Skivrecensioner, DI Weekend

Jesper Lindell
A little less blue
BMG
Betyg: 4

Röster kan vara äldre än människor.

Det är obegripligt att Van Morrison endast var 19 år när han sjöng in klassiker som ”Gloria” och ”Here comes the night”. Kraften han kanaliserar där kommer någon annanstans ifrån. Det låter som River Lagan i Belfast strömmar genom hans ådror.

På samma sätt låter debutanten Jesper Lindell mycket mer livserfaren än vad hans 23 år på jorden gör möjligt. När Jesper Lindell från Lundvika sjunger så hör man djupet i Väsman, respektinvigande 53 meter, med en mytomspunnen gigantisk järnmalsfyndighet rakt under sjön.

I hans värld låter det också som om River Lagan på något magiskt sätt också ansluter till Väsman. Särskilt när singer-songwritern Jesper Lindell på ett par spår på sin debut-ep får understöd av blås – nordeuropeiskt soulblås – låter han verkligen som en ung, vig och karatesparkande Van Morrison.

Jesper Lindells debut är producerad av Benkt Söderberg, pappa till Klara och Johanna i First Aid Kit, samt Sten Booberg, båda en gång medlemmar i Lolita Pop. First Aid Kit bidrar med körsång. Sten Boobergs son spelar trummor. Det mesta är inspelat live hemma hos familjen Söderberg. Den intima känsla som uppstår har beskrivits av Sly Stone: ”It’s a family affair”.

Lolita Pops bästa låt hette ”Lång tåg av längtan”. Med upptäckten av råtalangen Jesper Lindell har det kopplats en ny vagn på det Sverigetåget.

Jan Gradvall

Ron Sexsmith
The last rider
Cooking Vinyl/Playground
Betyg: 4

Ron Sexsmith är en utrotningshotad art. En extremt sällsynt kolibri som håller till bland kanadensiska lönnar med en sång så vacker att naturen håller andan. När kolibrin Sexsmith sjunger kan man se daggen droppa från löven samtidigt som morgonens allra första solstrålar bryter igenom.

Nästan allt som Ron Sexsmith spelat in under 30 år som artist har två inspelningar som konstant referenspunkt, Beatles ”Nowhere man” och Beach Boys ”God only knows”. För Ron Sexsmith är det råmaterialet – klassiskt pophantverk med tonvikt på melodier – motsvarigheten till vad block av marmor är för en skulptur.

Sen förfinar han och förfinar och förfinar och förfinar. Ron Sexsmith borde fridlysas.

Jan Gradvall

Kiki
Bittersweet
MSQR Records
Betyg: 4

I fjol gjorde jag ett avsnitt om The Cure till min Sveriges Radio-musikpodd ”Gradvall” där jag intervjuade ett halvdussin svenskar som inspirerats av The Cure. Min research ledde mig fram till Kicki Halmos. Som körsångare har hon turnerat jorden runt med Lykke Li. Hon har också gjort egen musik med Masquer, en duo som tolkat The Cure-låten ”The Hanging Garden”.

När en gammal låt av Masquer användes i senaste säsongen amerikansk-brittiska tv-serien ”Penny Dreadful” öppnades en dörr till internationellt genombrott. Men det var försent, duon är upplöst. Ett både personligt och kreativt uppbrott som Kicki Halmos också sjunger om i en låt kallad ”Masquer” när hon nu solodebuterar med en ep under artistnamnet Kiki.

Isolerad i en lägenhet i Neukölln – stadsdelen i Berlin som gav namn åt en isande vacker instrumental på Bowies album ”Heroes” – har Kicki Halmos skrivit ett halvdussin sånger med vad hon själv kallar gråtdisco, ”sånger om att släppa taget; slå sig fri och gå vilse för att hitta tillbaka”.

Det låter strålande. Kicki Halmos elektroniska popsånger tycks gjorda av glas. Sköra, ömtåliga, vackra. Kalla och varma på samma gång. Det finns paralleller till både The Cure runt ”17 seconds” och Bowies mest dansanta Berlin-musik. Ur skärvorna från ett uppbrott limmas samman en ny stor artist.

Jan Gradvall

Hannah Aldridge
Gold rush
Rocksnob/Rootsy
Betyg: 4

Walt Aldridge, i dag 61, arbetade i år 17 i den legendariska FAME-studion i Muscle Shoals som producent, låtskrivare och kompmusiker. Han har även skrivit låtar i Nashville åt artister som Barbara Mandrell och Travis Tritt. Den amerikanska musikskatten i Muscle Shoals och Nashville har varit Hannah Aldridges barndom. Hon är Walt Aldridges dotter.

På sitt andra album sjunger hon gitarrdriven Nashville-rock av ett slag Jill Johnson nog skulle nicka gillande åt. Hennes låtar är försedda med dammiga nummerskyltar där man kan Alabama och Tennessee. Hannah Aldridge sjunger snäsigt, kaxigt, som om varje refräng vore hennes sista. Samtidigt skapar hon en lugn och familjär stämning. Studiomusiker från Muscle Shoals kompar, pappa Walt har mastrat. Man vill sitta länge på Hannahs veranda.

Jan Gradvall