Världsfotografen träder fram: Intervju med Mikael Jansson
Under 25 år har Mikael Jansson varit en av de främsta modefotograferna i världen. Men han har hållit sig i bakgrunden och väldigt sällan gjort intervjuer. Fram till nu. Det finns flera paralleller mellan Mikael Jansson och Max Martin. Från DI Weekend 26/5 2017.
Mikael Jansson
Text: Jan Gradvall
En styckare kommer hem från sitt jobb i Slakthusområdet i södra Stockholm. Det är i slutet av 1960-talet. Det vankas jul. Kanske snöar det, kanske inte. Förmodligen är det bara sådär karlbertiljonssonskt decembermörkt som det brukar vara i Sverige veckorna före jul.
När styckaren kommer in i hallen i familjens lägenhet i ett hyreshus nära Hammarbyhöjden, döljer han en julklapp som han köpt till sin tioårige son.
Vad pappan håller i sina händer, rentvättade från slaktarblod, är en Instamatic. En liten fyrkantig kamera i plast, med filmrullen i form av en kassett. Nymodigheten Instamatic introducerades på marknaden i mitten på 1960-talet och kom att bli den populäraste kamera som Kodak gjorde.
Så börjar historien om världsfotografen som dominerat modevärlden de senaste 25 åren.
För ett drygt år sedan gjorde jag en intervju med Martin ”Max Martin” Sandberg i DI Weekend. Det finns många likheter mellan låtskrivaren och producenten Martin Sandberg, son till en polis, och fotografen Mikael Jansson, son till en slaktare.
Båda tillhör den yttersta världseliten inom sina områden. Båda jobbar med de största och mest kända namnen i världen. Vart man än reser så hör man poplåtar signerade Max Martin. Var man än tittar – modetidningar, annonser, reklamskyltar, affischer, stortavlor – ser man supermodeller och filmstjärnor fotograferade av Mikael Jansson.
Detta utan någon på gatorna i New York, Sao Paolo, Lagos eller Tokyo är medvetna om att det är svenskar som ligger bakom.
Båda har också hållit sig kvar i toppen längre än vad som borde vara möjligt med tanke på konkurrensen. Det kommer hela tiden yngre förmågor som vill åt deras position. Karriärlystna med vassa armbågar som kopierar deras stil, rycker i deras klienter, hungrar efter samma framgång.
Ändå är det Martin och Mikael – trots att de för länge sedan är ekonomiskt oberoende – som månad efter månad, år efter år, decennium efter decennium, fortsätter att jobba hårdast, ständigt förfinar sitt hantverk och fortsätter att leverera på den absoluta toppen av sin förmåga.
Vad de två också har gemensamt är att de håller lägsta möjliga profil och gör allt för att själva slippa synas.
Om man söker på namnet Mikael Jansson på svenska Wikipedia dyker det upp tre namn med den stavningen.
Det finns en Mikael Jansson, född 1956, som skrivit en om bok om musikinstrumenttillverkaren Hagström och i dag är presschef på Sveriges lantbruksuniversitet. Det finns en annan Mikael Jansson, född 1965, som var partiledare för Sverigedemokraterna 1995-2005.
Förutom detta finns ett påbörjat men inte avslutat Wikipedia-inlägg om en tredje Mikael Jansson som är ”stillbildsfotograf, särskild inom modeindustrin”. Någon mer information än så står inte.
När ägarna till galleriet CF Hill på Norrlandsgatan i Stockholm påbörjade arbetet med vårens Mikael Jansson-utställning, så upptäckte de att Mikael Jansson inte ens har en pressbild på sig själv, och fick övertala honom att ta en.
När Mikael Jansson slutligen går med på att göra den här intervjun, efter många års förfrågningar, iakttar han plågat när jag på bordet mellan oss lägger upp min mobiltelefon och klickar igång en app för inspelning.
”Ja, du, Jan, du vet vad jag tycker om det här”, säger Mikael samtidigt som han plågat stirrar på mobiltelefonen och drar ned sin keps ännu längre över pannan. Om det bokstavligen går att sjunka ned genom en stol är det just det han sedan gör.
Det är först när man söker vidare på engelska Wikipedia som man under ”Mikael Jansson, photographer” hittar någon biografisk information. ”Born 15 July, 1958, Stockholm, Sweden”. Fru, två döttrar.
Beskrivningen av hans yrkesgärning är summarisk. ”Jansson regurlarly contributes to publications such as American and French Vouge, Interview Magazine as well as photographing campaigns for luxury brands such as Estée Lauder, Coach, Calvin Klein and Louis Vitton”.
Hur stor är Mikael Jansson? Vad gör honom så stor? För att förstå det måste man förstå det ökande värdet av bilden i dagens medievärld.
I slutet av1980-talet höll Stora Journalistprisvinnaren och affärsmannen Lars Peder Hedberg ett föredrag för klienter som bar titeln ”Från Gutenberg till Spielberg”. På den tiden var det en kontroversiell tes. Under tidningarnas storhetstid på 1800-talet och 1900-talet framstod det som självklart att ordet hade blivit viktigare än bilden.
Men Lars Peder Hedberg kunde se in i framtiden. I dag på 2000-talet vet vi hur det blev. Bilder har blivit totalt överlägsna ord vad det gäller all slags kommunikation. Vill man säga något i dag som förmår tränga igenom mediebruset – vare sig det gäller reklam eller politik – så gör det man det allra effektivast med bilder.
