Krönika, DI Weekend
Weekend 13 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Två bekännelser. Jag har fortfarande en tjockteve. Jag använder fortfarande en akustisk almanacka.
Det handlar inte om nostalgi eller bakåtsträvande – jag bejakar den digitala utvecklingen – men min hjärna är och förblir ohjälpligt analog.
När jag bläddrar bland dagboksbladen i min Filofax så får jag helt enkelt en bättre överblick och kan lättare avgöra vad som är mer eller mindre viktigt.
På sidan för fredag den 27 oktober har jag skrivit dit tre ord med kulspets: Joan Didion, Netflix. För betona hur viktigt det är har jag även ringat in orden med rödpenna.
Den fredagen är det slutligen premiär på en dokumentär jag väntat i många, många år. ”Joan Didion: The center cannot hold”.
Joan Didion fyller 83 år i december. Ingen journalist eller författare har betytt mer för mig. Inte bara för mitt skrivande, utan även för min personliga utveckling.
Det finns en Joan Didion-betraktelse jag tänker på varje vecka. Vi är alla uppbyggda ungefär som ryska dockor. Inuti det nuvarande skalet finns våra tidigare inkarnationer: barnet, 12-åringen, 18-åringen etc. Vi tror att vi lämnat det förflutna bakom, men det följer med oss hela tiden.
Vad Joan Didion skrivit i en av sina mest personliga essäer är att om vi inte inser detta, så kommer vi förr eller senare bli väckta i natten av att vårt 16-åriga jag står där och vill prata ut.
Joan Didion nämns i Nobelprissammanhang och har kallats en av världens främsta essäister. Det är en smickrande beskrivning men ordet essä för in Joan Didion i en akademisk värld där hon inte hör hemma. Uppslagsbokens definition av essä är litterär uppsats. Joan Didions egen definition är snarare ett verktyg.
Hon använder essäformen och sina ord till att noggrant montera i sär och förklara hur saker och ting ligger till. Hur det egentligen ligger till.
I en tid när drevjournalistik tar över mer och mer tar över så är Joan Didion exempel på motsatsen. När flocken reagerar med instinkt sitter hon skeptiskt kvar och väntar.
Därefter tar hon på sig sin scarf och sina solglasögon – sin dyra scarf och sina dyra solglasögon – och promenerar ut i samtiden för att på sitt vis ta reda på sanningen.
För drygt tio år sedan intervjuade jag Joan Didion i hennes lägenhet på Upper East Side i New York. Hon var så liten, tunn och bräcklig att jag knappt såg henne i motljuset när hon öppnade dörren.
Men när hon sätter sig vid datorn blir hon en annan. Joan Didions idoler är John Wayne och Ernest Hemingway. Man kan se det ibland i hennes blick, men kan man framför allt se det i hennes språk och meningar.
Joan Didions hårda prosa ber inte om ursäkt för sig. Meningarna kliver in med stövlarna på och gör vad som måste göras.
När hon beskrev Hemingways sätt att skriva och se på världen var det som hon samtidigt beskrev sin egen stil: ”Jag lärde mig att skriva av Hemingway. Det är inget tvivel om det. Jag lärde mig till och med att skriva maskin till Hemingway.
Jag frågade om det var på en skrivmaskinskurs: ”Nej, jag lärde mig själv hemma. Jag slog upp ”Farväl till vapnen” och novellen ”Berg som vita elefanter” och skrev sedan av dem om och om igen.”
Joan Didion-dokumentären som Netflix premiärvisar 27 oktober bär undertiteln, ”The center cannot hold”.
Det är en rad från en dikt av den irländske poeten W.B. Yeats, ”The second coming”, på svenska ”Återkomsten”. Dikten publicerades 1919 och fick spridning på nytt när Joan Didion använde den 1968 i sin mest berömda essäsamling med den besynnerliga titeln, ”Slouching towards Betlehem.
Vad som släpar sig mot Betlehem är en best. Den apokalyptiska dikten fångar känslan av en värld som håller att falla sär. Yeats skriver om en falk som inte längre kan höra falkeneraren. Svängarna blir vidare och vidare. ”Things fall apart; the center cannot hold”.
