Krönika, DI Weekend

Weekend 8 september

Krönika

Jan Gradvall

Bakom flötet. Besynnerligt nog har detta uttryck blivit ett skällsord. Att säga att någon är bakom flötet är det samma som att säga att man är långsam, dum, korkad.

Men med tanke på hur media fungerar i dag borde bakom flötet i stället vara ett föredöme. Bli ett ideal.

Att mentalt sitta där på bryggan, timme efter timme, långt från händelsernas centrum, har blivit det smartaste sättet att förstå vad som verkligen händer, vad som är viktigt eller inte.

Den vanligaste frågan när jag träffar läsare är hur jag, år efter år, orkar ”hänga med” och ”ha koll”.

Om dessa uttryck en gång stod för samma sak har de nu blivit varandras motsats. För den som i dag hänger med kommer definitivt inte att ha koll.

Simon Kuper i Financial Times beskriver vad som blivit en global ritual. Så fort vi vaknar sträcker vi oss efter mobilen för att ta del av vad som hänt i ”The Trump Show”, den mest beroendeframkallande realityserien i världen.

Detta är ingen metafor. Donald Trump tänker och agerar som han fortfarande var med i en realityshow.

All form av realitytelevision, från ”Robinson” till ”Temptation island”, har alltid pendlat mellan fiktion och verklighet, vilket är den gränszon där Trump trivs bäst.

Trots att han drivit flera företag i konkurs blev Donald Trump känd genom en realityshow, ”The Apprentice”, där han spelade en framgångsrik affärsman. På samma sätt spelar han nu en president i Vita huset.

Trumps presidentkampanj och första nio månader som president har varit exakt som realityshow. Allt fokus ligger på vem som blir näste person att röstas ut

Problemet, skriver Kuper, uppstår när denna realityserie bevakas av seriösa journalister som sett för få realityshower för att förstå den beroendeframkallande dramatiken.

Rolling Stone satte i juni nyhetsankaret Rachel Maddow på omslaget, ett modigt val. Ett nyhetsankare, dessutom öppet gay, säljer färre tidningar än popstjärnor.

Men vad Rachel Maddow gör, vilket är radikalt annorlunda annan media,, är att hennes program fullständigt ignorerar vad Trump säger. Hon punktbevakar endast vad Trump gör.

Parallellt med ”The Trump Show” skapar svensk media sin egen realityshow. När man sträcker sig efter mobilen för att kolla vad som hänt blir det svårare och svårare att skilja verkliga nyheter från fabricerade.

Journalisten Andrew Walden publicerade den 31 augusti en serie med tweets som skärskådade hur konstruerade nyheter uppstår och sprids.

I detta fall handlade det om efterspelet efter nyheten om att Thomas Bodström blir Stockholms läns nya landshövding. Advokaten Thomas Bodström är regelbunden bisittare i Gry Forssells och Anders Timells morgonprogram på Mix Megapol.

Under radiosändningen lade Gry Forssell ut en bild på Instagram på sig själv och Bodström. I studion hade de hittat en fjäderskrud, känd från hövdingar hos Nordamerikas ursprungsbefolkning. Gry Forssell skrev som bildtext: ”Hänger med nya landshövdingen”.

Gry Forssell har 128 000 tusen följare på Instagram. Av dessa hade en (1) anonym person, med 25 följare, skrivit kritiska kommentarer om att Bodström i fjäderskrud visade respektlöshet mot en annan kultur.

Ytterligare tre personer av de 128 000 fyllde i med var sin kritisk kommentarer. Sex andra personer tog striden mot de totalt fyra som var kränkta.

SVT är hela tiden på jakt efter debatter. Utifrån detta skrev SVT en artikel om ”kritiken mot Bodström.” Som bevis citerade man kontot med 25 följare.

Därefter hittade SVT en expert på kultur appropiering som gick med på att citeras. Och resten av medierna hakade på.

Sträcker man sig efter mobilen för att ha koll på vad som hänt stöter man hela tiden på dessa konstruerade nyheter. Slask som hamnar i vägen för vad som verkligen är viktigt.

Samtidigt finns det en underström till detta som blir synlig först om man stänger av det andra och förblir sittande på sin brygga.

En sådan underström är dokumentärfilmaren Ken Burns, känd för att göra de minst nyhetsfyllda dokumentärfilmerna i världen.

På torsdag 17 september visas i USA första delen av ”The Vietnam War”, en sammanlagt 18 timmar lång studie av Vietnamkriget som på förhand hyllats som årets journalistiska bragd.

I ett porträtt i The New Yorker säger Ken Burns att nästan alla dokumentärer i tv följer samma procedur: ”Här är ett stort problem. Här är de onda. Här är de goda. Hur kan vi lösa det?”

Ken Burns är inte intresserad av det. Han kallar sina dokumentärer – alltid extremt långa, aldrig aktuella – för en träning i ”emotionell arkeologi”.

