Krönika, DI Weekend
Weekend 15 september
Krönika
Jan Gradvall
En torsdagkväll i Nashville. Utåt sett finns det inget som vittnar om att vi befinner oss på en plats dit hela musikvärlden drömmer om att vallfärda.
Platsen är en strip mall belägen vid en motorled halvvägs ut till stadens förorter. En strip mall kan någorlunda översättas med ett utomhusshoppingcenter, där parkeringsplatserna finns bekvämt rakt utanför butikerna.
Mitt bland det typiska utbudet i en strip mall –kemtvätt, hämtmatställen, Starbucks, växelkontor som rånas i Elmore Leonard-romaner – ligger här inklämt Bluebird Café.
Lokalen rymmer bara 90 personer men vad som utspelas här, med två sittningar varje kväll, symboliserar musikbranschens både förflutna och framtid.
Bluebird Café är Nashville-låtskrivarnas andra hem. Vid varje session slår sig fyra olika låtskrivare med akustiska gitarrer ned på pinnstolar i lokalens mitt, vända mot varandra i fyrkant, och turas sedan om att framföra och berätta om sina låtar.
Några av dem kanske kan bli artister i eget namn, men de allra flesta arbetar med det som är Nashville levebröd – musikaliskt hantverk och låtsnickeri.
Att sitta där och lyssna känns lite som att bevittna skickliga glasblåsare eller möbelsnickare. Hantverkskunskapen är bländande.
Allt är musik i Nashville. När jag på ett branschmingel blir introducerad för Nashvilles borgmästare, Megan Barry, en blond kvinna i 50-årsåldern, sträcker hon fram handen och säger som första fras: ”Welcome to Music City”.
Den 14 oktober finns det unik möjlighet att uppleva den sortens Nashville-hantverk i Sverige.
Nashville-baserade organisation Country Music Association, förkortad CMA, ger då en föreställning på Vasateatern i Stockholm av sin show ”CMA Songwriters Series”.
Fem olika låtskrivare/artister kommer under kvällen att på liknande sätt framföra sina låtar och berätta historierna bakom dem. Alla fem är på scenen hela tiden men turas om att vara i fokus.
Det är mycket hög klass på de medverkande. Brandy Clark har gjort lysande album i eget namn och skrivit låtar åt Kacey Musgraves, Reba McEntire och LeAnn Rimes. Hon skriver från ett utanförperspektiv. ”When you grow up in a small town, your dreams are all you have”.
Angaleena Presley (bilden) är en del av trion Pistol Annies tillsammans med Miranda Lambert och Ashley Monroe. Hennes specialitet är kompakt historieberättande: ”You have three minutes to change someone’s mood or life”.
De uppträder tillsammans med Michael Tyler (skriver åt Dierks Bentley och Jason Aldean) samt far och son Hummon, Marcus och Levi.
Marcus Hummon är extra intressant. Han har skrivit Dixie Chicks-klassiker som ”Ready to run” och ”Cowboy take me away”. Marcus Hummon har också varit medproducent till filmen ”The last songwriter” som skildrar hur Nashvilles låtskrivare kämpar för att överleva i en digital värld.
Först drabbades man av illegal nedladdning och nu streaming, där ersättningen, särskilt för låtskrivare, är en promille jämfört med försäljning av skivor.
Enligt Nashville Songwriters Association International (NSAI) har antalet låtskrivare i Nashville som kan arbeta heltid med musik sjunkit med 80 procent de senaste åren.
Denna låtskrivarturné som CMA och NSAI ligger bakom ett sätt att missionera om vikten av hantverk, upphovsrätt och förbättrad ersättning.
Även andra branscher har något har lära här. Det finns i dag starka ekonomiska intressen inom film, television, musik och journalistik som försöker tvinga skrivande personer att skriva på avtal som innebär så kallade ”total buyouts”, dvs att man för all framtid avsäger sig sin upphovsrätt.
Man kan bara föreställa sig vad som hänt med Irving Berlin och hans familj om han gått med på det när han 1942 skrev ”White Christmas”.
Även Sveriges lokala musikliv har något att lära sig av låtskrivarföreställningen på Vasateatern 14 oktober.
Vikten av mindre scener i städer, där musiker kan få spela live och visa upp sig, är helt avgörande för en stads musikliv och kreativitet.
Bluebird Café bedöms som så viktigt för staden Nashvilles att stället i dag ägs och drivs av låtskrivarförbundte, NSAI.
När får vi se liknande initiativ i svenska städer?
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Silvana – väck när ni vaknat”, premiär i dag. Biomörkret som en plats där man ser hjältar som får en att drömma om upprättelse, hopp, action, kärlek. Silvana Imam förtjänar att bli en Clint Eastwood för 2010-talet.
FOTOBOK
Paul Hansen, ”Being there” (Max Ström). Var i världen fotografen Paul Hansen än beger sig – krig, kravaller, katastrofer – så berättar han människors historier utifrån insikten att vi alla är individer.
PODCAST
Longform med Rachel Kaadzi Ghansah. Intervju med den svarta kvinna som skrivit mästerliga GQ-reportaget, ”A Most American Terrorist”, om den unge rasist som sköt nio svarta i en kyrka i Charleston i hopp om att starta ett raskrig. Aldrig hört en journalist tala med sådan ilska.
+
BONUS NR 1:
Third culture kids. Den 16 mars skrev jag en krönika i DI Weekend om Babak Azarmi, en eldsjäl i musikvärlden som håller på att förändra och vitalisera Sverige.
Vinkeln var att den viktigaste frågan i Sverige de kommande åren är inkludering.
Ingenting är mer destruktivt än när utanförskap cementeras, både för individer och för samhället i stort. En femtedel av Sveriges befolkning har vad som kallas för utländsk bakgrund, ett begrepp som är i stort behov av förnyelse.
Babak Azarmis vision är att vilsna unga med denna bakgrund, som varken känner sig helt hemma i sitt hemlands kultur eller i den svenska, i stället kan bejaka att man tillhör något annat och unikt – en tredje kultur.
Nu har Babak Azarmi och många av de artister och människor han jobbar med – Erik Lundin, Cherrie, Mapei – sammanställt sina erfarenheter i en bok med titeln ”Third culture kids”.
En bok med lika mycket bilder som text så upplyftande och inspirerande att den borde delas ut i skolor. Runt bokens pärmar finns ett svettband, av modell klassisk Björn Borg, fast med texten ”Third Culture Kids”.
Sen kan läsarna gå runt och även utåt visa att de tagit del av budskapet.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En tecknad serie om gamla förbisedda countrylegender? Det är en idé som skulle kännas vansinnig om den gjorts av någon annan än Mike Judge.
Mike Judge är ett amerikanskt original. Han har gettgett världen de gula MTV-slynglarna Beavis & Butt-head, tv-serien ”Silicon Valley” samt långfilmen ”Office Space”, vars skildring av tristess i kontorslandskap inspirerade Ricky Gervais och Stephen Merchant att skapa tv-serien ”The Office”.
Mike Judge, 54, följer sina egna tankar. Nu har han gjort ”Tales from the tour bus”, en animerad – och sällsynt långsam – tv-serie om avdankade countrystjärnor som han fascineras av.
Älskar man den världen älskar man serien. Premiär på HBO Nordic 23 september.
Jan Gradvall