För Joan Didion beskrev dessa rader vad hon såg i Kalifornien i slutet av 1960-talet, en era med The Doors och Charles Manson och hippies som gav LSD till småbarn.
Bilden av en värld som faller isär är kusligt relevant just nu. Vad som byggts upp med tålamod kan raseras på ett ögonblick. ”Things fall apart, the center cannot hold”-
Ola Larsmo skrev i Dagens Nyheter i fjol om hur Yeats dikt ständigt citerats de senaste åren. Efter terrorattackerna i Paris och Bryssel. Efter Brexit-valresultatet. Efter Trumps valseger.
Joan Didion har varnat för hur bräcklig demokratin och civilisationen är i hela sitt skrivande liv.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
DIDION
Joan Didion, ”Att lära sig själv att leva” (Atlas, utgången, finns på bibliotek). Antologi från 2008 med hennes främsta artiklar och essäer, inklusive huvudtexten från ”Slouching towards Betlehem” (se krönikan nedan). Jag själv gjorde urvalet och skrev efterord.
GUIDEBOK
Elin Unnes, ”Paris för foodisar” (Natur & Kultur). Något missvisande titel på vad som är en totalt egensinnig guide till Paris ruffigaste och charmigaste barer och restauranger. Så målande skriven och formgiven att man känner hur det luktar i rännstenen utanför ställena.
PODCAST
”Origins”. James Andrew Miller skrev boken om ”Saturday night live”. Nu har han startad en extremt utförlig podd om saker och tings ursprung. Första fem delarna handlar om tillblivelsen av Larry Davids geniala komediserie ”Curb your entusiasm”.
+
BONUS NR 1:
Om man vill förstå den moderna musikens utveckling måste man hört albumet ”E2-EA” av tyske elgitarristen Manuel Göttsching (finns inte på Spotify)
Ett album inspelat 1981, utgivet 1984, som influerande techno och house.
Den 21 oktober kommer Manuel Göttsching till Berns i Stockholm och framför hela det legendariska albumet live för endast femte gången någonsin. (Vid samma tillfälle framträder även norska fjorddiskokungen Todd Terje.)
Manuel Göttsching, född 1952, var med i Ash Ra Tempel, en grupp som var och formade genren Kosmische Musik, av engelsmän rasistiskt döpt till krautrock, en form av minimalism och avantgarde som fortsätter ha mycket stort inflytande på samtida musik. Kraftwerk och Can var en del av samma scen.
Efter en turné tillsammans med Klaus Schulze i slutet av 1981 kom Manuel Göttsching hem men var fortfarande spelsugen. Han beslutade sig anordna en konsert enbart för sig själv i sin studio. Han hade sinnesnärvaro nog att trycka på play och stop. Han förstod först inte vad han hade spelat in men resultatet blev ”E2-E4”, ett enda långt stycke, en knapp timme långt
Manuel Göttsching skriver i omslagstexten till en cd-nyutgåva att han började experimentera med en tidig Apple-dator, en Apple Plus II. Han var också influerad av schack och döpte albumet efter ett öppningsdrag.
När svarta discjockeyer i USA fick höra resultatet föll de i trans. Larry Levan, historiens kanske viktigaste discjockey, brukade avsluta sina spelningar på klubben Paradise Garage med att i gryningen spela hela ”E2-E4”. Larry Levan önskade också stycket på sin begravning.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
I likhet med Andy Warhol så bara växer Cindy Shermans roll i konsthistorien. Hennes fotografier av sig själv, där hon hela tiden byter utseende, förebådar hela dagens selfiekultur.
När vi i våra flöden på sociala medier spela rollen av oss själva gör vi alla som Cindy Sherman.
Cindy Sherman har ett kluvet förhållande till media. Hennes Wikipedia-sidan har varit blockerad, troligen på initiativ av henne själv, med meddelandet om att den strider upphovsrätt.
Det var därför mycket oväntat – men samtidigt logiskt för hennes konstnärskap – när Cindy Sherman för ett par månader sedan plötsligt startade ett konto på Instagram.
Cindy Sherman är nu höjdpunkten i Instagram-flödet. Hennes förvridna och groteska och brutalt roliga självporträtt är som speglar som avslöjar hur besatta vi alla är av oss själva.
Jan Gradvall