Krönika, DI Weekend
Weekend 7 april
Krönika
Jan Gradvall
Den kyrka jag passerar flera gånger dagligen har under det senaste året varit under attack.
Eller, rättare sagt, det är så det har tett sig utifrån. Människor med hammare har gett sig på min kyrka. Slagborrar. Alla sorts våldsamma verktyg och maskiner har till synes försökt förstöra den kyrka där vår son döptes.
I själva verket är det förstås precis tvärtom. Den mycket omfattande renovering som Gustav Vasa kyrka vid Odenplan genomgått sedan maj i fjol går ut på att stärka och förbereda kyrkan för framtiden.
När kyrkan under denna belägring aldrig vikit ner sig – tvärtom har den hela tiden sträckt på sig och tittat fram genom byggnadsställningarna – inser jag nu vad processen påminner mig om.
Demoleringen/renoveringen av Gustav Vasa kyrka för tankarna till ”Herr, unser Herrscher”, inledningen till Johannespassionen av Johan Sebastian Bach, det kanske mest kraftfulla stycke kristna musik som skrivits.
Dissonans. Mullrande bas. Våldsamma harmonier. Aggressiv körsång.
Moderna musikaliska attribut som vi dag förknippar med genrer som metal och techno finns där redan i ett stycke musik som uruppfördes för snart 300 år sedan.
Nästa fredag är det långfredagen. Johann Sebastian Bach skrev Johannespassionen till ett uruppförande i Nikolaikirche i Leipzig just på långfredagen 1724.
Jag började lyssna på ”Herr, unser Herrscher” efter att jag läste en beskrivning av stycket av Alex Ross, en gudabenådad musikskribent.
Alex Ross skrev för några månader sedan i The New York en artikel om Bach med att utgångspunkt från att det getts ut inte mindre än fyra böcker som analyserar Bach och hans starka gudstro.
Johann Sebastian Bach (1685-1750) nämns sällan i dag när man talar om gospel och det kristna musikarvet, något som just nu upplever en renässans på bred front, inte minst inom hiphop, men han borde nämnas i det sammanhangen.
Det mest kända verket av Bach om påsken är Matteuspassionen, skrivet tre år efter Johannespassionen. Det var när Felix Mendelssohn 50 år efter Bachs död uppförde Matteuspassionen som den revival av Bach inleddes som i princip fortfarande pågår. Mendelssohn kallade Matteuspassionen för ”kristenhetens största musikverk”.
Men den mer bortglömda Johannespassionen är lika stark och ännu intressantare, inte minst för det inledande stycket ”Herr, unser Herrscher”.
Alex Ross skriver att denna Bach-skildring av Golgatavandringen skapar ”a dance of death that all must join”.
Som lyssnare känner man hur spikarna slås in genom Jesus kropp, en efter en. Samtidigt är stycket på samma gång upphöjt, stolt, positivt i sin orubblighet.
Lyssna särskilt på inspelningen av dirigenten John Eliot Gardiner som även är författare till en av böckerna om Bach och hands gudstro.
Om man ska öka intresset för klassisk musik hos yngre lyssnargenerationer är det avgörande hur man skriver om musiken och dess kompositörer.
Alex Ross vet hur man gör. Han lyfter fram exakt de detaljer som lockar.
Hur åhörarna reagerade på det första uruppförandet av Johannespassionen på långfredagen 1724 i Leipizig vet vi inte. Inga vittnesmål finns bevarande.
Mycket tyder dock på att publiken var ganska kallsinnig. Bach hade i sin samtid rykte om sig att vara en svår och krånglig kompositör. Till kommande uppföranden av Johannespassionen strök han också inledningsstycket ”Herr, unser Herrscher”, nio minuter som samtiden inte var mogen för.
John Eliot Gardiner har skrivit att vi vet mindre om Bachs privatliv än om någon annan kompositör under de senaste 400 åren.
Den musik han gjorde var präglad av en tid som var mörkare än vad vi nu kan föreställa sig, något som kan förklara dess kraft. Europa hade just kravlat sig igenom det Trettioåriga kriget. Pesten hade just besegrats. Den senaste stora pestepidemin hemsökte Sverige 1710-1713.
Bach själv tillhörde en generation som var brutaliserad. Den unga kompositören var känd för att bära kniv och hamnade i ett knivslagsmål med fagottist. Han hade framgångar som musiker men förblev en underdog jämfört med superstjärnan Georg Friedrich Händel.
Bach försökte flera gånger träffa Händel men blev nobbad av Händel som påstod att han inte hade tid.
