Skivrecensioner, DI Weekend
Nicolai Dunger
Arkebuseringen av egot
Hi-hat Music/Border
Betyg: 4
Per Gessle
En vacker dag
Space Station 12
Betyg: 4
Vasas flora och fauna
Veneziansk afton
Startracks
Betyg: 4
Inget Sommar i P1 har haft lika genomtänkt och inspirerat musikval som Christan Falks program som sändes postumt 26 juli 2014, två dagar efter hans död.
Det musikval som kändes allra mest oväntat var när Christian Falk, mitt bland all soul, hiphop och frij azz, spelade ”Resan” av Torkel Rasmusson, en gång medlem i Blå Tåget.
Att höra den låten i det i sammanhanget – sammanhang är allt vad det gäller musik – var som att plötsligt få syn på den svenska proggen i ny belysning. Plötsligt tänkte man inte längre på progg som dogmatisk musik, lite stelbent, utan som svängig vimsig, sympatiskt självupptagen och framförallt 100 % fri.
Nu kommer tre nyinspelade album som kan kallas proggalbum i den bemärkelsen.
Nicolai Dunger har aldrig fått något brett genombrott, men sitter på en albumkatalog så stark och originell att den kommer att överleva honom själv. Han är lite av svensk Robert Wyatt. Nya albumet kan vara hans allra bästa hittills.
Nicolai Dunger turnerar med ett kompband med proggprofiler som Bengt Berger (Archimedes Badkar) och Nikke Ström (Nationalteatern). Som gäst på albumet dyker just Torkel Rasmusson upp. Texterna förtjänar en Grammisnominering.
Verkar som att hela livet är förbi
Tömmer mig på toner som är på glid
Tystnaden visslar runt i tomheten
Här kan man sitta kvar och avnjuta arkebuseringen av egot
Även Per Gessles nya album, ett systeralbum till ”En vacker natt”, skulle kunna ha titeln ”Arkebuseringen av egot”.
Det är musik fullständigt fri från funderingar hur publiken kommer att ta emot den. Det känns som det går en direktkanal från inre dagdrömmar till toner, allra mest så när John Holm dyker upp och sjunger duett.
58 år gammal har Per Gessle med ”En vacker dag” och ”En vacker natt” gjort sin två kanske allra bästa album.
Vasas flora och fauna är namnet på en trio från Österbotten, Finland, som sjunger på svenska. Trions arrangemang, klanger och texter liknar ingen annans. Det är som att höra humlor från Gärdesfestivalen som flugit in i en tidsmaskin och släppts ut i samtidskylan.
Jag ska svika
Jag ska kommunen
Så fort jag får en chans ska jag svika
hela regionen
Jan Gradvall
Rebecka Törnqvist
Home secretary
Moule Recording/Border
Betyg: 4
I så kallat finkulturella kretsar betraktas popmusik som den lägst stående musikformen. Klassisk musik, konstmusik och jazz, det är kultur, medan pop är någon som dinglar med fötterna och blåser bubblor av rosa tuggummi.
Men om man verkligen lyssnar på musik – lyssnar på hur den är konstruerad – kan man argumentera att det i själva verket är precis tvärtom. Pop som den mest högtstående av alla musikformer.
Popmusik är den enda genre som är helt fri att plocka precis vad den vill av andra genrer – konstmusik, ljudexperiment, folk, jazz, sonater, industriljud – och använda dessa klanger precis hur som helst.
Rebecka Törnqvists nya album är pop på det sättet. För varje album hon efter hennes kommersiella storhetstid i mitten av 1990-talet har lyssnarna blivit färre men musiken blivit större.
”Home secretary”, ett album hon gjort tillsammans med multiinstrumentalisten Johan Lindström, är rikt klanger och udda takter och infall – samtidigt som inramning är pop – på ett sätt som för tankarna till album som ”Parade” av Prince och ”Rain dogs” av Tom Waits.
Rebecka Törnqvist borde vara ett världsnamn.
Jan Gradvall