Krönika, DI Weekend
Weekend 9 juni
Krönika
Jan Gradvall
Nästa fredag släpps en av årets bästa låtar. En hypnotisk postmodern soulballad, Stay away från mig”, med potential att bli en stor hit.
Det är bara ett problem. Enligt skivbolagens sätt att arbeta 2017 är låten gjord av fel sorts artist
En artist som är för gammal för att spelas på P3 eller att hamna på de stora spellistorna jämte Selena Gomez och Justin Bieber.
En artist som under cd-eran var en av de största i landet, men har svårt att göra avtryck i streamingvärlden.
Eric Gadd, 51, går omkring i köket i sin lägenhet iklädd träningskläder: jacka, shorts, högt uppdragna tubsockor. Han öppnar skåpsluckor och plockar till slut ned vad han letat efter, en glasskanna för presskaffe. ”Du vill ha kaffe, va?”
Eric Gadd var en av de artister som definierade det svenska 1990-talet. När rocknationen Sverige till slut öppnade öronen för soulmusik blev Eric Gadd en av de mest spelade. Han fick en Grammis som årets artist nästan varje gång han släppte ett nytt album: 1991, 1993 och 1997.
Vad det gäller livespelningar har han fortfarande kvar sin publik.
När han i april släppte biljetter till två spelningar på Nalen i Stockholm såldes biljetterna slut på 19 minuter.
Samma sak när biljetterna släpptes till hans nästa konsert på Mosebackterrassen den 20 juni: biljetterna slut direkt. Eric Gadd är också fortfarande så stor i Danmark att han när som helst kan åka dit och turnera.
Men att släppa ny musik är helt annan sak. Artister i dag som slog igenom under cd-eran eller vinyl-eran har mycket svårt att komma upp i tillräckligt många så kallade streams, lyssningar på streamingtjänster som Spotify och Apple Music, för att generera några intäkter.
Artister som Rolling Stones och Fleetwood Mac har bokat sina nya turnéer utan att släppa några nya album. Stevie Nicks i Fleetwood Mac sade i en intervju i Rolling Stone: ”Vad är det för mening med att jobba i två år med något som ändå inte når ut?”
Ett problem är att den nya musik som fornstora artister släpper inte är tillräckligt modern för att generera hitlåtar. De flesta fortsätter göra samma typ av musik som den lät 1969 eller 1984. Musik som absolut kan hålla hög kvalitet men inte är relevant för en yngre publik.
Pet Shop Boys gjorde för ett par år sedan ett genant uttalande om att det var åldersrasism som låg bakom att duons låtar inte längre spelas på Radio 1, Englands motsvarighet till P3.
Detta utan att reflektera över att när Pet Shop Boys var som störst i mitten på 1980-talet så spelade Radio 1 inte heller då ny musik av veteraner i 50-årsåldern som haft sin storhetstid 30 år tidigare, dvs i mitten av 1950-talet.
Men dilemmat för Eric Gadd – ett delikat dilemma – är att han med ”Stay away från mig” inte gjort en låt som låter som för tankarna till hans gyllene 1990-tal, utan låter 100 procent 2017.
”Jag vet inte om min gamla publik egentligen vill ha detta, de hoppas de nog på Gammal God Gadd, men det är detta jag själv gillar”, säger Eric och låter ”Stay away från mig” strömma ut i kökshögtalarna ännu en gång.
Sättet som musiken är producerad på för tankarna till kretsen kring Drake och postmoderna soulproducenter som Noah ”40” Shebib och Paul ”Nineteen85” Jefferies.
Hur ska sådan musik kunna tränga igenom dagens mediebrus och nå den publik som kan gilla den?
”Jag har varit på alla de stora skivbolagen”, säger Eric Gadd. ”Alla var intresserad att ge ut musik av mig, men ingen hade någon smart idé av vad de skulle göra av en artist av mig i dagens utbud. Det var mest snack om att ’Vi hoppas få in dig på spellistor men det blir svårt’.”
Vad Eric Gadd i stället kommit fram till har paralleller till vad andra artister som Chance The Rapper i USA och Lorentz & Sakarias kommit fram till och som gör de stora bolagen irriterade och nervösa: han väljer bort skivbolag och ger ut musiken själv.
”För vad ska en artist som jag egentligen med ett bolag till? Det viktigaste för mig är livebiten där jag jobbar med Blixten & Co. Nu har dessutom Sandra Nordin (en av de skickligaste i Sverige inom PR) börjat jobba hos dem. Jag kan inte få bättre”.
