Krönika, DI Weekend
Weekend 5 maj
Krönika
Jan Gradvall
Man brukar säga att alla har rätt till sin egen åsikt, men jag tror ändå inte att Med en hammare dödade han Frank någonsin kommer att se bättre ut i tryck än Han dödade Frank med en hammare.
Det är inte jag som skrivit ovanstående mening. Det är Stephen King, känd som en mästare på skräck men även, vilket färre känner till, en drömlärare i konsten att skriva.
Nästa vecka återutger Albert Bonniers Förlag hans föredömligt konkreta bok ”Att skriva – en hantverkverkares memoarer” från 2000 i en nyöversättning av Ola Larsmo.
Fast egentligen, särskilt konkret är den inte.
Det är ingen handbok som Stephen King har skrivit. Om han från början kanske hade planerat att skriva en mer traditionell lärobok, typ ”Skrivandets ABC”, så överger han snabbt den tanken och försvinner i väg i vindlande anekdoter från sitt eget liv.
Som läsare kliar man sig stundtals i huvudet. Om det varit en föreläsning hade jag räckt upp handen och frågat: ”Ursäkta, men vad har jag för konkret nytta av det du berättar just nu? Jag har ju betalat för att lära mig skriva.”
Insikten om vad han håller på med sipprar fram långsamt, liksom reser sig upp genom texten, under läsandets gång.
För vad Stephen King skriver om – vad han lär ut – är att för att bli en författare så måste man till att börja med träna upp sin blick.
Man måste bli uppmärksam på det främsta tillgång man har i verktygslådan: sitt eget liv och sina egna erfarenheter.
Och, inte minst, sitt eget ordförråd.
Att tro att man måste lära sig skriva fint och börja använda snitsiga ord är det kanske vanligaste misstaget som görs av inte bara författare utan även journalister, skolelever, alla som skriver i någon form.
Verktygslåda är en liknelse Stephen King själv använder i boken. Han skriver att man ska lägga hela sitt befintliga ordförråd längst upp i verktygslådan.
Man ska inte försöka utöka detta ordförråd med flit. Det kommer att ske automatiskt och omedvetet när man gör det näst viktigaste för att bli en författare – läsa, läsa, läsa.
Stephen King: ”Ett av de värsta misstag du kan göra är att klä upp ditt eget språk, leta fram långa ord att använda därför att du skäms för dina egna korta. Det vore som att klä ut din hund i människokläder. Hunden skulle bara skämmas och den som försöker sig på sådana cirkuskonster borde skämmas ännu mer.”
Som ett exempel citerar han en lång mening från John Steinbecks ”Vredens druvor”, en mening full av korta och enklast möjliga ord, som Stephen King sedan i detalj analyserar.
”Steinbeckmeningen är av särskilt intresse. Den är femtio ord lång. Av dem innehåller tjugosex bara en enda stavelse. Steinbeck använder ”för” tre gånger och ”iskall” två gånger. Orden är enkla men meningens struktur är komplex, även om orden skulle kunna vara hämtade ur en läsebok för lågstadiet. Vredens druvor är en lysande roman.”
Jag har knappt läst någonting av Stephen King men jag köpte ”On writing” när den gavs ut och slukade den. Jag får ut ännu mer av boken nu när jag läser om den.
Som skrivande person har jag under åren ganska ofta blivit kontaktad av folk i min omgivning som har planer på att skriva bok och vill be mig om råd.
En sak har jag lärt mig: ingen av dessa personer kommer någonsin att skriva klart sin bok.
Vad de hoppas på är att det finns några knep, genvägar. Det finns det inte. Du måste bara sätta dig ned alldeles ensam och skriva.
”Om du vill bli författare är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket”, skriver Stephen King.
Vad du däremot kan göra är att därefter utifrån befintlig text redigera fram en bättre text. Då kan du också få stor hjälp av andra.
Stephen King har under årens lopp uppdaterat ”Att skriva”, boken har ständigt kommit i nytryck. Han har skrivit tre olika förord vilka alla tre intressant nog med är med i nyutgåvan från Albert Bonniers Förlag.
I det tredje och sista förordet, kort och krasst, slår han fast: ”Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt.”
