Krönika, DI Weekend
Weekend 22 september 2017
Krönika
Jan Gradvall
Alla upplever vi någon gång att vi kört fast. Att vi måste släppa allt vi tagit för givet och göra en omstart.
För Frank Sinatra kom det ögonblicket våren 1953 i Finspång Folkets Park.
Sinatras tio år som tonårsstjärna var över. Hans stämband blödde, utslitna på grund av överansträngning. 37 år gammal framträdde han framför en oimponerad östgötsk publik som inte tyckte han var värd entrépriset på fyra kronor, skyhögt över normalpriset på 1.50.
Med Sinatra i Finspång som utgångspunkt skrev jag våren 2014 en artikel i DI-magasinet DI Idé på temat omstart. Underrubriken var: ”Hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan”.
För Frank Sinatra kom vändpunkten året efter. 1954 fick han en Oscar för sin roll i ”Härifrån till evigheten”. Samma år började han på Capitol släppa album med mer sofistikerad musik som vi i dag förknippar med hans storhetstid.
På samma sätt som vi alla någon gång upplever vårt inre Finspång borde vi alla någon gång flytta till vårt inre Berlin.
Nästa fredag, 29 september, släpps en ny box med David Bowie, ”A new career in a new town”. Det är en talande titel. En ny karriär i en ny stad.
Precis tvärtemot Frank Sinatra så stod David Bowie på den absoluta toppen av sin karriär när han släppte allt han hade och gjorde en omstart.
David Bowie bodde i mitten på 1970-talet Los Angeles. Han levde på en inte helt hälsosam diet av kokain och mjölk, men han var större än någonsin och hade just haft sin karriärs största hitlåtar i USA med ”Fame” och ”Golden years”.
Inför förstummade amerikanska journalister förkunnande David Bowie han att tänkte flytta till en stad absolut ingen förknippade med popmusik och citerade han Günter Grass: ”Jag är av samma uppfattning som Günter Grass att Berlin befinner sig i centrum av som vänder och kommer att hända i Europa de närmaste åren”.
Därefter packade världens största popstjärna ett par resväskor och flyttade in i en anonym hyresvåning på Hauptstrasse 155 i stadsdelen Schöneberg i Berlin.
Året var 1976. Med sig hade David Bowie sin då femårige son, som fick började på engelsk skola i Berlin, Coco Schwab, som förblev hans personliga assistent genom hela karriären, och en viss Iggy Pop.
Under en omstart och kreativ förlösning som saknar motstycke i musikhistorien släppte David Bowie och Iggy Pop fyra klassiska album under ett och samma år: ”Low”, ”The idiot”, ”Lust for life” och ”Heroes”, samtliga utgivna 1977.
Trots att boxen ”A new career in a new town” innehåller precis allt som David Bowie spelade in i Berlin, känns den ändå, elva cd-skivor till trots, något ofullständig eftersom den saknar de två Iggy Pop-albumen där Bowie var inblandad som låtskrivare, producent och körsångare.
Vad var det som David Bowie vågade göra med sin flytt till Berlin? Vad han uppnådde han som alla kan lära sig något av?
I första hand är det tre saker: 1. Att inte enbart tänka i kvartalsrapporter. 2. Att krångla till det för sig. 3. Att förändra synen på sig själv genom att byta omgivning
Ju bättre det går, desto mindre anledning finns det att ta långsiktiga beslut. Men det är precis då man ska ta dem. Om man flyttar till Berlin kan man undvika att hamna i Finspång
Skivbolaget tyckte David Bowie helt tappat förståndet när han spelade upp det i långa stunder instrumentala albumet ”Low”. De sammanlagda texterna till hela albumet ryms på baksidan av ett vykort.
Inget av dessa album – ”Low”, ”The idiot”, ”Lust for life”, ”Heroes” – blev någon försäljningssuccé när de gavs ut. Men de blev långsiktiga hörnstenar i deras karriärer. I dag dyker alla fyra upp på listor över tidernas bästa rockalbum.
När David Bowie flyttade till Berlin, på den tiden Västberlin, bosatta han sig bokstavligen in en helt annan värld.
Studion Hansa Ton där albumen spelades in ligger 150 meter från den dåvarande Berlinmuren. Det stora rummet i Hansabyggnaden – vars eko utnyttjades för att skapa sångpåläggen på ”Heroes” och det stora trumljudet på ”Lust for life” – är en gammal balsal från Weimar-eran, i dag nyrestaurerad och K-märkt, som SS lär ha använt för soaréer.
