Jazzens Yoda: Intervju med Polarpristagaren Wayne Shorter
”För mig är musik ett slags teleskop”, säger Wayne Shorter. ”Ett teleskop genom vilket jag och andra musiker kan iaktta livet, studera livet. Fast samtidigt som man ändå ser till att vara en del av livet, inte frånvarande från det”. Intervju med 2017 års Polarpristagare, gjord på ett hotell i Luxemburg. Från DI Weekend 9/2 2017.
Wayne Shorter
Text: Jan Gradvall
Sagor och mytologiska berättelser innehåller ofta ett avgörande möte med en gammal person som är oändligt vis. Någon som har dragit sig tillbaka från niotillfem-civilisationen, gömmer sig på en avlägsen plats och låter sin livsvisdom marinera. Denne oändligt vise person ger aldrig tydliga råd utan talar i gåtor.
Luke Skywalkers första möte med Yoda i Star Wars-filmen ”Rymdimperiet slår tillbaka” är ett klassiskt exempel på detta. Yoda har dragit sig tillbaka till ett träsk på en avlägsen planet. Den oändligt vise Yoda talar så klokt och underfundigt att Luke Skywalker knappt förstår vad han säger. Vadå inre kraft?
Att träffa Wayne Shorter känns precis som det mötet.
Den amerikanske jazzlegenden Wayne Shorter befinner sig i en galax långt, långt borta. I det här fallet är platsen inte ett träsk utan ett affärshotell i Luxemburg. Men platsen är så anonym och EU-grå att den får samma effekt: denna del av Centraleuropa liksom bara försvinner, imploderar; det känns som att ha landat på en outforskad planet.
Att den amerikanske jazzlegenden Wayne Shorter befinner sig i Tintin-landet Luxemburg – av alla ställen – beror på att han nyligen gjort en spelning i trakten. Han har valt att stanna några extra dagar på det här hotellet för att det har så bra room service, något som ska visa sig vara en ledstjärna i hans liv.
Wayne Shorter är 83 år gammal, lika gammal som min pappa. Där slutar likheterna. Det liv som Wayne Shorter har levt – fullt av så mycket död, fullt av så mycket liv – liknar ingen annans.
Han är den siste ur den klassiska jazzgenerationen som fortfarande vandrar på jorden.
Wayne Shorter lärde sig spela genom att lyssna på Charlie Parker. Han har sett Billie Holiday live. Han har träffat Lester Young och Bud Powell. Han var kompis med Art Blakey, Miles Davis och John Coltrane.
Sittande på en stol, lätt framåtlutad, med en kropp som långa stunder förblir orörlig, påminner han verkligen om Yoda. Han ler nästan hela tiden. Men det som framförallt ler är inte hans mun utan hans ögon; nyfikna, oavbrutet utforskande allting runtomkring, fulla av visdom.
Att försöka göra en traditionell intervju med Wayne Shorter visar sig vara en prövning. Han använder sina svar som en möjlighet att tänka, ompröva, fortsätta lära sig saker. När han pratar är det som han ser det som en möjlighet att låta svaret överraska sig själv – precis som när han spelar på sin saxofon.
En fråga om hur det var att spela in Miles Davis revolutionerande album ”Bitches brew” kan resultera i ett tio minuter långt svar som tar omvägen i ett besök på världens största partikelfysiklaboratorium i Schweiz, därefter någonting Stephen Hawking har sagt, för att sluta i en utläggning om buddistisk livsvisdom.
Ett hans favoritcitat känns som hans motto: ”There are two great events in our existence: one is being born, the other is knowing why”. Det kommer egentligen från Mark Twain men Wayne Shorter säger att han hörde det i en film med Denzel Washington.
”För mig är musik ett slags teleskop”, säger Wayne Shorter, samtidigt som Yoda-blicken lekfullt blänker. ”Ett teleskop genom vilket jag och andra musiker kan iaktta livet, studera livet. Fast samtidigt som man ändå ser till att vara en del av livet, inte frånvarande från det”.
När Stikkan Anderson instiftade Polarpriset var det med en förhoppning att skapa ett Nobelpris för musik. Musikern Wayne Shorter, med sitt lika brinnande intresse för vetenskap, känns som den perfekte pristagaren till ett sådant pris. Under intervjun refererar han så mycket till vetenskap att man ibland kan tro att jag fått fel brief och skickats i väg för att intervjua årets Nobelpristagare i kemi eller fysik.
