Skivrecensioner, DI Weekend
Goran Kajfeš Subtropic Arkestra
The reason why vol. 3
Headspin Recordings
Betyg: 4
1977 var ett av de mest kreativa och adrenalinstinna åren i musikhistorien.
Parallellt med att det under 1977 spelades in furiös punk i London, hedonistisk disco i New York och religiös reggae i Kingston – samt att David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno jobbade frenetiskt i Hansa-studion i Berlin – så gick organisten Hailu Merga och bandet The Walias i en i studio i Addis Abeba, Etiopien. Albumet de spelade in 1977, ”Tche belew”, kan mäta sig med klassiker från året som ”Marquee Moon”, ”Low” och ”Heart of the Congos”.
Att trumpetaren Goran Kajfeš och hans Subtropic Arkestra inleder sitt nya album med en låt från just det etiopiska albumet med Hailu Mergia & The Walias är lika oväntat som logiskt.
Trumpetaren Goran Kajfes har under 2010-talet samlat ihop en supergrupp med svenska jazz- och rockmusiker. Konstellationens debut ”The reason why vol. 1” från 2012 följdes upp av ”The reason why vol. 2” från 2014. Nya albumet uppges bli det avslutande i resan.
När man lyssnar på denna trilogi som ett samlat verk framstår det som en av de kreativa höjdpunkterna i svensk musik under 2010-talet. Toner som i dessa dystopiska tider påminner om musik som en 100 % positiv kraft.
Goran Kajfeš för tankarna till ett barn som får en självlysande jordglob att ha på sitt rum. När nattmörkret sänker sig snurras globen och fingret stannar på platser över hela jordklotet.
Sättet att spela kanske kan kallas jazz, men det är inte jazzmusik. Det är heller absolut inte world music. Snarare en slags genrelös global popmusik utan pass och gränskontroller.
Bland de låtar som valts ut till tredje volymen finns en annan pärla från just 1977. Goran Kajfeš väljer ett spår från franske elektronmusikpionjären Bernard Fevres album ”Cosmos 2043”.
Subtropic Arkestra suddar inte bara ut geografiska gränser. Bandet suddar även ut årtal och decennier.
Jan Gradvall
Mogwai
Every country’s sun
Rock Action
Betyg: 4
När fotografierna från solförmörkelsen i Nordamerika förra veckan tog över alla medier kunde alla fans av Mogwai nicka belåtet. En svart sol – precis så låter Mogwais musik. Otäckt vacker. Ett kompakt mörker men som ändå låter en ana det annalkande ljuset där bakom. Det skotska bandet har under 20 år utvecklat och förfinat en helt egen form instrumental rockmusik. Melodierna placeras i en mortel och mals sedan sönder tills dolda kvaliteter kommer upp till ytan.
Jan Gradvall
Randy Newman
Dark matter
Nonesuch/Warner
Betyg: 4
För aspirerande låtskrivare finns det i Sverige i dag låtskrivarutbildningar av mycket hög klass. Musikmakarna i Örnsköldsvik har till exempel fostrat många som fått sitt genombrott.
Utan inblick i hur schemat ser ut på dessa skolor skulle jag vilja lägga 10 poäng Randy Newman i grundkursen.
De unga eleverna kommer att skruva på sig när man visar PowerPoint-bilder på Randy Newman: en 73-årig silverräv i dyr kavaj. När man sedan berättar att han gjort musiken till ”Toy Story”, ”Bilar” och många animerade filmer kommer många att gäspa.
Vad som får alla vakna är när man första lektionen spelar två covers av Randy Newman-låtar: Nina Simones ”Baltimore” och Norah Jones ”I think it’s going to rain today”.
Att man i kompositioner på fyra minuter kan få in så mycket liv är något alla kan bli bättre av att studera. Det är sånger man kan lyssna på 100 gånger och aldrig bli mätt.
Randy Newman har tjänat så mycket pengar på sina filmsoundtrack att han numera endast orkar släppa ett soloalbum var tionde år.
Men när han väl gör det så bokar han Los Angeles finaste studior och en orkester på 70 musiker. Sångerna, som ofta med Newman, pendlar mellan dräpande ironi och fullständigt allvar. Musiken pendlar mellan ragtime, blues och musikallåtar. Blåsarrangemangen låter som ”The last waltz” med The Band. Stråkarrangemangen som eftertexter till romcoms.
Jan Gradvall