I boken finns exempel på utdrag ur manus där vi får se vilka enstaka ord och meningar Stephen King strukit bort för att göra texten tajtare.
Oavsett vad eller var man skriver – protokoll, meddelanden, föredrag – kan man höja sin nivå genom att läsa ”Att skriva”.
Boken avslutas också med en rik och befriande opretentiös lista på böcker som Stephen King anser att vi bör läsa. Att lära sig skriva börjar med att lära sig läsa så uppmärksamt att man ser språket.
(slut)
GRADVALLS VAL
TV
”30 liv i veckan”, SVT. Som Magnus Uggla sagt: Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Men precis det – snacket efteråt – är fokus för en unik dokumentärserie om självmord. Anne Lundberg från ”Antikrundan” och Sofia Helin från ”Bron” talar med ett befriande allvar.
TV
”Strike a pose: Madonnas dansare”, K-Special, SVT Play. Under Madonnas turné 1990 gjordes ikoniska dokumentären ”Truth or dare”. 25 år senare får vi åter träffa hennes sju manliga dansare. Oförglömlig dokumentär som ger insikter om hur man går vidare efter motgångar.
BIO
”The Circle”, biopremiär i dag. Frågeställningarna i Dave Eggers romanförlaga, en IT-erans ”1984”, är av trailern att döma intressantare än Tom Hanks-filmatiseringen. Hur klokt är det egentligen att låta företag som Google och Facebook få total inblick i våra liv? Frasen ”Sharing is caring” blir isande otäck.
+
BONUS NR 1:
Svårt sjuk i levercancer beställde John Coltrane en harpa med förhoppning om att instrumentet kunde bidra till harmoniskt nytänkande. Men harpan anlände först efter hans död i juli 1967.
I stället blev harpan huvudinstrument för hans fru, Alice Coltrane. Hennes album från sent 1960-tal och fram till mitten av 1970-talet har fått en stor renässans på senare år bland musikkonnässörer. På hippa skivaffärer runt om i världen kan man alltid se Alice Coltrane-album skyltade.
Få känner däremot till den djupt religiösa musik hon gjorde för privat bruk. Hon bytte namn till Turiyasangitananda. I sviterna av att parets son, John Jr, dog i början på 1980-talet spelade hon in kassetter.
Musik från fyra av dessa kassetter, utgivna mellan 1982 och 1995, återutges nu som ett samlingsalbum av David Byrnes återutgivningsbolag Luaka Bop, känt för att gräva fram guld från platser i musikhistorien där ingen arkeolog varit tidigare.
Albumet heter ”Ecstatic music” – och det är precis så det låter. 2017 års hittills vackraste och mest förtrollande återutgivning.
Svenskättlingen Eric Welles-Nystrom på Luaka Bop säger: ”Det är en musikstil hon själv uppfunnit. Inspirerad av den gospel hon växte upp med i Detroit-kyrkor och indisk religiös musik, sjunger hon på Sanskrit över en själfull Wurlitzer, med synthesizers bubblande i bakgrunden. Det låter inte som något annat man hört”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
På 1970-talet kom en våg originella, intelligenta europeiska filmer som kan kallas för idéfilmer. Vad händer om några personer bestämmer sig för att tillsammans äta ihjäl sig? Det var upplägget för ”Brakfesten”.
I dag är det svensk biopremiär för en italiensk film i den andan, ”Vad döljer du för mig?”. En betagande sommarkväll samlas några gamla vänner – tre par och en frånskild singel – i en lägenhet för att äta middag.
Det är precis som man Italienromantiker vill att det ska vara. Snygg lägenhet med bokhyllor och balkong. Fullmåne. De diskuterar till och med hur man allra bäst gör en tirami su!
Allting förändras när de efter en diskussion lägger sina mobiltelefoner mitt på bordet och tvingar varandra att ta kvällens alla inkommande samtal på högtalartelefon. Och att låta alla läsa de privata sms och meddelanden de får på Facebook.
Filmen heter i original ”Perfetti sconosciuti” och var en stor succé i Italien i fjol, flera tunga priser och 16 miljoner Euro i intäkter.
Jan Gradvall