”Jag är mycket hedrad att få Polarpriset. Det känns som milstolpe för mig. Samtidigt känns det också som en påminnelse om att jag måste fortsätta.”
Wayne Shorter har aldrig valt den utstakade vägen, vare sig det gäller sättet att spela eller att göra karriär.
Polarpriset har delats ut sedan 1992 med två pristagare varje år, en från populärmusik och en från klassisk musik/nutida konstmusik. En genreuppdelning som visserligen inte är officiell men har blivit det sätt man talar om priset. När tidigare pristagare från jazzvärlden som Dizzy Gillespie och Sonny Rollins har fått det har de räknats till populärmusik men Wayne Shorter hamnar i kategorin klassiska pristagare. Det är svårt att hitta en logik i det.
Samtidigt har Wayne Shorters kompositioner och livslånga experimenterade fler paralleller till pristagana från den klassiska världen som Kaija Saariaho, György Ligeti och Karlheinz Stockhausen. Det handlar om musik som aldrig som aldrig kommer att bli populär i bemärkelsen folkkär.
”Ditt instrument är som en flygande matta”, säger Wayne Shorter. ”Det kan ta dig till platser du aldrig kommit till utan den. När du börjar spela framför en publik kan du välja en väg som de flesta väljer. Du spelar vad folk tycker om. Populärmusik handlar mycket om omedelbar tillfredsställelse. Men om du i stället väljer en annan väg kan du påbörja en resa som är transformativ. Du kan öppna nya dörrar. Spela musik som kanske inte blir populär men visar på och berättar om andra saker. Musiken som lär oss hur vi förhandlar med det okända.”
Ovanstående är i ärlighetens namn ett komprimerat citat. Wayne Shorters svar var tio gånger längre med mängder av stickspår, improviserade utflykter, innan han elegant söker sig till tillbaka till huvudspåret igen. En röntgenbild av en jazzmusikers hjärna
Joni Mitchell, en annan Polarpristagare, har anlitat Wayne Shorter som musiker i snart 40 år. Joni Mitchell har sagt att hon har upptäckt att det bästa resultatet uppstår när hon i studion låter Wayne Shorter spela precis hur mycket han vill, utan några ramar. Därefter redigerar hon och klipper ut de slingor som passar för själva låten. Den här intervjun är utskriven i Joni Mitchells anda.
Många musiker som verkar i musikaliska genrer utanför mainstreamfåran klagar på hur litet utrymme de får i media, hur de kämpar i konstant uppförsbacke, hur svårt det är att överleva på musiken. Inte Wayne Shorter. Han ser inte motstånd som ett problem utan som en tillgång.
”Du vet när flygplan lyfter?”, säger Wayne och illustrerar med armen lyft som ett flygplan som höjer sig från startbanan. ”Vad som får flygplanet att lyfta är motståndet. Så är det också inom musiken och kulturen. Det är motståndet som får fantastiska saker att hända. Motståndet finns alltid där. Vad vi borde koncentrera oss på i stället är hur man använder motstånd.”
Wayne Shorter föddes den 25 augusti 1933 i Newark, New Jersey; en plats som för omvärlden associeras mycket med just sin flygplats. Samt fattigdom och sociala problem.
Han växte upp präglad av serietidningar och böcker och film. 1940-talet i USA var en tid när närmare 100 miljoner amerikaner läste serietidningar. För unge Wayne var seriehjältar viktiga som inspirationskällor. Serietidningar grundlade också hans intresse för vetenskap och science fiction. (Han har med sig Stanislav Lems bok ”Solaris” i resväskan.)
Han älskade film under uppväxten och gör det fortfarande. Hans favoritfilm genom alla tider – en favorit han delar med den nio år yngre Martin Scorsese – är Michael Powells ”The red shoes” från 1948. Han uppskattar att han sett den 90 gånger.
Musik kom till honom ganska sent under uppväxten. Charlie Parker frågade efter sin första trumpet när han var 11. Miles Davis började spela trumpet när han var 10. Wayne Shorter började spela först när han var 15-16.
”Vad jag egentligen ville bli var målare.”, säger han. ”Jag har helt inställd på det.”