Jag har varit där några gånger, bland annat när bandet Kent spelade in ett album där. Historien sipprar in genom väggarna.
Vad David Bowie och Iggy Pop använde Berlin till var att skapa en frizon där de kunde göra en omstart.
Genom att se till att de såg andra saker – skapade de andra saker. De cyklade runt i Berlin, gick till gaybarer och museum, ofta till Brücke Museum, där de studerade tyska expressionster. (Förlagorna till både ”The idiot” och ”Heroes” bygger båda på målningar av Erich Heckel.)
Att bestämma sig för att göra en ny karriär i en ny stad är ett vågat beslut men det är så man växer långsiktigt.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Rellik”, HBO Nordic. Tidigare har BBC:s bästa serier hamnat på SVT, i dag bjuds SVT ofta över av HBO. Smart och vasst och otäckt drama, tonsatt av elektronmusikern Clark, där hela handlingen utspelas baklänges. Titeln ”Rellik” är ”Killer” bakochfram.
TV
”Falsk identitet”, säsong 3, sena lördagar SVT. Vad var oddsen för att det var fransmän som skulle göra den definitiva spionserien? Även när serien är som mörkast vill man åka till Paris, klä sig i kostym, se svår ut över en kaffe och känna sig lagom jagad.
SCEN
Jason Timbuktu Diakité. ”En droppe midnatt”, Skandiascenen, Cirkus. I regi av Farnaz Arbabi tonsätter Timbuktu sina berättelser från sin självbiografi från i fjol. Om rasism och att söka upp sina rötter, med musik av Damn!, ett fenomenalt liveband.
+
BONUS NR 1:
Ännu en bok om David Bowie? Innan jag köper nya boken ”David Bowie: A Life” (Preface) tittar jag i bokhyllan. Där står redan sju böcker om David Bowie.
Men jag skulle ändå vilja påstå att den här boken fyller ett tomrum.
Författare är Dylan Jones, en av viktigaste personerna inom den brittiska magasinvärlden. Dylan Jones har elva gånger blivit utsedd till Magazine Editor of the Year.
Dylan Jones redaktörskap för i-D och Arena präglade en hel världs uppfattning om populärkultur, image, mode, musik. Just den arena som där David Bowie var och är den mest inflytelserika genom alla tider.
Dylan Jones intervjuade själv David Bowie sju gånger. Till det har han gjort över 100 nya intervjuer med personer som funnits i Bowies närhet, bland dem svenske Johan Renck som hade en nyckelroll under Bowies sista år i livet.
Boken ”David Bowie: A Life” är upplagd som en så kallad oral history, en muntlig historia. Det finns ingen journalistisk text utan 550 sidor med citat från de intervjuade. Ett befriande grepp när det gäller en sönderanalyserad person som David Bowie.
Boken är rik på smaskiga citat – brittiska tabloidpress har redan citerat allt om orgier, bisexualitet, 13-årig flickvän, extrema mängder kokain – men den domineras av reflektioner av människor som verkligen kände Bowie.
Vad man får som läsare är historien om Bowie berättad av ögonvittnen.
Apropå veckans krönika (föregående sida) om Bowie unikt kreativa år 1977: även omslagsfotografiet till Dylan Jones-bok är just från 1977.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Att dubba tecknad film har gått från att vara en något generande extrainkomst för skådespelare till att få högsta kreddstatus.
Parallellt med att Pixar och DreamWorks får alla stora filmstjärnor att låna ut sina röster, så skapar Netflix tecknade serier för en vuxen publik där rösterna görs av vår tids hippaste komiker.
”BoJack Horseman” har rullat i fyra säsonger. Will Arnett (”Arrested Development”, ”30 Rock”) gör rösten till en alkoholiserad häst i 50-årsåldern som har sina bästa år bakom sig. Bland övriga röster finns Amy Sedaris.
Den 29 september lanserar Netflix en ny serie, ”Big Mouth”, som handlar om pubertet. Serien är skapad av Nick Kroll (”The League”) var tillsammans med Amy Poehler 2013-2015).
Bland de som gör röster till ”Big Mouth” är ”Saturday Night Live”-genierna Kristen Wiig, Maya Rudoplh och Fred Armisen. Kristen Wiig gör rösten till en talande vagina.
Jan Gradvall