Eric Gadd går runt i lägenheten och letar bilnycklar. ”Nu blir jag 100 procent independent. Det känns lite fint att kunna säga det efter att man fyllt 50.”
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”All eyez on me”. En 12-årig svensk pojke med namnet Tupac gick nyss till final i ”Sveriges yngste mästerkock”. Nästa fredag är det världspremiär på en dokumentär om Tupac ”2Pac” Shakur som trots sina endast 25 år i livet hann bli den kulturellt sätt mest inflytelserike musikern sedan Bob Marley. Filmen går upp i samtidigt i USA och i Sverige.
HYRFILM
”I, Daniel Blake”. 1979 visades ”Ett anständigt liv” för politiker och i skolor. På samma sätt borde Ken Loachs film om de på samhällets botten, fast i bidragslabyrinten vara obligatorisk att se för alla vuxna 2017. Hyrfilmsbutikerna är borta men finns att hyra genom iTunes för 49 kronor.
PODCAST
”Reply all”. Superintelligent podcast om världens största men minst utforskade nation: Internet. Antalet aktiva Internet-surfare just nu: 3,6 miljarder. Minidokumentärer om hur människor formar Internet och hur Internet formar människor.
+
BONUS NR 1:
”Wonder Woman” är den sortens storsatsning som inte får floppa. Filmbolaget hemlighåller siffror men budgeten beräknas ligga på norr om en miljard svenska kronor.
Om filmen regisserats av en manlig regissör hade en flopp inneburit timeout för den enskilde regissören. Men när filmen nu regisserats av en kvinnlig regissör så hade en flopp sannolikt inneburit timeout för kvinnliga regissörer av superhjältefilmer med miljardbudget.
Så monstruöst ojämlik är fortfarande underhållningsindustrin.
Med regissören Patty Jenkins har lyckats på alla plan. ”Wonder Woman” har hyllats av både kritiker och publik. En vecka efter premiären visar siffrorna att ”Wonder Woman” kan innebära ett systemskifte i Hollywood.
Patty Jenkins, född 1971, har tidigare regisserat seriemördarfilmen ”Monster” (som gav Charlize Theron en Oscar) samt flera avsnitt av tv-serien ”The Killing” med Joel Kinnaman.
Med ”’Wonder Woman” visar Jenkins att hon är en lysande actionregissör. Den första halvtimmen av ”Wonder Woman” skriver filmhistoria. En halvtimme med enbart kvinnor i bild, amasonkvinnor på en grekisk ö som tränar för strid i en serie av bländande stridssekvenser.
Robin Wright är ännu bättre – ännu mer skoningslöst målmedveten – som amasonkvinna i ”Wonder Woman” än i ”House of cards”. Israeliska fotomodellen och skådespelaren Gal Gadot känns också mer självklar i rollen som ”Wonder Woman” än någon av de skådespelare som spelat andra DC Comics-superhjältar som Superman och Batman.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
När grammofonskivor slog igenom i USA början av 1900-talet, så kallade 78-varvare, var målgruppen medelklass i storstäder.
När radion sedan fick sitt genombrott på 1920-talet slutade den publiken till stor del att köpa skivor. Grammofonbolagen tvingades tänka om.
Inspelningsbussar skickades ut till avlägsna landsortsområden, framförallt den amerikanska södern, för att spela in artister som kunde tänkas locka nya oexploaterade målgrupper: landsortsbefolkning, arbetarklass, etniska minoriteter.
Bland de fattiga musiker som dokumenterades av dessa kringresande inspelningstekniker fanns The Carter Family och Robert Johnson. Så skapades grundvalarna till den all den populärmusik – rock, pop, blues, country, soul, hiphop – som vi hör i dag.
Denna historia berättas i ”American Epic”, ett enormt ambitiöst dokumentärprojekt som sjösatts av bland andra musiken Jack White och skådespelaren Robert Redford. Det första avsnittet av de tre dokumentärfilmerna inleds med Robert Redfords speakertext som säger ”It was the first time America heard itself”.
”American Epic” har sänts på PBS i USA, BBC i Storbritannien och väntar på en svensk kanal.
Sony har också släppt en fantastisk box 5 cd med dessa fältinspelningar från sent 1920-tal och tidigt 1930-tal, även den med samma titel. Det finns också en dubbel-cd, ”American Epic: The Sessions” med nytolkningar av dessa låtar av artister som Elton John, Nas, Beck och förstås Jack White själv.
Ingen som är det minsta intresserad av musikhistoria får missa denna historielektion.
Jan Gradvall