I skolan var hans lärare bekymrade över att pojken Wayne i klassrummet mest satt och dagdrömde och tittade ut genom fönstret. Vändpunkten kom när han skickade in akvarellteckningar till en tävling och vann. Lokaltidningen The New Jersey Star-Ledger skickade ut en fotograf och en reporter. Wayne blev omskriven för första gången i sitt liv.
Efter vinsten uppmuntrade en lärare honom att söka in på Newark’s Arts High School, en skola grundad 1931 som var den första high school i hela USA med inriktning på ”the arts”. Konst, musik, drama, latin och vetenskap fanns på schemat. Wayne hade hittat hem. Skolan var också en viktig symbol i en stad utan hopp och framtidsutsikter.
Samtidigt som han slukade konst och film lyssnade han på radio som bakgrundsmusik. Ofta blev det hans pappas favoritprogram, ”Make Believe Ballroom”. Radiodiscjockeyn Martin Block spelade swingmusik, traditionell jazz, Billie Holiday, Louis Armstrong.
”Men en kväll sade radioprataren plötsligt, ’Mina damer och herrar, i kväll ska pröva något annorlunda. Vi ska spela en ny sorts musik som kallas bebop. Skriv gärna till mig och tala om vad ni tycker
’ Sen spelade han Thelonius Monk. Och därefter något av Charles Christopher Parker.”
Wayne Shorters öron hade öppnats. Och hans liv förändrades. Plötsligt fanns det en koppling mellan hans superhjältar och musik. Även musiker kunde ha superkrafter och uträtta lika otänkbara och magiska saker som Green Lantern och Superman.
Wayne Shorter refererar flera gånger till Charlie Parker (1920-1955) under vår intervju, men han säger aldrig Charlie Parker utan alltid hans fullständiga namn, Charles Christopher Parker.
Det första instrument Wayne fick var en klarinett. Hans knappt två år äldre bror fick samtidigt en saxofon, det instrument som senare i livet blev Waynes signum. (Brodern Alan Shorter kom också att bli musiker men bytte sen till trumpet och flygelhorn.)
”Jag började också lyssna på klassisk musik. Jag gick till biblioteket på skolan och lyssnade på Stravinkijs ’Våroffer’. Varje söndag lyssnade jag på ett annat radioprogram som hette ’New Ideas In Music’. Det var där jag hörde Toscanini. Har du hört hans sista konsert när han vänder sig mot publiken, lägger ifrån dirigentpinnen och säger adjö? I mean, man wow.”
Wayne Shorters fokus gick helt över till musik, han övade och övade och bildade jazzband i Newark. I mitten av 1950-talet började han åka in till Manhattans jazzklubbar. Han fick smeknamnet The Newark Flash för sin förmåga att spela väldigt snabbt.
Precis när det började hända saker i hans musikerkarriär blev han inkallad i armén. I slutskedet av hans två år långa tjänstgöring i armén fick han ett telefonsamtal från sin mamma. ”Hon berättade att en musiker vid namn Horace Silver hade sökt mig. Jag ringde upp och blev erbjuden att spela med Horace. Överordnade i armén förstod vilken chans det var och gav mig permis och tillstånd att sluta i förtid.”
Wayne Shorter var nu inne i jazzvärlden på riktigt. Han träffade sina idoler. Under en av spelningarna med Horace Silver blev Wayne Shorter uppsökt av någon som ville träffa honom. ”Det var en matinéspelning mitt på dagen i New York. En kvinna kom fram, knackade på axeln och sade: ’Jag heter Juanita Coltrane. Min man vill träffa dig’.”
Wayne Shorter blev hembjuden till Juanita Naima Coltrane och John Coltranes lägenhet i Harlem. ”John sade: ’Du använder din saxofon på samma sätt som jag tycker om att göra’. De lagade mat till mig, John och jag spelade lite, men vad vi framförallt gjorde var att vi satt pratade och diskuterade”.
Freddie Hubbard berättar i Michelle Mercers biografi om Wayne Shorter, ”Footprints”, hur han besökte den lägenheten och bevittnade när Shorter och Coltrane övade tillsammans. De utgick från notblad för stråkar för att utmana sig själva. Hubbard säger att Wayne Shorter kunde spela ännu mer komplicerade partier än John Coltrane, ändå känd som den store virtuosen.