Titta på reklamvärlden. Under reklambyråerna storhetstid på 1900-talet, eran då helsidesannonser i tryckta tidningar utgjorde kärnverksamheten, var det art directors och copywriters som tillsammans skapade kampanjer.
Sedan dess har copywriters ägnat mindre och mindre tid åt att skriva texter. För att i dag nästan ha slutat skriva annonstexter helt och hållet. All kraft ägnas åt att tänka idéer förmedlade via visuell kommunikation.
Eller titta på hur det ser ut i dag bland unga. Parallellt med att bokläsande och tidningsläsande går ner, så bara ökar intresset för bilder.
Aldrig någonsin i historien har människor fotograferat så mycket som precis just nu. Det tas fler fotografier i dag än vad det gjorde i går.
Så sent som för tio år sedan var kameran något man plockade fram ibland vid särskilda tillfällen, få bar omkring på sina kameror varje dag. Men efter att kameran blivit integrerad del av våra mobiltelefoner så fotograferar vi hela tiden.
I och med denna explosion av bildmedvetenhet och bildkunskap borde de stora uppdragen inom modefotografi i dag fördelas på en större mängd fotografier. I stället har det blivit precis tvärtom.
Att bli världsfotograf, att förbli världsfotograf – att aldrig underprestera på jobbet – är så oerhört svårt att de största uppdragen fördelas mellan ett toppskikt så litet att det handlar om ett halvdussin namn.
Amerikanerna Steven Meisel och Bruce Weber. Peruanen Mario Testino. Det holländska paret Inez & Vinoodh. Tyskarna Peter Lindbergh, Juergen Teller och Ellen Von Unwerth. Och svenske Mikael Jansson.
Det går att lägga till några namn, det går att stryka något, men när man frågar runt i branschen är det samma namn som återkommer.
Flera av dessa superfotografer är själva stjärnor på samma sätt som de modeller de fotograferar, man ser dem ofta på premiärer och festbilder, men inte Mikael Jansson.
Fabien Baron, född i Frankrike, bosatt i New York, har av Vanity Fair kallats ”the most sought after creative director in the world”.
Fabion Baron fick i 1980-talets gryning designansvaret för modevarhuset Barney’s. Det var han som designade Calvin Kleins ikoniska parfymflaska CK One (samt allt annat Calvin Klein-relaterat under 20 år), gjorde boken ”Sex” tillsammans med Madonna och har gjort oräkneliga inflytelserika reklamkampanjer. I dag är han editorial director för Andy Warhols tidning Interview Magazine.
Fabien Baron har jobbat med alla de största fotograferna i världen men fortsätter att hela tiden samarbeta med Mikael Jansson.
”Mikael har varit extremt framgångsrik och är en av väldigt få fotografer i toppen på näringskedjan”, säger Fabien Baron. ”Men hans framgång har uppnåtts på ett väldigt lågmält sätt, utan ego, brouhaha eller de vassa armbågar som är vanliga i modeindustrin. Snarare är det hans subtila svenska drag som skiljer från andra och i slutänden är det som tagit honom till toppen. Vilket är befriande och uppfriskande eftersom det helt och hållet är baserat på talang och resultat”.
Vad är skillnaden mellan Mikael Jansson och andra fotografer?
”Först och främst, Mikael älskar och förstår människor på ett känslomässigt plan. Förmodligen är det därför som hans bilder är känsligare och mer historieberättande än modefotografier i stort. Eftersom kärnan i hans arbete är baserat på känslor, så rör han sig runt sina subjekt som ett kattdjur när han fotograferar. Han tränger sig inte på utan rör sig tyst för att hitta den perfekta vinkeln och det ögonblicket som bör bilden unik.”
Hur skulle du beskriva hans stil?
”Mikaels stil är väldigt autentisk med en romantisk twist. På många sätt är hans bilder närmare karaktärsstudier, porträtt, än typiska modebilder. Hans förmåga att föra in berättelsen i bilder skiljer honom från de flesta andra”.
Raúl Martinez har varit design director på amerikanska Vogue sedan 2009 där han jobbar tätt med fashiondrottningen Anna Wintour. I fjol klev Raúl Martinez ännu högre upp på Condé Nast, det mäktigaste förlaget i världen för livsstilsmagasin, då han förutom Vogues fick huvudansvaret för förlagets samtliga magasin, totalt 23 olika kreativa avdelningar.
”Vad som gör Mikael till en så stor fotograf är hans passion för samtliga projekt han jobbar med”, säger Raúl Martinez. ”Hans besatthet av detaljer, hans fantastiska blick. Jag tror också en stor del av hans framgång ligger i att han är underbar att samarbeta med. Han anstränger sig verkligen och ger aldrig upp förrän han har den bild han vill ha”.
Att förstå hur Mikael Jansson är att samarbeta med är också en nyckel till att förstå honom som fotograf och privatperson.
Ingenting får gå fel vid stora plåtningar. Så säger förstås alla i alla sammanhang. Men en pressfotograf kan komma till redaktionen och visa upp bilder som är okej men inte mer. Det finns alltid förklaringar. Personen som skulle fotograferas kanske var sur. Vädret kanske klev fel. Tiden var för kort. Ibland kanske bilden behöver tas om.
Sådana möjligheter finns inte när man gör uppdrag för världens största klädmärken och skönhetsmärken. Teamen kan vara lika stora som vid långfilminspelningar, upp till 70-80 personer. Budgeten överstiger en miljon kronor per dag. Till det tillkommer arvoden till stjärnorna. Den kända personen som är där för att ”give good face” – Madonnas formulering i låten ”Vouge” – är inte gratis. Inte heller fotografen.
