som det gjorde på 1950-talet.”
Hon räknar sedan upp ett antal filmer: ”The Matrix”, ”The Truman Show”, ”Eternal sunshine of the spotless mind”, ”Ex machina” och, förstås, ”Blade Runner”.
Sartre var inspirerad av tyska fenomenologer vars filosofi går ut på att ge sig i kast med livet så som man erfar det, ögonblick för ögonblick. ”Strunta i den intellektuella bråten, rikta uppmärksamheten mot tingen och låt dem upplåta sig för sig.”
Filosofi kan bli så teoretiskt att det blir utmattande att läsa, men Sartre var inte akademiker utan skrev som den romanförfattare han var i grunden.
Att skriva medryckande var en grundförutsättningen. Sartre älskade jazz, kioskdeckare, b-filmer och kunde härma Kalle Anka.
En av de som bevittnade Sartre live vid ett cafébord sade efteråt att han påminde om en sydamerikansk bonde som hugger sig fram genom fenomenens djungel och skrämmer upp färgglada papegojor som flaxar iväg åt alla håll.
Under hela sitt liv menade Sartre att det viktiga inte var det förgångna utan framtiden. Man får inte stanna upp, man måste skapa det som kommer att bli.
Sartre, de Beauvoir och deras kollegor utvecklade existentialismen med hotet om ett kärnvapenkrig som fond. Just nu är det hotet mer konkret än det varit sedan Koreakrigets slut på 1950-talet. Skillnaden är att de två som just nu har fingrarna på avtryckarna inte är John F Kennedy och Nikita Chrusjtjov utan en fastighetshaj och realitystjärna, med knappt ett års politisk erfarenhet, samt en tredje generationens koreansk diktator som aldrig träffat ett annat stadsöverhuvud.
På Sartres begravning den 19 april 1980 följde 50 000 människor likvagnens färd. När man läser om hans energi och idéer inser man att han är lika saknad fortfarande.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Zadie Smith, ”’Swing Time” (Albert Bonniers Förlag). Någon har sagt att vi svenskar överskattar hur bra vi är på engelska. Jag är en av dem. När jag läser om Zadie Smiths senaste roman i poeten Niclas Nilssons översättning inser jag hur många nyanser jag missat. Apropå nästa uppslags recension av artisten Janka Nabay: romanen rör sig mellan just Västafrika, London och New York.
BOK
Åsa Erlandson, ”Det som aldrig fick sek” (Norstedts). Sensationell reportagebok om skolattentat i Trollhättan 2015, med helt nya uppgifter. Skrivit med ett tempo och en närvaro som för tankarna till amerikansk reportagejournalistik av yppersta klass. Författaren har tidigare skrivit för tidningen Svensk Polis.
TIDSKRIFT
The Paris Review, nummer 222, hösten 2017. Innehåller ett samtal mellan journalisterna och författarna Malcolm Gladwell och Michael Lewis. För en skrivande person är detta som ett möte 1965 mellan John Lennon och Mick Jagger. Mästarnas mästare.
+
BONUS NR 1:
När olika system och tankesätt möter varandra uppstår friktion. Ett tillstånd där helt nya idéer kan födas.
Den filmade samtalsserien ”Conversations” skapades av svenske reklamkreatören Linus Karlsson, invald i Platinaakademien, och hans New York-baserade byrån Ming Company.
Uppdraget var att skapa all content samt grafisk identitet för ett samarbete mellan IKEA och formgivaren Tom Dixon till årets Milan Design Week.
”Den först frågan jag hade när jag träffade Tom Dixon och Marcus Engman på IKEA var, ’Va, ska ni jobba ihop? Hur ska det gå till? Ni är ju två helt olika system?’”, säger Linus Karlsson. ”Men det var också det som var väldigt intressant.”
Linus Karlsson filmade samtal i en studio i Bushwick, Brooklyn, som sedan visades under Milan Design Week på en stor biograf i Milano.
Allt med oväntade resultatet och friktion när två perspektiv möttes. Serien var endast till för de som var på plats i biografen, men finns nu att se på nätet:
Peckslip.mingcompany.com/work/conversations.
Förutom ett samtal mellan Marcus Engman och Tom Dixon gjordes andra samtal mellan människor med helt olika bakgrunder.
Lund-studenten Paulina Matika, som forskar om rymdmat, talar med restaurangentreprenören Michael McCarty. Den barnslige komikern Reggie Watts talar med ett barn. Gerald Casale från Devo samtalar med sig själv i två olika skepnader.
Ett annat av samtalen, mellan regissören Spike Jonze och ”världens smartaste man”, Christopher Langan, med IQ mellan 190 och 210, är tyvärr än så länge spärrat.
Jan Gradvall