Mitt i allt detta blev hans tro starkare och starkare och han skrev musik som inte lät som något världen hade hört förut.
Fasadrenoveringen av Gustav Vasa kyrka är nu klar. Just nu pågår arbetet inuti. Kyrkbänkarna är transporterade till en måleriverkstad där de renoveras och målas i ny färgsättning. Arbetet beräknas vara klart i höst.
Påsken år 2017 får firas utanför Gustav Vasa kyrka men med Bach i lurarna går det ändå att förflytta sig innanför.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
VINYL
Bob Dylan, ”Triplicate”. Denna musik blir obegriplig på streamingsajter. På vinylutgåvan, däremot, blir Dylans uppsåt med detta album tydlig. En oemotståndligt vacker trippel-lp, förpackad som gamla stenkakor på Columbia Records. Musikalisk arkeologi.
BOK
Joan Didion, ”South and West: From a notebook” (Knopf). 82-åriga Joan Didion startar sin motsvarighet till Bob Dylans ”The Bootleg Series”. En bok som innehåller outtakes från gamla anteckningsböcker. Outtakes som är bättre än andras färdiga verk.
TV
”Line of duty: Säsong 4”, 17 april, SVT 22.00. Eftersom det är uppehåll för DI Weekend nästa vecka på grund av påsk, en påminnelse redan nu om att SVT börjar sända säsong 4 av BBC:s flaggskepp inom kriminaltelevision. SVT sänder med endast ett par veckors fördröjning från BBC.
+
BONUS NR 1:
Varför skrivs det inga nya psalmer? Kommer det någonsin att komma en modern låt som kan mäta sig med ”Den blomstertid nu kommer” från 1695?
Precis i de tankarna verkar Oskar Linnros ha gått. På söndag 9 april släpps en ny Oskar Linnros-låt som inte är en poplåt i traditionell mening utan en psalm med titeln ”Psalm för skolgårdar”.
Oskar Linnros utgår i både melodi och text från just ”Den blomstertid nu kommer”. Israel Kolmodins skrev psalmen när han var superintendent vid Visby stift 1692-1709.
Att skriva något som ens kan röra sig i närheten av det mästerverket utan falla i bitar är svårt, på gränsen till omöjligt, men Oskar Linnros fixar det.
Samtidigt som melodin stiger mot himlen finns det i inspelningen en ruffhet som för tankarna till repiga gamla gospelsinglar. Några subtila jazzackord på piano för tankarna till en Donny Hathaway med midsommarkrans på hjässan.
I Oskar Linnros tappning blir skolgårde en möjligheternas plats där en ny värdigare värld kan växa fram efter, att juniregnet sköljt ”den jord vi har till låns”. Alla människor, oavsett bakgrund, är välkomna in i gemenskapen på skolgården
Låt gränserna falla
Låt skolgårn bli trång
Låt sommarn få ha
Låt sommarn få va
Låt sommarn få ha sin gång
Att Oskar Linnros väljer att släppa den låt på en söndag är ingen tillfällighet.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En två och en halv timme lång teaterföreställning utan att en enda replik yttras.
Jo, förresten, Sten Ljunggren muttrar ”Fan” en gång i första akten.
Lars Norén skriver historia med den ordlösa ”Stilla liv” som just nu spelas på Dramatens scen Elverket i Stockholm.
Att se föreställningen för tankarna till att beskåda gamla altartavlor. Framförallt Caravaggios målningar där de avbildades ansikten vänder sig mot det håll där ljuset faller in.
Att scenbakgrunden är kolsvart förstärker parallellen till Caravaggiomålningar i Roms dunkla kyrkor. Scenerna i pjäsen är mycket korta, ibland bara några sekunder, innan ljuset släcks ned och allt blir kolsvart igen.
Föreställningen utspelar sig under hela 1900-talet. Människor föds. Människor försöker leva. Människor dör. Detta repeteras om och om igen. Så många karaktärer dör under föreställningen att man slutar tänka på dem som just karaktärer.
Det ordlösa i pjäsen förstärker kroppsspråk och gester– händers beröring, ansiktens uttryckslöshet – som vi alla känner igen från sjukhus och begravningar.
”Stilla liv” visar hur utbytbara vi alla är. Ett människoliv är försvinnande kort, snart sitter någon annan i samma hus, samma lägenhet.
När man går ut från Elverkets mörker börjar man tänka på sitt eget liv, hur det blivit och hur man vill förvalta den tid som är kvar. Ett konstverk kan inte uppnå mycket mer än så.
Jan Gradvall