Fotografen är den personen vars axlar hela ansvaret vilar på. Uppdraget är att leverera något som är lika bra som kunden förväntar sig men samtidigt räcker inte det i längden. Det gäller att leverera något som är lite bättre än än vad alla förväntat sig.
Att skapa bilder som trots den artificiella processen vid tillkomsten känns så levande och omedelbara och lekfulla och överraskande att vi betraktare omedvetet stannar upp när vi ser dem på reklamtavlor eller i tidningen.
Skillnaden mellan en bra bild och en fantastisk bild kan vara skillnaden mellan hundratals miljoner i försäljning.
Därav vikten av det som Fabien Baron, och Raúl Martinez, art directors för Interview Magazine och Vouge, säger om Mikael Janssons förmåga att alltid, under alla omständigheter, fånga det perfekta ögonblicket.
Erik Torstensson är tillsammans med sin kollega Jens Grede grundare av Wednesday Agency och modemärket FRAME. De senaste tio åren har de med London som bas och världen som arbetsplats och blivit några av de främsta imageskaparna i den internationella modevärlden.
De har jobbat med Mikael Jansson så ofta det funnits möjlighet, nu senast för en Louis Vuitton-kampanj. Första gången de jobbade med Mikael Jansson var för tio år sedan för H&M-kampanj i Paris med modellen Daria Werbowy.
”Det var ett riktigt coming of age-moment för oss”, säger Erik Torstensson. ”Vi var kids. Att få chansen att jobba med Micke var enormt stort.”
Hur är det att arbeta med honom?
”Som fotograf är han förstås tekniskt fulländad. Han omger sig alltid med det absolut bästa teamet. Sen är han intresserad av allt och alla, inte bara den smala modevärlden. Det finns alltid en rik historia i hans bilder utanför kläderna”.
Erik Torstensson växte upp på en bondgård utanför Enköping. Han älskade skateboard. Parallellt med prenumeration på Thrasher blev han även intresserad av mode- och livsstilstidningar. Tonåringen Erik började göra egna tidningsuppslag som han satte upp på sina pojkrumsväggar. Det var många, många timmar som han satt ensam framför datorn, gjorde grafik och layout och lärde sig namn på alla fotografer.
Få har studerat modefotografi lika ingående som Erik Torstensson.
Kan du när du bläddrar i en tidning i dag, kan du då se på ett foto att det är taget av Mikael Jansson?
”Absolut. Trots att hans register är så brett, vilket också är hans styrka, så går det alltid att se att bilden kommer från Micke. Att det går att igen en bild av säg Juergen Teller är inte konstigt, det beror på en konsekvens av teknik som ger omedelbar igenkänning. Men att det trots Mickes mycket bredare palett ändå går att känna igen hans bilder är enorm styrka”
Hur stor är Mikael Jansson i Sverige?
”För mig är han svenskt modes Björn Borg eller Ingmar Stenmark. Han är den person från Sverige som alla beundrar, ingen kommer i närheten. Han är också den som förlöste en hel generation av svenska kreatörer, inte bara inom fotografi utan inom mode generellt. Hans framgång internationellt var en stor inspiration för oss. Det är så viktigt att ha förebilder som visade att det är möjligt”.
Cia Jansson, chefredaktör för Elle, betonar också hur viktig Mikael Jansson varit för andra.
”Det säger en del om Mikael Janssons storhet att flera av de som dominerar svenskt modefotografi i dag är fotografer som har börjat som assistenter till honom”.
Daniel Lindström, modechef på Café, säger: ”Mikael Jansson är den största stjärnan vi har i svenskt mode. Det finns ingen annan som är så stor internationellt. Ingen svensk designer, ingen svensk modell befinner sig på samma nivå som han.”
Det är några dagar före vernissaget av Mikael Janssons utställning ”Speed of life på galleriet på CF Hill. Mikael Jansson går runt i lokalen och inspekterar hur hans egna fotografier hängs upp väggarna.
”Kan vi ha den här väggen helt tom? Det känns som korvstoppning annars. Om väggen får vara tom inbjuder det dessutom till att ta ett par steg tillbaka när man betraktar den här”, säger han samtidigt som han själv tar ett par steg tillbaka och betraktar en av sina massivt uppförstorade Formula 1-fotografier.
Utställningen består av fotografier från Formula 1-världen som Mikael Jansson tagit för eget bruk utöver sina uppdrag. Ett besök på Monzabanan väckte ett intresse för sporten och F1-världen som blev en besatthet. Under fyra år (2003-2007) frigjorde han tid till att åka runt och fotografera på tävlingar över hela världen.
Upphängningen får ta den tid som krävs. Hur ljuset faller är inte bara avgörande när en bild tas, utan även för hur bilden uppfattas när den hängs på en vägg. Oscar Nyström, en ljusspecialist med uppdrag över hela världen, monterar upp lampor och justerar i timmar så att varje bild kommer bäst till sin rätt.
Fotografiet ”Monaco #38” från 2006 slukar en hel vägg. Bilden visar en tät klunga med ett 10-tal tekniker som jobbar i depån. Alla bär identiska röda Malboro-overaller. Allt det röda i bilden skapar en märklig stämning. Konstkännaren Estelle af Malmborg jämför det i utställningskatalogen träffande med en bataljmålning från 1400-talet som hänger på Uffizierna i Florens.
Det är inte första gången som Formula 1-utställningen visas. Kulturhuset i Stockholm visade ”Speed of life” 2007, men nu är första gången som verken finns till försäljning. Fotografierna är prissatta till 150 000 kr, 275 000 kr respektive 400 000 kr beroende på storlek och upplaga.