Wayne Shorters ögon lyser när han pratar om John Coltrane. ”Han spelade inte noter, utan ljud. Han gick fram till pianot, stampade på fotpedalen, det vibrerade i hela huset och undrade om jag kunde hitta en story i det ljudet. Coltranes sätt att spela har beskrivits som ’sheets of sound’. Jag beskriver det hellre som att han skapade ord med sin saxofon. ’Go’, ’Next’, ’Come’. Det var precis samma frihet som när jag lekte som barn och gjorde konstiga ljud.”
John Coltrane kom att förändra hela musikvärlden. Han var vid den tidpunkten redan en stor musiker men hade ännu sin allra största album som ”Giant steps” (utgivet i december 1959) och ”A Love Supreme” (1965) framför sig.
1959 var ett nyckelår i jazzhistorien och har kallats ”The most creative year in jazz”. Bland album som släpptes det året finns några av tidernas bästa album alla kategorier: ”Kind of blue” med Miles Davis (med Coltrane i bandet), Charles Mingus ”Mingus Ah Um”, Ornette Colemans ”The shape of jazz to come”, Dave Brubeck Quartets ”Time Out”, Bill Evans ”Portrait in jazz” och just ”Giant Steps”. (Miles Davis ”Sketches of Spain” spelades också in 1959 men gavs ut 1960.)
Samma år fick Wayne Shorter spela in sitt debutalbum, ”Introducing Wayne Shorter”, utgivet året efter, med musiker som Lee Morgan och Paul Chambers.
1959 var också året då Wayne Shorter blev medlem i den första av de tre historiska band han ingått i under sin karriär, The Jazz Messengers, lett av trummisen Art Blakey. Wayne Shorter blev kvar i The Jazz Messengers i fem år. Mot slutet hade han avancerat till bandets musikaliska ledare.
När Wayne Shorter hoppade av Jazz Messenger blev han kontaktad av en annan bandledare – Miles Davis.
Redan när John Coltrane lämnade Miles Davis band 1960 var Miles Davis intresserad av att, på Coltranes rekommendation, kalla in Wayne Shorter som ersättare, men Wayne Shorter ville vara lojal med Art Blakey, en hederssak i jazzvärlden, och avböjde.
Först när nyheten nådde Miles Davis att Wayne Shorter lämnat The Jazz Messengers ringde han honom och erbjöd jobb. Miles Davis befann sig i Los Angeles och blev irriterade när Wayne Shorter på östkusten dröjde med att ringa tillbaka. I sina memoarer skriver Miles Davis: ”When he finally called me, I told him to come out. To make sure he did, I sent that motherfucker a first-class ticket so he could come out in style. That’s how bad I wanted him. And when he got there the music just started happening”.
Förutom förstaklassbiljetten blev Wayne Shorter skickad till Miles Davis skräddare och fick en smoking uppsydd.
På plats i Los Angeles blev Wayne Shorter ombedd att komma till stora utomhusscenen Hollywood Bowl. Någon lyx med repetitioner fanns inte. Det handlade om en spelning, skarpt läge direkt.
”När jag klev in i omklädningsrummet på Hollywood Bowl frågade Miles: ’Känner du till min musik?’ Jag svarade att, ja, det gjorde jag ju, utan tvekan. Jag hade lyssnat på Miles Davis ända sedan tiden i Newark då det äldre jazzgardet klagade på att han inte kunde spela och hoppade över toner. Men jag gillade vad jag hörde direkt. När jag svarade ja på frågan om jag kände till hans sade Miles: ’Bra, vi börjar med en låt som heter ’Joshua’. Count Basies band spelade innan oss. Sen, när det var vår tur, så gick vi bara ut och spelade’.”
Wayne Shorter kan härma Miles Davis röstläge perfekt. Det där hesa viskandet. En ödla med bronkit som försöker beställa på en bar.
När Wayne Shorter hade klarat testet. En av jazzhistoriens mest inflytelserika konstellationer var därmed född, sedemera känd som Miles Davis’s Second Great Quintet, med Herbie Hancock på piano, Ron Carter på bas och Tony Williams på trummor.
”Jag hade precis blivit medlem i bandet. Då ringer Miles: ’Vi ska spela in på måndag”. Har du någon musik?’ (bronkitödlerösten igen) Jag tog med mig min bok, där jag skriver ned idéer och noter, till inspelningsstudion. Miles slog upp boken och fastnade direkt för en låt jag döpt till ’E.S.P’. Sen spelade vi in. Jag hade ingen aning om att den skulle bli titeln på hans nästa album.”