Genom nyhetsflöden fördriver man tiden. Genom Burns förstår man tiden. Ken Burns, 64, är alltid bakom flötet.

(slut)

GRADVALLS VAL

TV
”Hitlåtens historia: Some die young”, SVT Play Årets bästa svenska kulturprogram. Magnus Broni är så påläst att han får Laleh att öppna sig och i detalj beskriva sin arbetsprocess.”Some die young” blev Norges tröstelåt efter Utöya. Filmteamets besök på ön är en lektion i journalistisk värdighet.

TV
”Prohibition” och ”The War”, Netflix. Apropå krönikan nedan: två av Ken Burns dokumentärprojekt finns på Netflix. ”The War” från 2007 berättar om hur andra världskriget påverkade fyra amerikanska småstäder. Totalt 14 timmar! ”Prohibition” från 2011 skildrar förbudstiden och Amerikas alkoholkonsumtion.

PODCAST
The New Yorker Podcast, ”George Strait on the record, and Lawrence Wright on Texas”. Tidningens chefredaktör, David Remnick, slår samman två av årets bästa reportage: Kelefa Sannehs intervju med countrylegenden George Strait samt Wright om Texas. Amerikas dåtid och framtid.

+

BONUS NR 1:

”Explosion i perukfabriken”. Det var komikern Tina Feys förödande förslag på en alternativ titel till ”American Hustle”. En film så besatt av att rent estetiskt fånga 1970-talsandan att man som biobesökare till slut inte kunde tänka på annat än skådespelarnas överarbetade frisyrer.

Tina Feys titel skulle även fungera på ”The Deuce”, höstens på förhand mest omtalade tv-serie, med premiär på HBO Nordic på måndag 12 september.

”The Deuce” handlar om prostitution och porrindustrin kring 42:nd Street i New York under 1970-talet.

Förutsättningarna kunde inte vara bättre. En tv-serie skapad av tre mästare: David Simon, hjärnan bakom tidernas bästa tv-serie ”The Wire”, samt två av de bästa brott & straff-författarna i modern tid, Ricard Price och George Pelecanos.

Som vinjettmusik har man valt inledningsspåret till Curtis Mayfields första soloalbum från 1970, ”(Don’t worry) If there’s a hell below, we’re all going to go”.

Så vad kan gå fel? Det mesta visar det. ”The Deuce” är en explosion inte bara i perukfabriken utan även i kostymförrådet och klichélagret.

”The Deuce” är så upptagen med att glamorisera det dekadenta 1970-talet att det slår över och blir maskerad. Det röks och snortas och svettas och mustaschas och högklackas och heltäckningsmattas.

Karaktärerna hamnar farligt nära karikatyrer. Kvinnor visar sina bröst i varje scen. Hallickar är svarta män som ler lurigt. Poliserna är Kling & Klang som fått byta kläder med Starsky & Hutch.

”The Deuce” försöker desprerat men saknar empatin i ”Boogie nights” och svärtan i ”Taxi driver”.

Varför man valt greppet att låta James Franco spela tvillingar förstår nog ingen annan heller än James Franco själv. (Franco har även varit producent till serien och kunnat ställa krav om sin roll).

”The deusce” är höstens besvikelse.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

I våras skrev 24-åriga Julia Nelly Simonsson från Malmö på sin hemsida: ”Folk kommer döma och tycka sitt om dig oavsett vad du än gör, så du kan lika gärna låta dom döma dig medan du gör det du älskar.”

Vad hon nu gjort är att göra precis det.

På Facebook skriver hon under namnet Jëlly Nelly. Som artist kallar hon sig enbart Jëlly.

Hennes första EP ”Ingenting/allting” släpps i dag, fredag 8 september, och är den starkaste svenska debut jag hört under 2017.

Jëlly har en auktoritet och en närvaro i sin röst att man släpper allt annat man håller på med när man hör den. Hennes repiga stämma fyller upp – nej, tar över – ens lurar eller högtalare. På Zlatan-skånska sjunger hon: ”Vi kunde blivit allting, men du knullade det.”

Jëlly är först artist som ges ut på Adam Tenstas nya skivbolag Järn. Adam Tensta har även producerat musiken tillsammans med Tusabe. Det låter datoriserat, metalliskt, hårt, drömskt, vackert.

För Adam Tensta är det egna skivbolaget ett sätt att påminna om tiden innan hans genombrott då ingen i branschen ens var villig att lyssna på den musik som han och hans vänner gjort. ”Jag minns när vi gjorde allt för att dom skulle släppa in oss, det var låsta dörrar överallt. På den tiden var det svårt att föreställa sig dagen då vi skulle säga: Alla ska in.”

Adam Tensta beskriver Jëlly som ”en av tusen historier vi ska ge er”.

Jan Gradvall