Redan på vernissagedagen tar försäljningen fart. Galleriet säljer till slut 40-50 stycken. En omsättning på någonstans runt 10 miljoner kronor.
På vernissagemiddagen är alla från Stockholms modevärld och konstvärld på plats. Det hålls tal men Mikael Jansson håller inget tal själv. Han sitter vid sitt bord, iakttar sorlet och pratar hellre om David Bowie-bootlegs.
Utställningen är mer personlig för honom än vad de flesta inser. Titeln ”Speed of life” är hämtad från en låt av David Bowie, hans livs viktigaste influens.
Bilderna på Formula 1-förare i depåer, omgivna av dussintals medhjälpare, är inte olika en dag på jobbet för en modefotograf. Det är samma mix av glamour och adrenalin. Samma press på den ensamma föraren.
När jag slår på bandspelaren och börjar vi, udda nog, prata om 1987. Det var det året Mikael Jansson kom tillbaka till Stockholm efter att i två år ha varit i New York som assistent åt Richard Avedon.
Hans entrébiljett in till Stockholms modevärld var ett månadsmagasin som hette Clic, en tidning som vi båda parallellt frilansade för under ett par år. Clic startades av Cay Bond 1981 och blev en viktig tidning i svensk tidningshistoria. Nyligen bortgångne Bobo Karlsson var redaktionellt konsult.
I boken ”Banbrytare! Ett reportage om den svenska magasinsboomen” av Klas Ekman säger Cay Bond: ”Clic hade en oerhört stor betydelse för svenska modefotografer. Den höjde ribban och vi fick utländska annonsörer. Estée Lauder, Benetton, Dior, Ralph Lauren och andra som tidigare aldrig velat annonsera i Sverige på grund av den låga kvaliteten på veckotidningarna”.
”Clic var en av de första tidningarna jag började jobba med”, säger Mikael. ”Det var en fantastisk plattform. Framförallt för att man fick möjlighet att vara med i varje nummer. Det kanske inte blev så bra alla gånger men man visste att man fick en ny chans. Kontinuiteten.
Att kunna chansa och experimentera i marsnumret och veta att man ändå har jobbet i april?
”Precis så”.
Hur tänker du i bilder? När du går runt så här en vanlig dag och betraktar omgivningen, ser du då bilder inom dig?
”Det tror jag att jag gör… (tyst, tänker efter en stund.), Ja, det gör jag. Det stämmer, jag tänker i bilder hela tiden.”
Just nu, när du till exempel ser dig omkring här i rummet, så tänker du alltså, ’Det där skulle kunna ha blivit en bild’?
”Ja, det gör jag. I dagliga livet. Överallt. Jag var tidigt väldigt intresserad av dokumentär fotografi. Ute på gatorna. Jag gillar fortfarande att plåta i dokumentär stil. Jag eftersträvar även det i mina modebilder. Även om det är konstruerade bilder – allting är ju arrangerat – så försöker jag alltid få en dokumentär känsla. Låt något hända. Fånga någonting.”
När började du betrakta världen i bilder? Hur gammal var du då?
”Det började med min att jag var extremt naturintresserad. Fåglar, det mest i naturen. Min pappa tog mycket bilder och filmade i Super 8. Han gav mig min första kamera i julklapp när jag var 10-11. Redan då så började jag började jag göra still lifes. Arrangerade och konstiga bilder.”
Var fick du såna idéer ifrån? Vad hade du sett?
”Kan inte komma ihåg det. Jag vill bara dokumentera på något sätt. Så här i efterhand, när jag i nutid tittat på mina gamla Instamaticbilder, kan jag tycka att det är jävla märkligt att jag gjorde den typen av bilder när jag var så ung. Jag fotograferade även sånt som skivomslag som jag lade upp på ett speciellt sätt.”
När du plåtade fåglar i naturen, var bodde ni då?
”Björkhagen, precis vid Hammarbyhöjden.”
I lägenhet?
”Ja. Sen flyttade vi till Sköndal när jag gick sexan. Nära Skogskyrkogården. Där fortsatte det.”
Vad jobbade dina föräldrar med?
”Min pappa var styckare, slaktare. Han jobbade med kött i hela sitt liv på Slakthusområdet. Min mamma jobbade på kontor med ekonomi.”
Slakthusområdet låter som en fotografiskt tacksam miljö.
”Jag jobbade själv där på loven, från att jag var ganska liten. Många dagar även efter skolan. Jag stod där och styckade. Det var verkligen en miljö som var stark bildmässigt.”
En miljö med kroppar vars utseende förändras i olika ljus och vinklar?
”Ja, det har alltid fascinerat mig. Jag har också faktiskt gjort modejobb i slakthusmiljö. När Operakällaren skulle göra en bok var jag där och plåtade en tjej omgiven av stora bitar av kött. Men de bilderna refuserades.
De förstod inte att bilderna inte var spekulativa utan hade en personlig koppling för dig?
”Nej. Operakällaren sade bara ’Det här går inte’, de tyckte bilderna var för mycket på alla sätt. Men de var viktiga för mig. Några år senare ställde jag ut bilderna på Sturehof.”
Det finns paralleller mellan skrivande och fotograferande. Båda ger möjligheter till att betrakta andra utan att vara i centrum själv. Har det passat din personlighet att vara bakom en kamera?
”(tänker en stund) Jag tror verkligen det är en stor anledning till att jag blev fotograf. Jag är inte den bästa på att uttrycka mig när jag pratar eller skriver.”