”E.S.P.” från 1965 blev det första albumet med Second Great Quintet. På alla Miles Davis-album från den här perioden är i snitt en tredjedel av låtarna Wayne Shorter-kompositioner. ”Varje gång vi skulle spela in sade Miles: ’Glöm inte ta med dig boken’.”
Wayne Shorter är inte bara en briljant saxofonist utan en unik kompositör, en av jazzhistoriens mest innovativa. Jazzklassiker som ”Footprints”, ”Nefertiti” och ”Sanctuary” är Wayne Shorter-kompositioner.
Parallellt med sitt arbete med Miles Davis spelade Wayne Shorter under en närmast obegripligt kreativ period in egna soloalbum. Mellan 1964 och 1970 gav Wayne Shorter ut elva soloalbum på Blue Note. Plus att han spelade på massor av kollegors Blue Note-album. Enbart under 1965 gav Wayne Shorter ut fyra egna album på Blue Note, ett bolag som i dag räknas som det mest klassiska jazzbolaget av dem alla, tack vare sina ikoniska omslag.
Men musikerna såg på Blue Note lite som att gå till banken. Albumen fick ta max en vecka att skapa: repetition tre dagar, inspelning en dag, mixning en dag. Sen cash i handen.
Samtidigt genomgick Wayne Shorter en turbulent period i sitt privatliv. Hans första fru, Irene, dumpade honom för deras Harlem-granne, skådespelaren Billy Dee Williams, tio år senare odödlig som Lando Carissian i ”Star Wars”-filmerna.
I april 1966 hade hans föräldrar, Joseph och Louise, åkt till Philadelphia för att se sin sons band. På vägen tillbaka körde de in i ett träd. Pappan dog omedelbart.
Wayne Shorter började dricka hårt. Han fick sällskap av Miles Davis som också hade skäl att dränka sina sorger. Även Miles Davis hade förlorat sin föräldrar: hans styvpappa hade dött 1963, hans avgudade mamma 1964. Även Miles Davis genomgick en skilsmässa och hans fru hade också lämnat honom för en skådespelare, en viss Marlon Brando.
De två sista albumen där Miles Davis och Wayne Shorter samarbetade förändrade hela den moderna musiken. ”In a silent way” (1969) och dubbelalbumet ”Bitches brew” (1970) räknas som början på Miles Davis elektriska period där han helt rev sönder regelboken för jazz.
Det långa titelspåret till ”In a silent way” har av Hollywood-författaren Jerry Stahl (”Permanent midnight”, tv-serien ”ALF”) kallats för det närmaste någon konstform kommit att återskapa känslan av att vara hög på heroin. Titelspåret skrevs av Joe Zawinul, en keyboardist från Österrike. Att Joe Zawinul och Wayne Shorter träffades under den inspelningen blev grunden till att de senare bildade Weather Report.
Parallellt med de elektriska utflykterna hittade Wayne Shorter ett nytt lod i sitt liv. En månad efter inspelningarna av ”Bitches brew” i augusti 1969 födde han och hans andra fru, Ana Maria, en dotter som de gav namnet Iska. Allt var frid och fröjd fram till dagarna efter tremånadersvacinationen.
Dottern skulle vila, fick ett anfall i sömnen, började skaka, blev blå i ansiktet. På sjukhuset konstaterades att dottern varit utan syre på länge att hon blivit permanent hjärnskadad.
Iska behövde specialhjälp under resten av sitt liv. När hon började skolan hade hon hjälm på sig. Hon kunde aldrig säga orden pappa eller mamma.
Wayne Shorter lade ned sin saxofon och slutade spela. Han lämnade Miles Davis band (i sina försök att ersätta honom gick Miles igenom fem saxofonister på fem år) och reste tillsammans med fru och dotter iväg på sin första semester på över ett decennium.
På en ö i Karibien började han titta på saxofonen igen men rörde den inte. Bara tittade på den då och då. Fast det han mest tittade på var havet.
När han till slut började spela igen var det inte jazz utan mycket sydamerikansk musik, ett nytt musikaliskt spår han kom att utforska. Resultatet blev albumet ”Odyssey of Iska”, släppt 1971, med låttitlar som ”Wind” och ”Storm”.
