Krönika, DI Weekend
Weekend 29 september
Krönika
Jan Gradvall
Under mitten av september sade chefredaktörerna för fyra av USA:s tyngsta tidningsmagasin – Vanity Fair, Time, Elle och Glamour – upp sig från sina jobb under en och samma vecka.
Jag är glad att journalisten Bobo Karlsson slapp uppleva detta, men det finns ingen jag hellre hade suttit vid en bardisk med och diskuterar dessa effekter.
Bobo Karlsson var en journalist som verkade i de internationella livsstilsmagansinens värld. Ingen har heller gjort mer för utvecklingen av de svenska magasinen än Bobo Karlsson. Hans begravning i Storkyrkan i Gamla stan i april framstår alltmer som slutet på en era.
Jag besökte en gång Bobo Karlssons lägenhet när han bodde i New York. Jag minns inte riktigt ärendet, men troligen ville han, som ofta annars, ge mig en bunt urklippta artiklar om något ämne han tyckte jag borde skriva ett långt reportage om, i nu nedlagda magasin som Intrig eller Clic.
Bobo Karlssons lilla lägenhet på Manhattan påminde en del om min egen dåvarande etta i Stockholm. Precis överallt låg det tidningar. Buntar med magasin – de flesta med bas just i New York – vars chefredaktörer och ägare just nu hoppar av eller säljer.
Den svarta veckan började onsdagen den 7 september med nyheten om att Graydon Carter slutar som chefredaktör för Vanity Fair.
Om det är några som varit symboler för magasinseran är det Graydon Carter och Anna Wintour på Vogue. De har inte bara varit briljanta yrkesmänniskor utan excentriska stjärnor med frisyrer så överdrivna att de skulle kunna byggas av lego.
Graydon Carter gjorde först Spy, ett extremt inflytelserikt magasin i slutet på 1980-talet som förmodligen Bobo Karlsson var den förste som missionerade om i Sverige. Hela Jan Stenbecks Z-imperium var modellerat efter Spy.
1992 tog Graydon Carter över från Tina Brown som chefredaktör för Vanity Fair, magasinet med förmodligen den högsta sidbudgeten i världen.
Som motiv till att han slutar efter 25 år sa Graydon Carter, 68, att han vill sluta när han är på topp. Men mediereportern Brian Stelter på CNN citerade källor som hade en annan förklaring. Vanity Fairs ägare Condé Nast, som redan skurit ned budgetar, kommer dra åt svångremmen dramatiskt. Bye bye storhetstiden.
Graydon Carter hoppade av på en onsdag. Måndagen efter kom beskedet om att Roberta ”Robbie” Myers slutar efter 16 år som chefredaktör för amerikanska Elle. På torsdagen slutade Cindi Leive på Glamour efter 16 år som chefredaktör.
Och dagen efter slutade Nancy Gibbs som chefredaktör på Time, en tidning hon arbetat på sedan 1985.
Det tog inte slut där. Därefter kom nyheten om att Rolling Stone-grundaren Jann Wenner efter 50 år nu beslutat sig för att sälja magasinet.
Att säga att en era är över är nästan underdrivet.
Vad var det som gick fel? Den främsta förklaringen är naturligtvis digitaliseringen. I dag surfar vi på nätet och lyssnar på poddar i stället för att gå till kiosken och köpa magasin.
Men det handlar också om att tidningsmagasinen någonstans på vägen slutade vara originella. Jag själv bestämde mig för att sluta skriva för svenska livsstilsmagasin för två och ett halvt år sedan i samband med att jag började göra en podd för Sveriges Radio.
Livsstilsmagasinens död är inte samma sak som papperstidningarnas död.
Papperstidningar har precis som linjär television dödförklarats av trendanalytiker i 15 år, men fortsätter att finnas kvar. Det räcker med en premiär för Så mycket bättre för att alla ska glömma sina inloggningslösenord till Netflix.
Nej, vad som begravdes tillsammans med Bobo Karlsson 19 april 2017 mellan klockan 13.00 och 14.00 var livsstilsmagasin som man gick in i en kiosk och köpte för att inspireras och få nya idéer.