Fotografi är ditt sätt att kommunicera?
”Ja”.
Efter naturbilderna så började du fotografera mycket på konserter. Du försökte komma så nära scenen som möjligt?
”Jag hängde på mig några extra kameror för att se mer professionell ut. Ibland gick det inte, men oftast gick det bra! Jag plåtade otroligt mycket band och artister.”
Vad lyssnade du på för musik?
”Tidigt gillade jag hårdrock. Deep Purple, Led Zeppelin. Men sen upptäckte jag Bowie och släppte annat. Det blev Bowie till 100 procent. Mitt intresse för fashion och style utgick väldigt mycket från Bowie.”
Din utställning på Gun Gallery 2011, ”Dum dum boys”, med fotografier av Iggy Pop och Lou Reed, var döpt efter en låt som Iggy Pop och David Bowie skrev tillsammans. ”Speed of life” är också döpt efter en Bowie-låt.
”Bowie har betytt så otroligt mycket. Jag gjorde allt jag kunde för att fotografera Bowie till ’Dum dum boys’-projektet, men han tackade tyvärr nej, jag tror han var dålig då.”
Är det sant att upptakten till att du blev professionell fotograf är att du träffade en fotomodell i kön till en David Bowie-konsert?
”Ja. Det var 1976 när Bowie kom till Sverige första gången och spelade på Kungliga Tennishallen i Stockholm. Vi köade utanför Svala & Söderlund (musikaffär vid Hötorget där konsertbiljetter såldes) i flera dagar, i tre dygn tror jag. Det var på vintern, det var kallt, vi låg i sovsäckar. Men det var fantastiskt kul. Flera hade med sig bandspelare, musik spelades. Där träffade jag en tjej, Anette, som var modell, hon jobbade mycket på den tiden. Vi blev kompisar där i kön. Hon berättade att hon jobbade mycket med fotografen Carl-Johan Rönn. Jag berättade att jag drömde om att bli fotografassistent. När Carl-Johan Rönn ett par år senare sökte en assistent, sade hon: ’Jag känner en grym assistent!’. När hon berättade det för mig, sade jag: ’Du är ju helt galen, du vet ingenting om vad jag kan’. Men jag fick träffa honom. Och fick jobbet. Det var så det började.”
Carl-Johan Rönn var en populär fotograf som hade många ganska glamorösa uppdrag?
”Ja. Det första jobbet jag var med på var 1979 för Marco Polo.”
Vad kunde du plocka upp från honom rent fototekniskt? Vad lärde du dig om hur man fotograferar?
”Svår fråga. Jag upplever att man egentligen inte kan lära sig det. Johan var bra tekniskt, men han var egentligen inte så tekniskt intresserad. Han var mer intresserad av människor. Han lärde mig massor om andra saker runt omkring. Om musik, om jazz, om kultur, om mat. Det var han som introducerade mig för Richard Avedon och Irving Penn. Som fotoassistent finns det egentligen ingen tid för att få konkreta instruktioner, ’Så här ska du göra’. Det handlar mer om att vara där och ta intryck. Jag fick följa med på massor av resor.”
För att bli en bra fotograf måste nyfikenhet vara en viktig egenskap?
”Det var Johan. Jag har allt att tacka honom för. Han jobbade oerhört mycket, dygnet runt. Jag framkallade mina egna bilder själv. Jag gjorde om garderoben i min lägenhet till ett mörkrum. Jag stod där och soppade film. Johan hade inget mörkrum när vi träffades, han hade lagt ut det på andra. Efter att jag varit ett år hos honom byggde vi ett mörkrum i hans studio. Där höll vi sedan på hur mycket som helst och framkallade och printade”.
Även du var där dygnet runt?
”Ja. Fast ännu lite mer (stort leende).”
Via Carl-Johan Rönns samling med fotoböcker upptäckte Mikael Jansson stora fotografer genom historien. Förutom amerikanerna Richard Avedon och Irving Penn tittade han mycket på och influerades av fransmannen Henri Cartier-Bresson och ungrarna André Kertész och Brassaï.
Svartvita fotografier, ofta tagna från udda vinklar, med stora kontraster.
Kan man genom att studera andra lära sig var man ska placera kameran? Hur man skapar kompositioner?
”(tänker lång stund) Så svårt att säga. Jag fick en liknande fråga häromdagen men jag tänker inte på det sättet när jag fotograferar. Det bara… blir. När man tar bilden handlar det mycket om intuition.”
En sak inom fotografi som det finns få motsvarigheter till inom andra konstarter är lärlingssystemet med assistenter. Nästan alla som blir framgångsrika fotografer börjar med att i flera år vara assistenter åt andra redan etablerade fotografer. Jobb med låg lön eller knappt någon lön alls.
Mikael Jansson var assistent åt Carl-Johan Rönn i fem år från 1979 till 1984. Sen åkte han till New York och blev assistent åt Richard Avedon (1923-2004) den kanske största mode- och porträttfotografen genom alla tider.
Möjligheten att som fotograf bli assistent hos Richard Avedon kan jämföras med en trumpetare kunnat bli assistent hos Miles Davis eller en gitarrist hos Jimi Hendrix.
Hur gick det till när du blev assistent åt Avedon?