När han till slut var redo igen att spela med ett band bildade han Weather Report, ett jazzfusionband som blev ett av 1970-talets största band alla kategorier. Även om de själva inte gillade termen fusion. Joe Zawinul sade: ”We don’t fuse nuthin’! We just play from the heart.”
Bandnamnet kom till när de satt och spånande och Wayne sade de till andra att de borde heta något som folk tänker på och relaterar till varje dag. Som ”The Six O’Clock News”. Eller väderleksrapporten.
”Jag har en bandinspelning där Charles Christopher Parker intervjuas”, säger Wayne. ”Han får frågan vad han spelar och svarar: ’Jag spelar träden, jag spelar berg, jag spelar dalar’. Det var vad vi ville göra med Weather Report.”
Ni sade också att ni ville göra musik utan skiljetecken?
”Ja, vi spelade utan kommatecken och punkter och versaler. Musik där du inte behöver lösa någonting.”
Tanken med Weather Report var också att komma ifrån jazzmusikers hårda slit med att spela på små klubbar fem kvällar i veckan, plus helgmatiné, för att få det att gå runt. Weather Report ville göra som rockbanden och turnera över världen och spela i konserthus och ishallar.
När unge basisten Jaco Pastorius blev medlem i bandet 1976 – känd som historiens kanske mest virtuose basist, en rockstjärna i hela sin utstrålning – blev Weather Report precis så stora.
”Stormy Weather” från 1977, bandets åttonde album, blev en miljonsäljare, fick femstjärniga recensioner och är med i böcker som ”Albums you must hear before you die”. Två av låtarna är döpta efter jazzklubbar i New York. Wayne Shorter skrev ”Palladium”. Joe Zawinul skrev ”Birdland”, den kanske mest hörda låt av alla som Wayne Shorter spelat på. ”Birdland” fick flera Grammy, blev en jazzstandard och spelades in i en vokal version av Manhattan Transfer som blev en världshit.
1977 spelade Wayne Shorter även på Steely Dans klassiska album ”Aja” samt inledde ett livslångt samarbete med Joni Mitchell. Efter att Jaco Pastorius spelat på hennes album ”Heijra” bjöd hon in hela Weather Report för en session. Från med ”Don Juan’s reckless daughter” från 1977 spelar Wayne Shorter på i princip samtliga album Joni Mitchell släppt därefter.
Wayne Shorter plågades av att under turnéer lämna din fru och dotter ensamma. Hans drickande tog fart igen. Han höll sig för sig själv på hotellrummen och beställde room service. Ibland skaffade han till och med en egen ugn på rummet. Joe Zawinul har sagt att det alltid var godast mat på Waynes hotellrum.
Räddning blev buddhism. Shorters hem i Los Angeles blev en plats för buddhistiska möten. Tina Turner, praktiserande buddhist, bodde hemma hos dem under lång tid när hon skiljde sig från Ike Turner. Gil Scott-Heron gifte sig i deras hem.
Dottern Iska blev sämre i början på 1980-talet, fick fler och fler anfall. I oktober 1983, strax före att hon skulle fylla 14 år, dog Iska. Precis som att Iskas födelse blev slutet på Wayne Shorters tid i Miles Davis band, blev hennes död början till slutet för Weather Report som gjorde sin sista turné 1984.
En av de första gångerna jag var i New York, runt 1987, ville jag ha upplevt känslan av att ha varit på en jazzklubb och det slumpade sig så att det blev Wayne Shorter på klubben Blue Note i West Village. Man satt vid bord med ”two drinks minimum” och lyssnade. Wayne Shorter såg allvarlig ut och spelade hård, ganska improviserad jazz som svischade över mitt huvud.
Jag frågar nu vad ordet jazz betyder för Wayne Shorter.
”Det betyder ’I dare you’”, svarar Wayne. ”Men människor hamnar i trubbel när de ska sätta namn på saker. När jag var barn lekte vi på en ödetomt hela dagarna. När våra föräldrar frågade: ’Vad har ni gjort i dag barn?’ ryckte vi på axlarna och svarade: ’Ingenting’. Vi hade inget ord för vad vi gjort. Med musiken vill jag hitta vad det där ingenting var. När du har hittat det, det är kommunikation, det är så nära i ögonblicket du komma med improvisation.”