Nyligen meddelade en av Sveriges främsta magasinskribenter, Klas Ekman, att han just skrivit sin sista artikel.
Jag frågar Klas Ekman vad han tror gick fel: ”Ett problem är att livsstilsmagasin mallat sig sönder och samman. Överraskningsmomenten finns knappt längre. Om man tänker på alla ens favorittidningar från förr så gjordes de av mer eller mindre knäppa entusiaster. Som Bobo.”
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Robert Forster, ”Grant & I” (Omnibus Press). Begreppet rockbiografi är en varningsflagg. Ärligt talat, nio av tio är enbart en angelägenhet för fans. Men man behöver inte ens ha hört The Go-Betweens för att beröras av detta. En australisk ”Om vänskap funnes”. En skildring av hur viktig en vän kan vara för ens identitet och val av liv.
DOKUMENTÄR
”Dox: Livstecken”, SVT Play, ligger kvar endast till 11 oktober. ”Life, Animated” var nominerad till årets bästa dokumentär vid årets Oscargala, men förlorade mot oslagbara ”O.J: Made in America”. Finns nu att se med svensk titel. Oförglömlig skildring av hur föräldrar lär sig kommunicera med sin autistiske son genom Disney-filmer.
ALBUM
”Soul of a Nation. Afro-centric visions in the age of Black Power. Underground jazz, street funk & the roots of rap 1968-79” (Soul Jazz). När man efter Colson Whiteheads brutala mästerverk ”Den underjordiska järnvägen” (se intervju på sid XX) vill lära sig mer om afrikansk-amerikansk historia, är detta det perfekta ljudspåret.
+
BONUS NR 1:
Ingen kan kommunicera med rörliga bilder som Steven Spielberg. Som någon uttryckt det: ”He speaks cinema if it is his native language”.
Den 7 oktober har HBO Nordic premiär för en 2,5 timme lång dokumentär, ”Spielberg”.
Filmen är gjord av dokumentärveteranen Susan Lacy som i tre decennier gjort amerikansk public service-television för PBS-serien ”American Masters”.
Det är en sensationell dokumentär av flera anledningar. Steven Spielberg ger fullständig tillgång till sin uppväxt: alla familjefilmer, hans egna Super 8. Hans tre systrar samt mamma och pappa är också intervjuade.
Dokumentären visar hur filmer som ”Närkontakt av tredje graden” och ”E.T” i grunden är djupt personliga skildringar av familjer som bryts sönder.
Samtidigt som Steven Spielberg själv, trots sina enorma framgångar, är nästan outgrundligt ödmjuk. Dustin Hoffman säger: ”Steven is like a guy who works for Steven Spielberg”.
Men allra mest intressant med ”Spielberg” är att dokumentären också går in så mycket på tekniska detaljer att den blir en värdefull lektion för alla som sysslar med kommunikation.
Steven Spielberg talar om geografi som central för berättande. Den oöverträffade telefonbombsscenen i ”München” bygger till exempel på ett seende från tre olika håll, en narrativ triangel.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Med tanke på hur olika människors historier är, så är det är märkligt att de förväntas berättas på exakt samma sätt. Upplägget i en bok är väldigt formaterat.
Skådespelaren Evin Ahmads ”En dag ska jag bytta ett slott av pengar” tillåts bryta från den mallen. Språket korthugget men samtidig oerhört precist. Stycken är glest typograferade. Boken är så kort att man läser den på några bussresor.
Det är en unik bok – den bästa svenska jag läst i år – som skildrar en verklighet i Sverige i dag som belyses av många rappare men i övrigt är osynlig i svensk kultur.
Hur det är att växt i segregerat samhälle, hur det är att definieras av ett utanförskap som innefattar precis allt: bakgrund, språk, kultur, familjesituation, pengar.
Evin Ahmad, uppväxt i Akalla, kommer in på Scenskolan på Östermalm där andra elever koketterar om att vara ”fattiga studenter”, trots att den ekonomiska hjälpen aldrig är längre än ett telefonsamtal bort.
De som hon har mest gemensamt med är skolans städare och Zlatan, en referens som hela tiden dyker upp bland unga författare, journalister, musiker som har föräldrar med rötter i andra länder.
Jan Gradvall