”Johan hade alla böcker. Jag hade redan bestämt mig för honom. Jag älskade Penn också, men Avedon gjorde mer personliga bilder, vilket tilltalade mig. Jag åkte till New York på vinst och förlust. Det först samtalet jag ringde när jag kom fram var till Richard Avedons studio. Jag fick svaret att det inte behövde några assistenter för tillfället men att jag skulle skicka mitt cv. Jag visste inte ens vad ett cv var och fick kolla upp det. Sen hörde jag inget på flera månader. Jag frilansade lite för andra fotografer. Men sedan ringde de från Avedon. Jag fick komma dit och sen göra tre intervjuer.”
Vad exakt frågade dig då på de intervjuerna?
”Första gången fick jag träffa typ tredje assistenten. Sen studiomanagern. Först tredje gången fick jag träffa Avedon själv.Vad de frågade var framförallt tekniska saker. Vad jag kunde om ljus, kameror, mörkrum. Men när jag träffade Avedon så frågade han bara om livet. Han frågade hur länge jag tänkte stanna i New York. Jag hade tänkt stanna ett halvår kanske men tog i lite och svarade ett år. Han svarade, ’Det går inte! Om du ska vara här måste du stanna minst fyra år’. Jag var övertygad om att jag hade gjort bort mig. Jag åkte hem och lade mig igen. Mötet var väldigt tidigt på morgonen. Men sen ringde de senare på morgonen och sade: ’Du får jobbet. Kan du komma nu direkt?’ Så jag tog på mig kläderna och cyklade dit igen.”
Var låg hans studio?
”På 75:e gatan mellan 1:a avenyn och York Avenue”.
Hur långa dagar jobbade du där?
”Hur långa som helst. Dels hade han alla kommersiella jobb. Kampanjer för Versace, modereportage för Vogue, allt sånt. Sen hade också precis plåtat klart hela det projekt som fick namnet ’American West’. Vi skulle göra böckerna och utställningen. Så vi höll på med det all tid som blev över mellan de kommersiella jobben. Avedon hade hyrt ett jättestort fotolabb i Midtown. Det var där vi gjorde de gigantiska printarna. Så jag jobbade omöjligt ännu mer i New York än vad jag gjort hos Johan i Stockholm.”
Serien ”American West”, porträtt av så kallat vanliga människor i Texas, tillhör de starkaste porträtt som tagits i fotohistorien.
Det måste ha varit magiskt att de se bilderna tona fram i baden?
”Han som var studiomanager hos Avedon hade varit där i 4-5 år och var en master printer, oerhört skicklig. Det var väldigt spännande att se hur han jobbade. När allt var klart åkte vi alla till med Amon Carter Museum of Art i Fort Worth, Texas, som var uppdragsgivare till projektet och hängde utställningen. Många av de människor som fotograferas kom själva till vernissaget. Hela upplevelsen var lärorik på så många olika sätt. När utställningen hängt klart där turnerade den runt USA. Vi åkte med hela vägen och hängde upp på nytt.”
Vad gjorde ni på kvällarna i amerikanska städer när ni reste ut? Vad gillade Avedon att göra?
”Vi gick mycket till enkla barer. Han var rolig. Han tyckte det var kul att träffa människor. Vad jag fick med mig där var samma som under tiden hos Johan. Som assistent fanns det egentligen ingen tid att gå i någon slags fotoskola, men man lärde sig mycket om människor, om livet. Vad jag framförallt lärde mig hos Avedon var hur man driver en studio på ett professionellt sätt. Allt från små saker som hur man skickar iväg ett paket med bilder till kunder. Att det alltid ska vara fint presenterat. Högsta nivå på precis allt. Det tog jag med mig när jag sedan flyttade tillbaka till Stockholm och startade eget. Det var en väldig skillnad jämför hur det då gick till i Sverige.”
När du sedan fick egna assistenter, upplevde de dig som sträng och krävande?
”Väldigt mycket så. Jag har haft så många assistenter genom åren, Precis alla har upplevt mig som väldigt krävande. Men många av dem har flera år senare sagt, ’Nu förstår vi’.”
Hur mycket jobbar du i dag? Om vi till exempel tar fjolåret, 2016, som exempel, hur mycket jobbade du då?
”Oj, jag jobbade väldigt mycket under 2016. Det var många stora jobb. Jag gjorde mycket för Estée Lauder mest, plåtningar av beauty-grejer. Det var en mix av kommersiellt och redaktionellt. Väldigt mycket resande.”
Hur många resdagar har du om året?
”Jag har inte vågat räkna ut det.”
Är det kunder som väljer ut vilka modeller du ska jobba med?
”Skönhetsmärken har ofta modeller på kontrakt. Eller celebrities som det allt mer handlar om. Vid andra uppdrag kan jag ofta vara med och ge förslag.”
Och sedan reser ni någonstans och gör plåtningen?
”Ja. Under vinterhalvåret alltid varmare platser, ofta Kalifornien. Men det kan vara precis var som helst i världen. I ett hus, en våning, ett hotell.”
Som en filminspelning?
”Väldigt mycket så. Förutom stillbilder gör jag ibland även filmer.”
Hur många personer är totalt inblandande på denna typ av fotograferingar?
”Det kan vara runt 70-80 personer.”
Och allt hänger i slutänden på dig om det går bra eller inte. Det finns paralleller till Formula 1 där.
”Ja. Teamet är oumbärligt för att det ska kunna genomföras. Men det är den som rattar bilen som bär det yttersta ansvaret.”
Mitt i allt detta, mitt bland 70-80 personer, är det sedan du och en person, en modell eller filmstjärna, som sedan ska skapa en nära kontakt. Hur åstadkommer man det? Så att det känns tryggt för den man fotograferar?