Yoda-ögonen ler igen.
”Jag och Herbie (Hancock) blev en gång inbjudna till astrofysikerna på Stanford University (lång utläggning följer om astrofysik). Vad de vill prata med oss om var improvisation, hur man kan använda det till att upptäcka nya saker”.
1989 spelade han på Don Henleys låt ”The end of the innocence”, en titel och text hankunde relatera till.
Wayne Shorter har under sitt liv förlorat sin bror (dog 1987), sin dotter, båda sina föräldrar. Sommaren 1996 förlorade han även sin fru som han varit gift med i 25 år.
Ana Maria och dottern till en av deras närmaste vänner åkte över till Europa för att se Wayne Shorters band på en sommarturné. De hade biljetter på ett plan till Rom men bokade i sista stund om till en flight till Paris – TWA 800 – där de fick förstaklassbiljetter. Resan var studentpresent till deras väns dotter.
Planet hann inte längre än till Long Islands kust innan det exploderade i luften. Samtliga 230 människor ombord dog. TWA 800 blev en av flyghistoriens mest omdiskuterade krascher, utredningar har pågått långt in på 2000-talet.
”Vad är livet?”, säger Wayne. ”Det har ingen början och inget slut. Det är större än så”,
Han fingrar på ett halsband under intervjun. Jag frågar vad det föreställer.
”Det är en lotusblomma. En symbol för evighet. De växer alltid i träsktrakter. Blomman är som människan. Träsket är som världen där den bor. Stjälken går ner i lerigt vatten. När den blommar renas vattnet runt omkring så mycket att du skulle dricka det. Blomman renar, inte hela världen, men det som finns omkring dig.”
Har musik på något sätt hjälpt dig att komma över personliga förluster? Påverkat hur du ser på livet?
”Musik hjälper egentligen inte”, säger han och tänker efter.
”När min dotter dog talade jag med praktiserande buddhister. De sade att hon hade uppnått sitt syfte. Hon valde att leda sina föräldrar och fick oss att se på saker annorlunda. Efter att min fru dog var det enda jag kunde säga att jag ska bli den lyckligaste personen i världen för att hedra henne. Jag måste fullfölja det här uppdraget. Jag ska inte hedra hennes död utan det eviga livet. Jag har tagit med mig askan med deras urnor på turnéer tills jag hittat en bra plats.”
Wayne Shorter gifte 66 år gammal om sig med en kvinna, Carolina, som funnits i deras bekantskapskrets.
Han har fortsatt spela och fått Grammy i olika jazzkategorier under hela 1990-talet och 2000-talet. År 2000 gjorde Joni Mitchell ett konceptalbum, ”Both sides now”, återigen med Wayne Shorter, som innehöll jazzstandards och nyversioner av ett par av hennes gamla låtar. Det är den versionen som är med i filmen ”Love Actually”.
2010 blev han hedersdoktor vid New York University, något han är mäkta stolt över. Nu får han Polarpriset.
Du verkar se på livet som en möjlighet att hela tiden lära dig nya saker?
”Jag tänker hela tiden: Vad händer härnäst? Det där kommer från serietidningar. Det finns så mycket kvar att uppfinna och upptäcka.”
(slut)
Intervjun gjord i samarbete med Polarpriset.
--
FAKTARUTA
Namn: Wayne Shorter
Ålder: 83.
Uppväxt: Newark, New Jersey.
Bakgrund: En av jazzhistoriens främsta saxofonister och kompositörer. New York Times har beskrivit honom som ”probably jazz’s greatest living small-group composer and contender for greatest living improviser”. Spelat med Art Blakey’s The Jazz Messengers, Miles Davis’s Second Great Quintet och Weather Report:
Aktuell med: Mottagare av 2017 års Polarpris.
Nyckelalbum:
Introducing Wayne Shorter (1960)
Juju (1964)
Speak no evil (1966)
Miles Smiles (1967) med Miles Davis Quintet
Bitches brew (1970) med Miles Davis
Odyssey of Iska (1971)
Weather Report (1971) med Weather Report
Native dancer (1975) tillsammans med Milton Nascimento
Heavy weather (1977) med Weather Report
Mingus (1979) med Joni Mitchell
1+1 (1997) med Herbie Hancock
Alegria (2003)