”Det är oerhört viktigt. Jävligt viktigt. För mig sker det automatiskt. Jag stänger av precis allting runt omkring. Om vi plåtar på en gata kan det vara ytterligare några hundra som står och tittar. I det ögonblicket måste man vara lyhörd för den man fotograferar. Skapa ett personligt förtroende. Jag plåtade nyligen Michelle Pfeiffer för Interview Magazine på Chateau Marmont (hotell i Los Angeles). Efteråt fick jag ett jättefint kort av henne om just den grejen. Hon skrev på kortet att hon egentligen tycker denna typ av situationer är superjobbiga, men att hon denna gång hade känt sig så trygg och bekväm.”
Påfallande många artister och skådespelare är egentligen blyga personer.
”Förvånande för många men så är det verkligen.”
Hur går det till när du skapar förtroendet med den du ska fotografera? Träffas ni innan?
”Oftast finns det inte tid till det. Alla har tajta scheman, de flyger in dagen då jobbet ska göras. Men vi hinner alltid träffas en stund på morgonen när jag går igenom allt som kommer att hända. Hår och make är en väldigt viktig stund. Att man har bra personer där är superviktigt.”
Att de inte bara är bäst på vad de gör utan även bra som människor?
”Ja. Jag försöker använda samma team så ofta som möjligt. Man ska inte behöva prata så mycket om vad man ska göra. Det ska ske automatiskt.”
När du säger att du går igenom vad som ska hända, då har du alltså gjort ett slags manus?
”Fast återigen handlar det främst om att vara flexibel. Oftast jobbar man nära en stylist och går därför igenom om vad som ska göras. Samtidigt blir det bäst när slutresultatet inte riktigt blir som man tänkt sig.”
Att det finns en spontanitet i bilderna?
”Jag försöker fånga det som är lite off. På ett sätt måste man regissera, man måste också ha en bra idé, men sen det gäller det att vara vaksam och uppmärksam.”
Vad rör sig i ditt huvud då?
”Det uppstår något med personer som man fotografer. Vi hamnar under en ostkupa”.
Vad tycker du själv är din styrka som fotograf?
”Kanske är det just det. Att bilderna inte känns så arrangerade, att det finns något dokumentär över dem.”
Du har befunnit dig i världseliten i över 25 år. Hur lyckas man hålla sig kvar på den nivån så länge?
”Min karriär har rullat på väldigt långsamt. En del hamnar i rampljuset över en natt, det är nog svårare då, men för mig har det tagit tid, ett steg i taget. Någon dag kommer de väl på att man fuskat i alla år (stort leende). Jag har faktiskt alltid haft den känslan. Jag är fortfarande nervös inför varje jobb. Alltså på riktigt nervös. Klump i magen. Känslan av att ’Det här kommer inte att gå’.”
Att fotografera på din nivå innebär en avvägning mellan extremt välbetalda kommersiella uppdrag och mindre betalda redaktionella jobb. Hur tänker du på balansen däremellan?
”Jag ger det redaktionella mycket tid. Det är viktigt att avsätta tid till det. Reklamuppdragen är också roliga och utmanande, men man måste också göra saker för sin egen skull.”
Människor utanför branschen tror att 14-sidiga modejobb i Vogue eller Interview, där ditt fotografnamn är utskrivet, är det som ger bra betalt. Men i själva verket är den osignerade skönhetsannonsen i samma tidning som du tjänar pengar på?
”Exakt. Många tidningar, som Interview till exempel, har knappt några pengar överhuvudtaget. Då får man pytsa in själv.”
Du betalar själv för utlägg, smink och hår och sånt?
”Ja, ibland betalar jag även resan själv. Det är en viktig balans att upprätthålla. Reklamjobben finansierar det redaktionella.”
Din gallerist CF Hill vill att du ska göra flera egna konstnärliga projekt i stil med Formula 1-uställniningen.
”Det vill jag absolut också göra, det gäller bara att få tid till det.”
Vad gör du när du inte fotograferar? Vad fyller du på med?
”Jag älskar att vara i naturen. Det är fortfarande min stora passion. Jag åker och flugfiskar. För ett tag sedan var vi på Kamtjatka-halvön. Man blir nedsläppt i ingenstans med helikopter och blir hämtad igen en vecka senare. Jag försöker också vara i skärgården så mycket som möjligt.”
Människor i dag fotograferar mer än någonsin och publicerar sig på till exempel Instagram. Påverkar den utvecklingen även professionell fotografi?
”Absolut. På hur många sätt som helst. Hur folk ser på bilder, hur folk konsumerar bilder. Mitt jobb påverkas på så sätt att alla i dag ser sig som fotografer. Alla kan i dag ta bilder som blir okej. Det förändrar fotografens roll. Det har mycket mer mystisk kring fotografi tidigare och hur en bild blir till.”
En förändring till det positiva?
”Ja, jag tycker det. Kanske inte för fotografyrket, men för fotografin.”
Vad kan du ge för råd till vanliga människor som vill bli bättre fotografer?
”När min fru och jag står på samma plats och tar samma bild med våra mobiler så kollar hon på min och säger, ’Fan, dina bilder blir alltid så mycket bättre’. Men jag kan aldrig förklara varför det blir så. Jag har svårt att förklara hur jag gör.”
Du kanske redan har gjort en ljusbedömning utan att ens tänka på det?
”Ljuset är viktigt, ja. Men det är svårt att tala om det andra, hur man tänker med kompositioner, hur man håller i kameran.”
Vilken kamera jobbar du helst med?
”Till Formula 1-projektet hade jag två kameror. Jag hade min Leica för närbilder och en Nikon med långt teleobjektiv. Jag varvade de två. Båda med analog film. I dag plåtar jag annars mest digitalt. Oftast med en Hasselblad eller med en Canon när jag mer fångar något i farten.”
Din Hasselblad har du på stativ?
”Nej, till 90 procent plåtar jag faktiskt på fri hand, även när jag är i studio och har blixt. Det handlar återigen om att jag är ute efter den här rörliga känslan. Att inte vara för statisk, utan hitta andra vinklar, andra bilder. Jag har nästan aldrig haft en kamera på stativ och tagit polaroider för att kolla ljuset.”
Det är annars det absolut vanligaste när man porträttfotografers. Att man ombeds stå eller sitta still framför en fotograf med stativ.
”Många uppnår fantastiska resultat med det, men för mig har det aldrig passat.”
Ditt sätt att arbeta låter som att du förvandlar fotograferande till något väldigt fysiskt?
”Ja, jag rör mig extremt mycket när jag fotograferar. Klättrar upp på stegar, hänger i saker, flänger runt.”
Har du några favoritfotografier motsvarande dina favoritalbum? Ett fotografi som betyder lika mycket för dig som album som ’Station to station’ eller ’Raw power’?
”Det har jag. Fast det är många, alltför många för att kunna svara på (tyst länge)… Fast, ja, det finns särskilt en Avedon-bild jag älskar. Egentligen är det en bild ganska otypisk honom. Det är en bild på modellen Suzy Parker, tagen för Harper’s Bazaar i mitten på 1960-talet. Hon sitter på en segelbåt. Hon har en tjock tröja på sig. Bilden har något skandinaviskt över sig, jag älskar den. När jag slutade hos Avedon frågade han vilken bild jag ville ha. Jag valde den. Han skrev väldigt fint på baksidan.”
(slut)
FAKTARUTA
NAMN: Mikael Jansson
YRKE: Fotograf.
ÅLDER: 58
FAMILJ: Fru Lotta Jansson. Två döttrar, Billie och Kim. (Billie från tidigare äktenskap med Lena Gullberg, grundare av fotograf- och stylistagenturen Link.)
BOR: South Kensington, London. Delade under många år boende mellan East Village, New York, och Södermalm, Stockholm, men sålde för ett par år sedan de lägenheterna och flyttade till London. Planerar att växelvis bo i Toscana där de renoverar hus.
AKTUELL MED: Utställningen ”Speed of life” på galleriet CF Hill i Stockholm som är öppen sista dagen i dag 26 maj. Reser hela tiden världen runt för olika uppdrag för modemärken och skönhetsmärken samt tidningar som Interview Magazine och Vogue.
--
BILDTEXTER
Iggy Pop
2011 gjorde Mikael Jansson en serie porträtt av sina musikhjältar från 1970-talet för New York Times-bilagan T Magazine. Bilder blev sedan basen till en utställningen med titeln ”Dum dum boys”.
”Plåtningen gjordes i Florida där Iggy bor. Han kom till studion själv, inget entourage, och var kvar hela dagen. Förutom porträttet för T Magazine kom jag dagen innan plåtningen på att jag hade en förfrågan liggande från Dior om att fotografera en handväska de hade en gjort. Dior skickade runt väskor till olika personer och bad dem tolka dem. Jag kom på idén att fråga Iggy om han även kunde tänka sig att ta en bild med handväskan. Han gick igenom vad stylisten tagit fram för klänningar, funderade och sade, ’OK, give me something simple’. Sen körde vi bara. Iggy var fantastisk lätt att göra med. Lou Reed var knepigare. Men det lossnade när vi började prata om Rick Owens (designer) och om fotografi, Lou Reed var extremt fotointresserade. Då klickade vi.”
Veruschka
Veruschka är en ikonisk tysk fotomodell. Veruschka von Lehndorff, född 1939. Veruschka spelar sig själv i Antonionis långfilm ”Blowup” från 1966, en film om modefotograf.
”Jag har fotograferat henne två gånger. En gång i Santa Fe, en gång i en studio i Stockholm för Clic. Bilderna var väldigt inspirerade av Georgia O’Keeffe (konstnär) och Stieglitz (amerikan född 1864 som utvecklade fotografikonsten). Vad som har slående var hennes fantastiska händer, hon har extremt långa fingrar. Mats Gustafson har gjort en väldigt fin illustration med fokus på hennes fingrar.”
Chet Baker
När Mikael Jansson kom till Richard Avedon som assistent spelade han Chet Baker en dag i fotostudion, en artist han upptäck under sin tid hos Carl-Johan Rönn och sett konserter med i Stockholm.
Richard Avedon älskade vad han hörde, förklarade för de andra ”Mikael is now in charge of music”. När Mikael visade en bild på Chet Baker som han tagit meddelade Avedon att han också vill fotografera Chet Baker.
Mikael upplyste om att Chet Baker skulle spela tre kvällar i New York.
”Då fick jag uppdraget att åka ned dit och fixa det. Avedon sade att det ingick i uppdraget som assistent. Det var inte helt lätt, det tog ett tag, jag fick bära Chet Bakers trumpet, följa med till kemtvätt, betala för kemktvätt, men när han väl kom till Avedons studio blev det en minnesvärd session (publicerades i franska tidningen Egoïste”).
Något år senare gjorde en annan superfotograf, Bruce Weber, en film om Chet Baker. Tre månader innan filmen skulle visas dog Chet Baker, 58, av en överdos på ett hotellrum.